Hur gjorde Berlin? Erfarenheter från en rekonstruktion Postad av: Archileaks, Datum: 2015-02-09

Den 30 december 1950 sprängde Walter Ulbrichts regim i DDR Berlins slott. Visst var huset illa åtgånget efter kriget, men inte värre än de flesta andra av husen i Mitte, stadens centrum. Det användes ännu i vissa delar. Sprängningen var ideologisk, liksom utraderingen av Königsbergs slott 1968 och raserandet av legendariska Mariakyrkan i Leipzig samma år. Att en stat som syftade till proletariatets diktatur skulle behålla, och därmed restaurera, den preussiska kejsarmaktens främsta manifestation, vore ologiskt. Trots protester, även i svensk press, slets slottet i stycken av dynamit och politik.

På dess plats byggdes Palast der Republik på 1970-talet, ett populärt och påkostat kulturhus. Huset kom att betyda mycket för många människor i Östberlin, men efter protester (och en omfattande asbestsanering) revs också detta 2006-08. Idag är en rekonstruktion av stadsslottet på väg upp. Också detta är sprängstoff. Kopian har skapat konflikter både med platsen och med historien. Som alla byggnader säger det något om vilka vi är. Längre än till en imitation sträckte sig inte våra förväntningar på framtiden. Det förminskar platsens historia.

Konkurrensen om Berlin har lett till fler konflikter än kriget. Öst är inte på något vis ensamt om att riva och bygga ideologiskt. I Västberlin skapades Kulturforum på platsen där den nazistiska regimen påbörjat byggandet av sin världshuvudstad. Mycket bombades sönder under kriget, men resten revs på samma grunder som nazisterna rev platsens förnämliga patricierhus. Området var den blandade bourgeoisiens hemvist, där familjer som Adler (hotell) Rathenau (AEG) och Wertheim (varuhus), men också konstnärer som Kolde bodde. Förstörelsen var naturligtvis strukturell. Det var ett uttryck för hat, på samma sätt som rivningen av Speers stora, påkostade och relativt intakta Haus des Deutschen Fremdenverkehrs som stod där Neue Nationalgalerie byggdes. Men också den mest programmatiska arkitektur kan överleva ideologin ur vilken den fötts. Historien ändras inte för att husen raderas ut. Nya attityder kan däremot ofta ta gamla markörer i besittning. Kyrkor kan bli moskéer, mentalsjukhus kan bli bostäder och nazistiska ministerier bli demokratiska förvaltningsbyggnader. Det är de arkitektoniska förutsättningarna som avgör.

Det fanns inga protester mot Kulturforum då det byggdes 1963. Det var en ny, fantastisk framtid vi alla skulle gå till mötes, berättar Hans Stimmann, tidigare byggnadssenator i Berlin, då jag träffar honom för att tala om nittonhundratalets konflikthuvudstad. Stimmann kom till Berlin 1990 för att regissera återföreningen av staden som det kalla kriget klöv. Muren skar av hjärtat dess artärer, och tvingade fram en dubblering av alla funktioner. Tjugofem år senare finns membranet ännu kvar. Dubbletterna får Wessies och Ossies att behålla gamla vanor, beteenden som dessutom verkar gå i arv. För Stimmann blev återbyggandet av det som varken var väst eller öst, Potsdamer Platz, en nyckelfråga. Hans vision var att skapa ett Berlin som såg ut som Berlin, men utvecklingen av Potsdamer Platz följde sin egen, orkanstarka, dynamik. -->

 

Potsdammer Platz planerades som ett ode till Berlins framtid. En grupp höga hus riktar sig mot den lägre Leipziger Platz och trafikkorsningen dem emellan. Resultatet ligger ganska långt från förkrigstidens intensiva plats, men tanken att den stukade staden skulle få stoltheter som Daimler-Benz och Sony, två av den tidens mest statusfyllda varumärken, mitt i staden skapade en oomkullrunkelig energi. Företagen ägde marken efter en snurr som beskriver tidens upprymda kombination av altruism och spekulation. Den köptes direkt efter återföreningen av borgmästaren Walter Momper, som sålde vidare den för en struntsumma till Daimler-Benz genom dess styrelseordförande Edzard Reuter, sonen till Berlins första borgmästare efter kriget, legenden Ernst Reuter. Här fanns ingen tvekan. Ingen talade pengar. Att bolagen ägde marken och gestaltade dess framtid var då helt som det skulle vara. Känslan var inte olik den som skapade Kulturforum trettio år tidigare.

Daimler-Benz bad Richard Rogers om en plan för området. Strax efter bjöd Tysklands ledande dagstidning Frankfurter Allgemeine Zeitung in ett urval av tidens ledande arkitekter som Daniel Liebeskind, Coop Himmelblau och Herzog & de Meuron att komma med förslag till hur den nya staden skulle formas i sin helhet. Resultaten fick stor uppmärksamhet, men uttryckte snarare en fragmentisering än en homogenisering.

Som svar på de dramatiska förslag som kom fram i tidningens upprop, ordnade staden en tävling om Potsdamer Platz, vilken vanns av Münchenarkitekterna Hilmer & Sattler med ett påtagligt ”tråkigt” förslag. Här fanns ingen expressiv gest, förslaget låg i stället närmare senatorn Hans Stimmanns tolkning av den europeiska storstadens fysiologi. Men ”Stimmanneffekten kommer att visa sig vara, högst oavsiktligt, en ’Las Vegasisering’”, som den kritiska historikern Janet Ward skrev 2003. Potsdamer Platz blev det nya Berlins mest amerikanska sektor. Även om Stimmann, en socialdemokratisk planerare med stort patos, önskar idag att platsen gjordes annorlunda, mer uppdelad i mindre enheter, är platsen idag tveklöst populär, i synnerhet bland besökare. Men den stora skalan drevs fram av starkare krafter än planarkitektens. Förstoringen låg i tiden. Området blev Europas största byggarbetsplats.

Potsdamer Platz blev de euforiska årens monument. Under några år trodde alla staden om en strålande framtid. Berlin skulle förändra Europas geografi, staden skulle snart väga lika tungt som London och Paris. Men redan i mitten av 90-talet stod det klart att vägen framåt inte var kantad av investerare. Beslutet 1993 att sommar-OS 2000 skulle gå till Sydney och inte till Berlin gav självkänslan ett första hack.

Att den begränsade del som byggdes över huvud taget blev verklighet berodde inte bara på konjunkturen. Det handlade också om de byggande företagens attityd. Staden hade efter mycket debatter fått fram en plan, och såg denna som ett mål. Det gjorde inte Daimler-Benz, Sony och ABB. De ville känna produkten; var den väl definierad visste de hur en sådan skulle säljas. Detta var ett sätt att tänka stadsplanering som staden – kanske inga städer – aldrig tidigare mött. Tanken att stadens innehåll var produkter som skulle lanseras. Att börja med en radikalt gestaltad Infobox där projektet presenterades för en förundrad värld var företagens idé. Där visades den stad som växte fram utanför glasen upp i bilder och berättelser. Utanför kultursidorna accepterades det hela som den propaganda det också var. Det var denna ödesmättade väv av melankoli och eufori som Wim Wenders beskrev i filmen Berlin Babylon.

Copyright Nikkol Rot for Holcim

Allt detta var före internet. Idag delar Berlins stora byggnadsfrågor frågor befolkningen i stället för att som tidigare förena dem. På den tidigare flygplatsen Tempelhof, som lades ned 2008, planerade staden att bygga bostäder. Tempelhof ligger i Berlin, från dess eleganta terminal gick man rakt ut i staden som från en järnvägsstation. Flygplanen ersattes med stadsplaner. Men till skillnad mot på Potsdamer Platz förmedlades visionerna på byråkratiska, i tabeller och kartor. Staden förstod inte betydelsen av att visa och förklara vilka kvaliteter som skulle kunna skapas, vilket bokstavligen lämnade fältet fritt för de som förstod att klippa och klistra ihop egna bilder över ett Tempelhof korsat med 60-talets plattenbau och sprida dessa på nätet.

Har man väl blivit en slagpåse är det en tuff uppförsbacke att vinna opinionen. Ett så väldigt område om ett flygfält klarar att skapa möjligheter för såväl bostäder som för parkliv. Men staden hade varken kapacitet eller förstånd att skapa de bilder som behövdes för att förklara och övertyga. Det hade man tidigare heller inte behövt. Hansaviertel, det stora bostadsområdet som byggdes med världens då främsta arkitekter på 1950-talet mötte inga protester, inte heller Kulturforum på 60-talet eller Potsdamer Platz på 90-talet. Men nu tog det hus i helvete. Varför?

Hans Stimmann, som vid det här laget lämnat rollen som planerare, talar om internetplanering. Kommunen sitter inte längre med tolkningsföreträdet. Situationen där alla kan skapa och sprida bilder var man helt oförberedd på. De havererade planerna för Tempelhof är ett fiasko. Återskapande av Stadsslottet är beklämmande. En kopia kommer bevisligen att fungera i stadsväven, men det skulle också andra byggnader kunnat göra. Att låta historiens lager få finnas kvar, i stället för att sudda och kopiera, togs inte in i planeringen. Det hade varit möjligt att både låta Östberlins stolthet Palast der Republik få finnas kvar och samtidigt skapa den fond åt Unter den Linden som förlorades då Hohenzollarnas gamla palats sprängdes. Cirkeln av förstörelse och revansch väntar ännu på att brytas.

En annan utveckling är inte bara möjlig, utan också en realitet. I Sevilla, Spanien, reser sig sedan 2011 en grupp egensinniga svampar över Plaza de la Encarnación. De är byggda i trä men ser ut som våfflor. Strukturen är lika oväntad som det faktum att den över taget byggdes. En ikonbyggnad när ikonarkitekturen skulle vara död och begraven. Men att det ser spektakulärt ut, betyder inte att svamparna ska avfärdas som tomma gester. Tvärtom svarar de mot verkliga problem. Platsen rymde en gång en fabrik; när den försvann blev här ett marknadstorg, men sedan de gamla bodarna revs för att skapa en parkeringsplats på 1960-talet blev platsen bara ett sår i Sevilla. Matmarknaden återtog visserligen delar av platsen, men under tak av korrugerad plåt. En svåröverträffat usel lösning under Andalusiens heta sol. Trots ändlösa försök att skapa en mer bestående lösning hände ingenting innan staden utlyste en internationell arkitekttävling.

Svamparna, eller Metropol Parasol som de heter, är ett stycke märkvärdig arkitektur som lägger nya lager på platsens mångbottnade historia. I botten finns utgrävningarna av den romerska stad som kom i dagern då man försökte sig på att skapa ett underjordiskt garage. På gatunivån ligger den typiskt spanska matmarknaden som främst vänder sig till lokalbefolkningen. Däröver en allmän plaza, där sevillanos och guiri (turister) möts. Högst upp, på taket, ligger de promenader och tapasbarer som turisterna betalar för att besöka. En mille-feuille av helt annat slag än hanteringen av Berlin.

Till skillnad mot de bisarra projekt som inte minst Spanien sjösatte efter framgångarna med Bilbaomuseet, såsom Galiciens ”Kulturstad”, ett halvfärdigt och nedlagt megaprojekt ritat av Peter Eisenman, berikar parasollen i Sevilla stadens mosaik. De medelålders, som kände av krisen mer än andra, är än så länge mer snara att se till vad de kostat än vad de skapat. Demonstrationerna som följde på finanskrisen trivdes däremot i deras skugga, och bland yngre och äldre har stadens ”magic mushrooms”, blivit populära. Hur är det samhälle funtat som har nerverna att beställa ett så märkvärdigt stycke arkitektur?

I dagens kris hade parasollen varit omöjliga att åstadkomma. De sjösattes av stadens vänsterliberala styre i konflikt mot de konservativa före krisen. Mitt i byggandet ville den nya högermajoriteten stoppa projektet, det var bara tack vare borgmästarens stöd och ett public-private partnership där byggaren gick in som delägare som det trots allt kunde genomföras. Hade finanskrisen kommit under projektets första tredjedel hade det sannolikt inte blivit av.

Parasollen är en udda lösning på ett lokalt problem. I den stora arkitekttävlingen valdes den tyska arkitekten J Mayer H ut bland finalisterna, men det var bara tack vare ett folkligt stöd som de till slut också vann. Högern siktade in sin kritik på kostnaderna, men också på konsekvenserna för stadsbilden, medan vänstern talade om torget som en konfessionsfri katedral berättar Sebastian Finckh, arkitekt på Jürgen Mayers kontor. Frågan delade pressen som i princip styrde opinionen. För en betraktare från Sverige känns partiernas preferenser lika avlägsna som engagemanget i arkitekturen. Det är i stort sett bara i Malmö som den svenska socialdemokratin under de senaste decennierna engagerat sig i att bygga staden med arkitektur. Backar man längre tillbaka var, på gott och ont, stora stadsprojekt grundbultar i det socialdemokratiska samhällsbygget, såväl med förorter som med cityrivningar. Under mellankrigstiden kunde en person som Malte Jacobsson, en av Göteborgs ledande socialdemokratiska politiker, vara drivande i genomförandet av Götaplatsen. I sina memoarer skrev han att ”Gångna tiders fursteregimer kunde göra sådana minnesskapelser i stor stil, [d v s som Kapitolium i Rom] varför skulle inte en demokratisk regim kunna samla sig till ett stort enhetligt verk, där vår tids kultur var samlad och helst också många av dess sociala institutioner fått framträda?” Det kan tyckas vara en rimlig tanke också idag. Samhällets skyldigheter sträcker sig bortom rättssäkerhet, vård, skola och infrastruktur. I dagens Sverige är det framför allt näringslivet och privatpersoner som har arkitektur på agendan. Konsekvensen av arkitekturens politisering har blivit ett än mer arkitekturfientligt klimat.

Oavsett vad man tycker om Sevillas svampar, kan man konstatera att stadens politiker satsade stort och lyckades skapa något extraordinärt och populärt. Samtidigt urartade ett jämförelsevis okontroversiellt bostadsprojekt i Berlin till ren kommentarsfältsarkitektur. Och av det som kunde ha blivit ett mångbottnat och konstnärligt komplext centrum i den tyska huvudstaden, blir istället ännu ett stycke historierevisionism. Produkten Potsdamer Platz lanserades och byggdes efter planerna. Var ligger orsakerna till att en stad lyckas där andra misslyckas? Finns det kulturella skillnader, eller andra orsaker? Var står vi i dessa konflikter? I kommande kapitel kommer dessa och andra frågor upp på bordet.

// Rasmus Wærn

Konflikt

Den här texten ingår i en serie artiklar om konflikter inom arkitektur och planering. Texterna är alla skrivna av Rasmus Wærn, arkitekt och skribent på Wingårdhs. Vid seriens avslutning kommer resonemangen också presenteras i boken ”Bygge och bråk” från Atlantis förlag. Läs de övriga delarna här. 

Staden, ja hela samhället, kan beskrivas som en enda konstruktion för att hantera konflikter. Att ändra i denna mekanism är att rubba koden för våra levnadsvillkor. Klart att sådant skapar konflikter. En del av dessa är goda: de blottlägger svagheter, de får alla att anstränga sig lite mer eller bryter ny mark för en annan syn på staden och arkitekturen. Andra konflikter är dåliga: de bryter ned, de fördyrar och försenar eller banar väg för lösningar som snarare är resultatet av minsta missnöje än bästa nöje.

Artikelserien berättar om konflikter som lett såväl framåt som bakåt. Den svenska situationen kommer att ställas mot förhållandena runt omkring oss. Frågorna är många, men svaren ännu fler: Har det alltid varit på detta vis? Är konflikterna fler och djupare idag är tidigare? Hur ska man hantera de konflikter som kommer när trycket på städerna ökar? Vem kan visa vägen? Arkitekter, planerare, politiker och beställare lägger många timmar på att hantera konflikter – inte sällan sins emellan. Är det något vi har missat här, eller är det så det måste vara? Eller är vi rent av på väg mot den situation som gäller i så många andra länder, där vägen från idé till färdigt hus är kantade av jurister och processer?