Den som föreslår typgodkända hustyper förstår inte vad stad är Postad av: Schartner, Datum: 2016-01-13

De slutsatser som konkurrensutredningen drar och som återkommer i dagens utspel av regeringen är tyvärr ledsamt förutsägbara. Här finns inte ett spår av insikt om att bostadsbyggande samtidigt är stadsbyggande. Det menar Staffan Schartner, arkitekt på omniplan. 

I dagens DN vill regeringen samarbeta med oppositionen om ökat bostadsbyggande. Den gröne stadsutvecklingsministern och hans två tunga s-märkta vapendragare, Löfven och Andersson, skissar tre områden för de statliga åtgärderna – Förenkla regelverken, Öka kapaciteten, Finansiering och ökad rörlighet. Den stora glädjande nyheten är den tredje punkten. Äntligen signaliseras åtgärder som kan lösa förlamningen på storstädernas bostadsmarknader. Vi kanske till sist får en spekulationsskatt istället för den förödande reavinstskatten och ett slut på missgynnandet av hyresrätter. Nya momsregler eller moderniserad hyressättning är nog för mycket att hoppas på. Det är också välkommet att regeringen tittar på finansieringen och signalerar en aktivare roll för SBAB liksom en utbyggd utbildning av hantverkare – om nu någon vill ha jobben..

Mycket av det övriga är ett tröttsamt återupprepande av Attefalls och tidigare s-regeringars verktygslåda. Flera förslag återfinns i den utredning om konkurrens inom bostadsbyggandet som presenterades precis före jul (SOU 2015:105).  Den förre bostadsministern ville att de stora svenska byggföretagen skulle få konkurrens av likadana stora byggföretag från andra länder. Han tillsatte därför i slutet av sin gärning en utredning som skulle ta reda på varför så få utländska entreprenörer lämnar anbud i allmännyttans upphandlingar, vilka negativa konsekvenser koncentrationen till ett fåtal koncerner bland bygg- och byggvarubolagen har och om tillgången till finansiering begränsar konkurrensen.

Han var däremot inte intresserad av varför alla bostäder nuförtiden byggs på spekulation med höga vinstförväntningar, varför vi oroar oss för att byggentreprenörer äger byggmaterialproducenter men inte för att de är sina egna uppdragsgivare, varför vi pratar om skalfördelar när forskning visar att stor overhead ofta orsakar skalnackdelar, varför vi diskuterar byggkostnader när kanske bara en tredjedel av priset för en ny bostad är kostnaden för att bygga den eller hur det kan komma sig att reglerna för offentlig upphandling är benhårda medan transparensen är minimal i försäljningen av kommunal mark.

Utan att vilja förringa vad som verkar vara ett i långa stycken gediget utredningsarbete är det ändå svårt att undgå frågan varför just dessa specialaspekter av oligopolet i bostadsbyggandet skulle utredas.

De slutsatser som utredningen drar och som återkommer i dagens utspel är tyvärr ledsamt förutsägbara. Här finns inte ett spår av insikt om att bostadsbyggande samtidigt är stadsbyggande.

Det kan verka radikalt att tillåta byggande med bara översiktsplan, men det arbete som måste göras när det gäller avvägningen av olika allmänna och privata intressen är ändå densamma – om det inte handlar om ännu en laissez-faire-åtgärd inom byggandet? Vill man minska tiden från idé till färdig byggnad är det enklaste att kommunerna slutar med markanvisningar före planarbetet.

 

 

Den som föreslår typgodkända hustyper, byggda av certifierade entreprenörer som industriell prefab har säkert lyssnat på de stora byggkoncernerna men har inte förstått mycket av vad en stad är, hur den uppstår och hur den utvecklas. Med billiga lådor som staplas på åkrarna utanför de stora städerna kommer vi återigen att gå från ett bostads- till ett stadsbyggnadsproblem, på samma sätt som för 50 år sedan. Skillnaden blir möjligen att dåtidens betonghus är betydligt robustare än nutidens kartonger.

Med mer statliga kategoriboenden för studenter eller gamla fortsätter segregeringen.

Som vanligt saknar både debattartikeln och utredningen en distinktion mellan byggherre och byggentreprenör i begreppet ”byggbolag”. Det är svårt att förstå att det utbredda utnyttjandet av arbetskraft, leverantörer och entreprenörer från andra delar av Europa och världen har gått regeringen förbi, men kanske är det ”utländska bygginvesterare”  man menar?

För att verkligen få en fungerande konkurrens i bostadsbyggandet och för att samtidigt kunna öka kvantitet och kvalitet krävs att vi möjliggör för väldigt många fler att kunna låta bygga bostäder. Många av dem som kan och vill är idag utestängda i de kommunala och finansiella processerna. Vi måste göra det möjligt för personer med andra drivkrafter och annat, billigare kapital att vara med och bygga. Vi måste hitta andra principer för marktilldelningen, minska tiden från marktilldelning till färdigt hus och hitta metoder att undvika kostnader för risktagandet.

Jag önskar så att det skulle finnas en politisk kraft i Sverige som tar stadsutveckling på allvar, som befriar åtminstone det ena örat från byggindustrins viskningar och som lär av de bästa exemplen.

// Staffan Schartner

Staffan Schartner är arkitekt och driver arkitektkontoret Omniplan.  

bild: SABO Kombohus,  Sofieberg Halmstad