Är gentrifiering fortfarande relevant? Postad av: Archileaks, Datum: 2015-09-04

50 år efter att begreppet gentrifiering myntades används det fortfarande flitigt. I inledningen till antologin Gentrifiering uppmanar redaktörerna Chatarina Thörn och Helena Holgersson till fler lokala gentrifieringsstudier. Men vad ska det egentligen ge? Joakim Forsemalm anser det vara dags att ta steget från problemformulering till konkret förändringsarbete.

I inledningen till antologin Gentrifiering (Studentlitteratur 2014) uppmuntrar redaktörerna Catharina Thörn och Helena Holgersson till ”fler lokala gentrifieringsstudier” (s.14). Låt mig innan jag diskuterar problemet med den uppmaningen göra det tydligt att jag till hundra procent håller med om de problembilder som tecknas i nämnda volym, liksom i många andra böcker som handlar om hur våra städer rymmer enorma socioekonomiska problem och ”rumsliga uppdelningar av staden” (s.13). Som son och barnbarn till fabriksarbetare är socioekonomisk orättvisa något av det värsta jag vet och mitt motiv till att arbeta med stadsomvandling, som urbanist och forskande praktiker, är att skapa mer rättvisa förutsättningar för livet i städer.

Det fastslaget tycker jag nämligen inte alls att vi skall göra fler lokala gentrifieringsstudier. Däremot lokala studier av förändringsprocesser. Vilket är en annan sak.

Redaktörerna Thörn & Holgersson refererar inledningsvis till Ruth Glass, den brittiska sociolog som anses ha myntat gentfieringsbegreppet en gång i tiden. Glass beskrev då, 1964, begreppet som komplext. Sedan dess och kanske i synnerhet senaste tio åren eller så, har många statsvetare och andra diskuterat den ökande komplexitet som följer som en konsekvens av ett samhälle i rörelse från ”government to governance”. Det vill säga med allt fler aktörer inblandade i styrningen av samhället (jfr. Berger 2011). Samtidigt ser vi fler ”underifrånkommande” projekt än nånsin ta plats i staden – jag tänker förstås på sånt som stadsodling, cykelkök, bytesmarknader (jfr. Bradley, Thunström och Gunnarsson-Östling 2015). Vad är det uttryck för eller tecken på? Gentrifiering? Kanske inte. Men ett fåmansbolag som bara bakar sitt bröd på ekologiska råvaror och säljer det i en nyöppnad butik där tidigare en glasmästare huserat (ja, jag tänker på Masthugget i Göteborg) skulle garanterat falla in i den kategorin. Om det raster man tittar genom är gentrifieringsbegreppet.

Frågan är: vilken komplexitet är det egentligen som utforskas genom ”lokala gentrifieringsstudier”? 

Begreppet som sådant tenderar enligt min uppfattning att framförallt skapa dikotomier. Något som förstås kan vara nödvändigt för att göra specifika aspekter av omvandlingsprocesser synliga. Men nu, efter 50 år, är frågan om inte begreppet förlorat sin förmåga att ge en hel bild av vad som händer när städer – eller stadsdelar mer specifikt – genomgår förändring. Hjälper det oss verkligen att förstå (den ökande) komplexiteten? Hjälper det oss att visa en tillräckligt bred bild av hur olika mekanismer i urbana omvandlingsprocesser hänger samman? Och viktigast: hjälper det oss verkligen framåt, mot något mer lyhört, bättre, mer samverkande, mer samförstående? Sammanfattat: är gentrifiering verkligen ett relevant begrepp ett halvsekel efter att det myntades?  

”I fokus står frågan om invånarnas rätt till både bra bostäder och ett reellt inflytande över stadsutvecklingen”, skriver Thörn och Holgersson i sin inledning. Givetvis är det här viktiga frågor, rent av helt avgörande för hur våra städer kommer att kunna gå att leva i framöver. Det gäller dock att våga se det som också händer i ”rätt” riktning. Som jag ser det, är ”gentrifiering” ett begrepp som siktar så hårt mot att mejsla ut stadens dikotomier att det blir blint för de processer som pekar i en öppnare, mer lyssnande och mer hållbar riktning. Frihamnen, som ju under våren diskuterades här på Archileaks, är ett exempel, där flera byggföretag jobbar hårt tillsammans för att möta nya krav på socialt blandat boende som Göteborgs stad ställt upp. Att företag som Stena fastigheter lärt sig läxor av illa planerade renoveringsprocesser och faktiskt försöker hitta bättre lösningar är ett annat exempel. Vad kan de lära sig av de konstruktiva krafter som skapats i form av boendenätverk? Och hur kan lärdomar från sådana processer hjälpa oss att förstå bättre hur städer skall kunna bli mer rättvisa och solidariska? 

Thörn & Holgersson skriver också: ”Forskarens ansvar handlar dock inte enbart om hur de lägger upp sina studier, utan också hur de agerar i det offentliga”. Det är en formulering som jag särskilt har problem med. I sitt sammanhang handlar det om hur Saskia Sassen hamnat i problem när hon arbetat som konsult åt ett kommunalt utvecklingsbolag i Hamburg och blivit hårt åtgången av ett lokalt stadsmiljönätverk för att ha bidragit till en utveckling hon gjort sig ett namn som forskare på att kritisera. 

Om man drivs av att bidra till en mer rättvis, sammanhängande stad och efter flera år av forskning i frågan kanske till och med har bra svar på hur detta låter sig göras – varför inte ge sig in i det konkreta arbetet? Varför gör inte fler insiktsfulla och duktiga forskare det – de som sitter inne på nödvändiga empiriska kunskaper och synsätt som kan hjälpa städer och olika relaterade aktörer framåt?  

Så, för att röra oss mot en konklusion i detta korta inspel; det är tydligt vilka processer av urban omvandling som inte är önskvärda, det har vi lärt oss av 50 år med begreppet. Småskalig, lokalt producerad och ekologisk öl som säljs på en bar i Långgatorna kan per definition bara vara gentrifierande – trots att det sett från andra hållet (komplexiteten!) kan vara både bra för miljö och det lokala näringslivet. Men hur ser det önskvärda ut? Vilka delar av organiseringen av staden behöver förändras – och på vilka sätt? Jag hittar inte svaren på sådana frågor när jag läser sådana här studier. Däremot får jag reda på hur icke-klarsynta medelklassen och alla byggföretag är. För att vara lite raljant, förstås.  

Ur 50 år av hyllmetrar av exempel på ”gentrifiering” – som man ju kan hitta var som helst om man använder det begreppet som analytisk utgångspunkt – borde det helt enkelt producerats förslag till förändring. På hur städer och dess samarbetsaktörer istället skall göra, bete sig. Och om det inte förut funnits öppningar att föda in viktiga idéer för styrning och ledning av urbana omvandlingsprocesser så finns de nu. Under mina snart 10 år som praktikerinriktad forskare har det blivit stegvis allt mer möjligt att förflytta positionerna framåt för de problem som böcker som ”Gentrifiering” så tydligt tecknar fram. Möjligheter som uppstår med hjälp av vetenskapliga teorier och metoder – och med en kritisk närhet, istället för en kritisk distans. 

Bäst att poängtera det igen på slutet: jag delar författarnas kritik mot hårdhänt stadsomvandling som till exempel leder till att fungerande lokala strukturer slås sönder. Jag har bara svårt att se hur begreppet gentrifiering hjälper oss att komma framåt, vara konstruktiva, lösa problemen vi har i städerna. Inte en enda ”lokal gentrifieringsstudie” till kommer göra någon skillnad. Däremot lärdomar ur alla dem som redan genomförts, överförda till förslag till nya arbetssätt, diskussionsformer, stadsutvecklingsnormer eller ekonomiska modeller. 

//Joakim Forsemalm

Referenser:

Moa Tunström, Ulrika Gunnarsson-Östling & Karin Bradley: ”Socioekologisk stadsutveckling” (Arkitektur Text 2015)

Catharina Thörn & Helena Holgersson (red) ”Gentrifiering” (Studentlitteratur 2014)

Gerald Berger “Reflections on Governance: Power Relations and Policy Making in Regional Sustainable Development. (I: Journal of environmental Policy & Planning 2011) 

Joakim Forsemalm är doktor i Etnologi, verksam vid Radar arkitektur & planering i Göteborg