Bara framtiden återstår Postad av: Archileaks, Datum: 2014-11-04

Vad händer egentligen i Baltikum? Två trevande decennier efter sin återvunna självständighet har Baltikum fått upp farten på allvar, och etablerat en ny arkitekturscen som har drag både av skandinavisk form- och materialtradition och det oförutsägbara kaos som präglat landets historia. Där alla traditioner sett skarpa brott måste förhållningssätten uppfinnas på nytt.

En gång var Riga Sveriges största stad. Nu ligger den en natts resa bort med ett dammigt fartyg med rysk besättning och roterande bakverk i glasmontrarna i kafeterian. Sista biten går på floden i den tidiga gryningen: fiskare har vadat ut längs de grunda stränderna i det bleka solljuset och bakom dem växer vilda aspsnår. Sedan kommer staden. Floden klyver den i två och färjan glider in i dess mitt, förtöjer på östra sidan. Detta är den ena stranden, där stenbyggnaderna, kyrkorna från den svenska stormaktstiden och de ortodoxa katedralerna ligger.  

Det är nästan tusen år sedan Riga började växa till, i skärningspunkten mellan Daugava och Ridzina; två floder som löper samman strax innanför Östersjön. För tjugo år sedan upphörde det sovjetiska styret. De industrier som byggts upp och tillverkade tvättmaskiner, mopeder och radioapparater för de kommunistiska medborgarnas räkning gick alla omkull, gatuskyltarna plockades ner och byttes ut, trådbusshållplatserna fick nya namn och med ens stod staden i den nya tiden.   

Här tycks nu råda en livsglad utveckling, om än kantad av allehanda svårigheter. Den hastiga övergången från en tid till en annan har lämnat glipor där det helt enkelt saknas kontinuitet och referenser, och de med framåtanda fyller dem - skapar definitioner där sådana saknas. Arkitekturen skjuter yviga rotskott. Utvinner något ur situationen. Det finns drag av Skandinavien: sadeltak, spån, trä. Men det finns också en betydligt mer orädd, hejdlös och formstark sida, som gör att den baltiska arkitekturscenen utgör något distinkt eget. Det går att dra upp nya regler, ta ut svängarna. I Skandinavien förvaltar vi vårt system av kvalitet och rationalitet, och befinner oss som kultur och samhälle långt upp i övre medelåldern. Bekvämligheten får råda. Sådana saker har ingen ännu på allvar hunnit vänja sig vid i de postsovjetiska länderna. Ingenting går att ta för givet. 

Det moderna Riga formades under en tidsperiod där privat egendom i stort sett var avskaffad, och därmed var det en grundförutsättning att majoriteten inte hade tillgång till bil. Staden är sammanbunden av sina trådbussar, av pendeltågen ut till badorterna längs kusten och raderna av femvåningshus i lättbetong som det står exakta kopior av i Moskva, Krasnojarsk och Minsk. Några villamattor bredde aldrig ut sig under sextio- och sjuttiotalet, utan har börjat dyka upp först de senaste åren. När landet tog steget in i Västeuropa var det som att staden fick definieras på nytt, som om den lämnats kvar efter användningsområden som upphört och nu måste tolkas och befolkas på nya sätt. 

På västra sidan floden är träden högre än husen. De sveper sina mörka kronor runt gatorna och håller ordning på seklernas gång. Sånt som är för stort för människorna. Sånt som lätt går förlorat. När det skymmer i gränderna löser konturerna upp sig. Lamporna hänger i tunna elledningar kors och tvärs över gatorna. Ibland är det kullersten. Ibland är det luckor i stenläggningen, där marken är sammetsmjuk och blank – hårdtrampat damm. Där panelerna lossnat syns timret och vitmossan som ligger inkilad mellan stockarna för att hålla vinden ute. En och annan emaljerad gatuskylt har inte blivit utbytt, och har fortfarande kyrillisk text. Det sägs att det här är de ryska kvarteren. Koderna är svåra att tyda. Är det artigt eller oartigt att tala ryska? Ibland är alla skyltar ryska. Ibland inte en enda. Det verkar råda en tyst dragkamp. Här och var har nya kaféer, barer och butiker kilat sig in bland de tjärade fasaderna.

Vid fötterna till de runda skyskrapor i glas som reser sig närmast vattnet ligger låga stugor ännu och trycker. Panelbrädor och snickarglädje har till hälften återgått till jorden, det som en gång var levande träd inom snickeriet har tagit kontrollen över den mänskliga bearbetningen. Det konstruerade och det organiska lever i varandra, och syns som suddiga spegelbilder i de runda glastorn som reser sig intill det kantigare, med Swedbanks logotyp på fasadkrönet. Kvar som ett minne över den svenska finanssektorns bidrag till den ekonomiska krisen som drog in runt 2008. 

Ett stycke längre nedströms ligger Ķīpsala, ön som en gång bara beboddes av fiskare och enkla hantverkare. De är nu borta, men deras hus finns kvar. Att de gör det är till stor del tack var det arbete som arkitekten Zaiga Gaile inledde 1997, då hon ritade ett hus till sig själv på vad som då var en mycket bortglömd ö. Det blev inledningen på en lång process, där hon hela tiden varit en central person i arbetet med att bevara stadens unika träarkitektur. Intresset för det hela var från början svalt. Få såg något värde i de åldrade husen med all sin snickarglädje. I ett halvt sekel hade människor levt i den där särskilda sortens sovjetiska torftighet. Den där det byggdes kärnstridsspetsar och rymdfarkoster men det bara fanns en enda sorts ost, den där läskunnigheten och bildningsnivån var bland de högsta i världen men där underkläderna hasade ner därför att det inte fanns riktiga gummiband till resåren, den där svindlande kombinationen av högteknologi och blekhet, där den låga materiella standarden var ett resultat av medvetna prioriteringar snarare än reell brist. 

Den torftigheten hade inte fött någon längtan efter gistna trähus med sviktande verandor. Folk ville ha sådant som blänkte, som var nytt, som kom från den där andra tiden som de så länge hade hållits åtskilda ifrån. Men med tiden kom det att ändras, och idag är Ķīpsala en av Rigas mest eftertraktade adresser – de gamla trähusen har ett efter ett omsorgsfullt rustats upp och moderniserats, och utländska ambassadörer och finansmän har flyttat in sida vid sida med de äldre invånarna. På morgnarna, när floden ligger blank, går de ner alla ner till floden och simmar. 

Trähusen har också fått sällskap av ett antal nya byggnader, så som den nyligen färdigställda minnesbyggnaden över Zainis Lipke, som räddade judar undan nazisternas utrensning genom att hålla dem gömda i sitt trädgårdsskjul. Utformningen av minnesbyggnaden tar avstamp i det enkla skjulet och formar med mörka, torra material som timmer, trä och grus en säregen byggnad som gör anspråk på att bli ett nytt kulturellt centrum på Ķīpsala .  

Zaiga Gaile har fått en hel rad priser och utmärkelser för sitt sätt att ta sig an historiska byggnader. Hon representerar därmed ett angreppssätt till situationen som innebär att ta sig an allt det som lämnats kvar, kasta nytt ljus över det och varsamt föra dem in i den nya tiden.

Mittemot Ķīpsala, på andra sidan vattnet, ligger ännu den knapphändiga färjeterminal som servar de allt fler och större utländska kryssningsbåtarna som angör staden. 2012 hölls en arkitekttävling om att utforma en ny terminal, som skulle vara bättre anpassad för den nya tidens krav på logistik, attraktiv transfermiljö och hotell. Tävlingen vanns av NRJA – ett av de mest framgångsrika unga kontoren på den lettiska arkitekturscenen. Förslaget kombinerade en större terminalbyggnad med kompletterande byggnader som leker med silhuetten av Kipsalas låga mörka hus. Om Zaiga Gailes arbete utgår ifrån en varsam läsning av historiska miljöer och känsliga tillägg, har NRJA snarare gjort det vacuum som rådde under nittiotalet efter systemens kollaps till sin hemvist. Det är ett kontor som prövar gamla hantverkstraditioner som vore det något fullständigt nytt. De väljer inte mellan att rita stora skyskrapor i glas eller små flytande lador i trä utan ser det som den största självklarhet att göra båda delarna. En rad tävlingsvinster har sedan starten banat väg för de projekt som kontoret arbetar med idag. 

Det är ännu inte klart om färjeterminalen kommer realiseras, men de runda tornen – Z Towers - som kontoret ritat tillsammans med Murphy/Jahn är snart färdiga. NRJA står för No Rules Just Architecture. Inga regler bara arkitektur. Angreppssättet är typiskt för den generation arkitekter som startade sin bana just efter Sovjetunionens sammanbrott. Det erbjöds inte mycket förhållningsregler – traditionerna och angreppssättet fick uppfinnas från början. Alla linjer bakåt är brutna. Bara framtiden återstår. 

// Ylva Frid

Ylva Frid är arkitekt och frilansskribent, bosatt i Stockholm. Ylva är för närvarande anställd på arkitektkontoret Spridd, samt medlem av tidskriften Arkitekturs kritikergrupp. Hon har tidigare varit medarbetare för tidskriften Project Baltia, som skriver om arkitektur i Baltikum, St Petersburg och Finland. 

Bilden i rubriken är tagen av Ylva själv.

26 februari kommer Zaiga Gaile till Stockholm. 18.00, Konstakademin, fritt inträde. Arrangermanget anordnas av Stockholms Arkitektförening i samarbete med Konstakademin.

Zaiga Gaile Birojs drivs av grundaren Zaiga Gaile, tillsammans med ytterligare tio medarbetare. Kontoret inriktar sig framförallt på renoveringar och ombyggnader, och har flerfaldigt prisbelönats för sitt sätt att ta sig an historiska byggnader. Ett flertal nybyggnadsprojekt arbetar vidare med material- och hantverkstraditioner i nya situationer. 

Kontoret har som grundfilosofi att en restaurering och ombyggnad av historiska byggnader handlar om att ta fram varje objekts unika särart, och till det föra in moderna tillägg. Arbetet sker som en process i tre steg: historisk analys, analys av den nya funktionen, och en syntes av dessa två där resultatet ”balanserar på en knivsegg inom ramarna för arkitektens intuition”, som de själva uttrycker det. 

Zaiga Gaile har gjort en betydande insats för utvecklingen och bevarandet av Kipsalas träarkitektur, och har belönats med en rad prestigefyllda priser och utmärkelser för detta. 2014 fick kontoret motta The Grand Prix of the Latvian Architecture Award för sitt arbete med rekonstruktion av Rigas konsthögskola, 2007 Annual Award of Cultural Heritage för renoveringen av Kaltene fiskodling.

 

 

NRJA är ett ungt Rigabaserat arkitektkontor som grundades 2005 av Uldis Lukševicss och Ivars Lapiņš, båda utbildade vid tekniska högskolan i Riga under tidigt nittiotal. NRJA står för No Rules Just Architecture. 

Kontoret har idag elva medarbetare. En rad tävlingsvinster har sedan starten banat väg för de projekt som kontoret arbetar med idag. NRJA deltar för närvarande i mer än 15 olika designförslag som inkluderar Z Towers i Riga, flera storskaliga bostadshus med blandade funktioner, utveckling av ett nytt torg och hamnplats i en kuststad Pavilosta, mfl.

Mest känt är kontoret för projektet HOUSE OF RUINS - en nybyggd privatbostad byggt på de kvarvarande fundamenten av en traditionell lettisk artonhundratalslada. 

Kontoret belönades 2006 med Lettiska arkitekturpriset samt Best Technology Award och nominerades till Mies van der Rohe Award.

Arbetssättet utgår ifrån de två P:na Positiv attityd och Professionalitet. Kontoret menar att det viktigaste i arbetet är att känna saker fullt ut, och göra det som verkligen känns viktigt och meningsfullt. Därmed måste en bra arkitekturprocess också inrymma bra böcker, bra musik och god mat. Det hela ska vara som en lek mellan arkitekten, beställaren och byggföretagen.