Bortom diskursurbanismen Postad av: Archileaks, Datum: 2014-03-06

Stadsbyggande är mer än diskurser. Konkreta förslag på hur dagens stadsutveckling ska utformas kräver mer än diskurskritik . Det menar Johannes Hulter, som vill se en diskussion om stadsplanering bortom diskursurbanismen. 

Det har under flera decennier talats om en renässans för den täta, blandade kvartersstaden. Äldre förmodernistiska stadskvarter har blivit alltmer eftertraktade. Kvaliteterna i denna typ av stadsbebyggelse lyfts också allt oftare fram av forskare, politiker och planerare som både nödvändiga och önskvärda för att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar stad. Det kan alltså framstå som om dagens stadsideal förordar täthet och närhet framför utglesning och bilberoende. Samtidigt har funktionalismens grepp om svensk stadsplanering varit oerhört starkt. Även om det diskursiva brottet med funktionalismen under 1970-talet gick mycket snabbt, så har det tagit många decennier att fasa ut funktionalismens principer ur stadsplaneringens praktik.

Den övervägande delen av projekt som genomförs är än idag av typen introverta monofunktionella enklaver med utifrånmatning av trafik. De förtätningar som görs i funktionalistiskt planerade områden förstärker vanligtvis existerande planmönster. Många projekt marknadsförs förvisso numera som ”urbana”, och får suffixet ”-staden”. Men det märks inte mycket i den fysiska utformningen. Det är ytterst få projekt som ens är i närheten av den befintliga kvartersstadens strukturella kvaliteter.

Trots detta så har det under senare år bildats en särpräglad teoretisk strömning som energiskt motsätter sig att fler områden skulle få de kvaliteter som utmärker den gamla kvartersstaden. Det bildas nätverk och skrivs manifest, allt i syfte att förhindra en utvidgning av en traditionella innerstadens bebyggelsestruktur. Bland de många namnkunniga företrädarna för denna strömning finns debattörer som Lars Mikael Raattamaa, Karin Bradley, Per Wirtén och Moa Tunström men argumentationslinjerna plockas upp av många andra som av olika anledningar vill hålla kvar vid funktionalismens ideal om en gles, funktionsseparerad stad.

Det utmärkande för denna ”diskursurbanism”, som man skulle kunna kalla den, är att den nästan uteslutande använder sig av diskurskritik. Fokus ligger på analyser av hur det talas och resoneras om olika stadsmiljöer istället för på empiriska studier av den materiella verkligheten. Bradleys och Tunströms avhandlingar är t.ex. renodlat diskursanalytiska men används trots detta ofta i debatten som stöd för empiriska ställningstaganden. Raattamaa och Wirtén argumenterar främst med fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång, som ofta är fantasifulla och tankeväckande, men vanligtvis helt befriade från empiri. Det diskurskritiska perspektivet på stadsplaneringen har naturligtvis sitt berättigande och har också producerat många intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser.Problemen uppstår när den deskriptiva, hermeneutiska analysen används som utgångspunkt för en preskriptiv, empirisk praktik. Alltså när diskurskritiken blir diskursurbanism.

Det problematiska med den kvartersstadskritiska diskursurbanismen är inte att den ifrågasätter ”hegemoniska diskurser”. Det är naturligtvis alltid nyttigt. Och dagens empiriskt grundade vetenskapliga konsensus kring den täta, blandade kvartersstadens fördelar kan med viss rätt beskrivas som en ”hegemonisk diskurs”. Detta räcker dock inte i sig som motargument mot det sakliga innehållet i detta vetenskapliga konsensus.

Det problematiska med diskursurbanismen är att den tenderar att kapa förtöjningarna med den fysiska verkligheten. Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen. Det är synd. För diskussionen om vår byggda verklighet skulle vinna mycket på att vi klarade av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem. Och ja, självklart finns det väldigt många som trivs i den glesa, utspridda och bilberoende staden. Men samtidigt finns det grundläggande strukturella problem med den modernistiska stadsstrukturen. Problem som leder till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar stad. Dessa fysiska problem försvinner inte hur djupsinningt man än dekonstruerar diverse diskurser. Och nej, kvartersstad som typologi är ingen universallösning. Men det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Om det nu är det vi vill ha. De argumenten förtjänar att bemötas sakligt och empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.

// Johannes Hulter

Johannes Hulter är idéhistoriker, urbanist och socialdemokratisk fritidspolitiker i Göteborg.

Mer av Johannes Hulter om stadsplanering:

En radikal och progressiv stadspolitik – En provisorisk utopi

Bild: Bennets Bazaar: Ett exempel på hur man förändrar en funktionsseparerad struktur i rätt riktning enligt författaren. Fotograf Jon Cederberg