Bygg bort parkerna? Postad av: Archileaks, Datum: 2016-04-15

Våra städer förtätas idag i hög takt och det byggs på höjden och i en skala som vi inte sett tidigare. I det läget ökar trycket på de parker och grönområden som finns kvar. Det är därför viktigt att områdesskyddet, tex naturreservat, går hand i hand med stadsbyggandet. Tillräckligt mycket mark måste också avsättas som allmän plats. Annars lär vi att få hälso- och trivselproblem som eskalerar. Städerna är även beroende av de ekosystemtjänster som skapas utanför dem, menar Johan Helgeson.

Kommunerna styr inte byggandet på det sätt som många debattörer verkar tro. Bostadsbrist är heller inget nytt i svensk historia, men lösningarna som hittills lagts fram kommer i hög grad från aktörer med både brister i omdöme och med en snäv verklighetsbild. Vad som också ofta glöms bort är att tidsåtgången i genomförandefasen, efter att detaljplanen vunnit laga kraft, ofta är minst lika lång som planfasen. Den fasen skulle troligtvis också bli avsevärt längre om detaljplaner inte upprättades.

Riksintressena, som är en del i ett planeringssystem som är till för att göra långsiktiga avvägningar mellan exploaterings- och bevarandeintressena, ifrågasätts ofta. Syftet med dem är att hänsyn ska tas till en från allmän synpunkt god hushållning. Riksintressena, och fysisk planering i stort, har i debatten fått klä skott som utbudsbegränsare och långbänk.

Riksintressena och arbetet med fysisk riksplanering var en reaktion i en tid av snabb industrialisering, ökad fritid genom lagstadgad semester och ökande rationalisering inom de areella näringarna. Det var en tid då massafabriker, gruvor, kärnkraft, motorvägar och storskaliga stugområden utmed kusterna; liksom ett allt mer storskaligt jord- och skogsbruk och storskalig vattenkraftsutbyggnad ofta ledde till intressekonflikter. Kraftig urbanisering hade också lett till utspridd bebyggelse som ibland blev svår att försörja med kommunikationer och vatten- och avlopp. Bakom låg alltså en vilja att underlätta intresseavvägningar och samtidigt ge kommande generationer handlingsfrihet kring hushållandet. Regeringen såg ett behov av att skapa ett system som gav en långsiktig god hushållning med landets naturresurser.

Vid slutet av 1970-talet hade 80% av svenska lax- och öringförande älvar bebyggts med vattenkraft och en allt starkare opinion hördes för att skydda de sista älvarna. Ingen miljöhänsyn hade tagits och än idag har enbart någon procent av kraftverken miljöanpassats. Värden för många hundratals miljoner om året i turist- och livsmedelsledet (och möjligt företagande i landsbygd) är borta.

Avvägningspraxis i fysisk planering ger att riksintressena inte ska hindra en “normal tätortsutveckling” och att exploatering i bevaranderiksintressena inte får leda till en “påtaglig skada” på riksintressets kärnvärden. Det handlar inte om bagatellartad skada, men samtidigt ska hänsyn tas till de kumulativa effekterna av många små ingrepps påverkan.

Med nya PBL och NRL 1987 fick medborgarnas större information och inflytande över förändringar i livsmiljön. Översikts- och detaljplanering förde avvägningarna till en lokal nivå. I översiktsplanerna ska kommunerna redovisa hur hushållningen med marken och vattnet sker inom kommunen samt hur bebyggelsen ska utvecklas. I den översiktliga planeringen förs en dialog mellan staten och kommunen kring hur riksintressena tillgodoses eller inte tillgodoses. Slutlig avvägningar görs som så mycket annat i detaljplanen.

Ett antal lagändringar har på senare år försvårat för framsynta kommuner att ligga i framkant med att planlägga och producera bra bostäder. Förköpsrätten är avskaffad, energiprestanda och materialval i bebyggelsen ska vara medioker och tillfälliga anläggningsboenden får nu göras ännu sämre. Betänk att vi nu ska bygga bostäder med en låg teknisk, miljömässig och arkitektonisk kvalitet till en mycket stor mängd människor.

Debatten lider av en pinsam kunskapsbrist och brist på eftertanke.

// Johan Helgeson