Boktips: Avprofesionaliseringstender Postad av: Archileaks, Datum: 2014-10-07

Kan en läsning av efterkrigstidens debatter om arkitektens roll i samhället, ge oss vägledning inför samtida utmaningar? Hur kunde det vara annorlunda, och vilka frågor ryms egentligen när bostadsbristen blir allt mer påtaglig?

Axl Books gav i våras ut Avprofesionaliseringstendenser i svensk översättning. En intressant tillbakablick på efterkrigstidens debatter om gestaltarens – arkitektens och planerarens – roll i samhället. Här publicerar vi förordet i den svenska upplagan av Tor Lindstrand. Ett boktips. 

Förord: 

Klockan halv nio en torsdagskväll i april vandrar vi med ekande steg genom en övergiven stad av glas och betong. Skärholmen Centrum. Där råder en spöklik tystnad…en monstruös och människofientlig skapelse, ett jättemonument över allt vad kallhamrad kommersialism heter. Den bistra sanningen om kvällarna i Skärholmen är att där finns ingen. Mellan sjutton och arton är här däremot ett liv och ett kiv. Var femte minut kräks Tunnelbanan upp ett par tre hundra medborgare på Skärholmstorget (ur SE #18 1971).

Sverige. Inget annat land i världen satsade lika helhjärtat, eller trodde lika mycket på, arkitekternas och ingenjörernas förmåga att skapa det perfekta samhället. Redan före det andra världskriget hade svenskt samhälls- och bostadsbyggande präglats av stora folkrörelser som mobiliserats genom egnahemsrörelsen, kooperativa förbund och icke vinstdrivande bostadsrättsorganisationer. Under rekordåren efter andra världskriget var den svenska humanistiskt inriktade modernismen en internationell förebild. Årsta torg, tunnelbanestaden längs gröna linjen, Vällingby och Farsta centrum förstärkte alla tron på den tredje vägens politik. Ambitionerna ökade och det var inte bara städerna som skulle bli större – hela det svenska samhället skulle omorganiseras från grunden. 

För att möjliggöra detta behövde hela plan- och byggprocessen anpassas, och det inom vad som idag framstår som en extremt snäv tidsram. Om den tidigare utvecklingen kom som ett resultat av sociala folkrörelser och ett växande politiskt etablissemang, präglades samhällsbyggandet under 1960- och 70-talen av tilltron till industriell massproduktion och en allt mer utvecklad och professionell byråkrati. För att möjliggöra en extraordinär satsning som miljonprogrammet krävdes en storskalig byggindustri utan historiskt motstycke samordnad genom en väloljad och linjär planeringsapparat.

Om den internationella designmetodiken och vetenskapliga operationalismen, som den här texten behandlar, till största del var akademisk så var den svenska tillämpningen i huvudsak praktisk. Ett byggande som till stora delar inte vilade på praktiska erfarenheter, utan egentligen är att förstå som ett storskaligt laboratorium. 

 

Så när vändningen inom designmetodiken kommer i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. När kritiken mot den naiva tron på tteknikens möjligheter för designpraktiken och arkitekturens självupptagenhet växte sig starkare blev konsekvenserna för den svenska arkitekt- och planerarkåren förödande. Med start i Skärholmsdebatten följer en era av förnekelse och självförakt som har fortsatt in i våra dagar. Aldrig har en period i arkitekturhistorien nagelfarits hårdare, såväl i populärpressen som i flertalet vetenskapliga forskningsfält. En väv av problembeskrivningar så tät att den idag har kommit att bli ett forskningsfält i sig. Mycket av våra nuvarande planeringsprocesser, med ökad insyn och samrådsförfarande, har sin grund i att motverka ett upprepande av de misstag som många anser att sextio- och sjuttiotalens byggande utgjorde.

I en tid av skenande bostadsbrist i våra storstäder håller också dessa ideal på att överges. Nu ser man snarare dessa demokratiska processer som hinder för ekonomisk tillväxt. Om vi studerar Stockholms översiktsplan ”Promenadstaden”, som förutser ett snabbt expanderande Stockholm, blir det tydligt att den samtida staden i första hand är att förstå som ett ekonomiskt system som tävlar på en global arena för att attrahera företagande och investeringar. Kvalitativa stadsrum, och i förlängningen stadens invånare, ses som nödvändiga komponenter för tillväxt och överlevnad.

Om designmetodiken historiskt sysselsatt sig med att försöka åstadkomma en länk mellan kritiskt medvetande och gestaltning i ett senkapitalistiskt samhälle har den, om den överhuvudtaget existerar, omvandlats till marknadsföringsstrategier för att maximera vinsterna i ett allt mer ekonomiskt segregerat samhälle. 

Svaret på den grundläggande fråga som Anatol Rapoport ställer i sin bok Operational Philosophy: Integrating Knowledge and Action från 1953 känns alltmer avlägset:

Hur kan vi med denna otillräckliga hjärna som den biologiska evolutionen försett oss med, i en värld vars komplexitet överstiger vårt medvetandes kapacitet, överhuvudtaget fälla förnuftiga beslut?

//Tor Lindstrand

Tor Lindstrand är arkitekt och lektor på KTH Arkitekturskolan.

Läs vidare

Mer om boken Avprofessionaliseringstendenser (när det begav sig i designmetodiken) här.