Egnahem är inte tillräckligt Postad av: Archileaks, Datum: 2016-06-10

En ny egnahemsrörelse kan möjligen få en begränsad betydelse för bostadsbyggandet under förutsättning att villkoren blir oerhört gynnsamma. Politikens förmåga att fatta beslut om villkoren på bostadsmarknaden har väl inte hittills varit kantad av framgång, menar Barbro Engman som är kritisk till om en ny egnahemsrörelse kan få en storskalig samhällseffekt på bostadsbyggandet.

Det här är en artikeln i Archileaks serie om egnahem i en modern kontext. Läs alla artiklar här.

Man kan göra hur många listor som helst där man radar upp allt som gör att det inte byggs bostäder i tillräcklig omfattning. Men det verkar vara en övermäktig uppgift att förändra de regelverk och de politiska beslut som lett fram till dagens hopplösa läge. Om det verkar de flesta vara överens. Så nu sitter vi i klistret. Något måste göras så vi ger oss åter igen ut på jakt efter någon ny eller nygammal modell som kan öppna för ett nytt slags byggande och boende när de gamla möjligheterna är satta ur funktion. Vilket de naturligtvis inte är helt och hållet. Det går alldeles utmärkt att bygga dyra villor, dyra bostadsrätter och dyra hyresrätter.

Men på den vägen kan man inte fortsätta.

När det inte finns tillräckligt med bostäder eller när bostadsbeståndet är undermåligt så har det i alla tider prövats nya vägar för att klara människors behov av tak över huvudet. För av någon anledning så återkommer perioder med bostadsbrist ständigt. Just nu när vi åter igen har en omfattande bostadsbrist så har politiken inriktats på åtgärder för att “utnyttja beståndet bättre” eller att snabbt få fram “små billiga hyresrätter som människor har råd att efterfråga”.

I seklets början var bostadsbristen och bostadsnöden också stor. Då fanns det givetvis inget bestånd som gick att utnyttja bättre, de bostäder som fanns var undermåliga och otillräckliga. Så då växte istället egnahemsrörelsen fram som ett alternativ. Socialdemokraterna ansåg att det behövdes ett alternativ till de hyreshus som på den tiden kännetecknades av miserabla sociala förhållanden och höga hyror. Tanken var att även arbetarklassen skulle få möjlighet att äga sina bostäder och en bit mark. Men med tiden kom Socialdemokraterna att istället förespråka ett ökat byggande av hyresbostäder. Framväxandet av allmännyttan på 40-50 talen medförde en väldig standardhöjning av hyresbeståndet och kom att betyda oerhört mycket också när det gäller omfattningen på bostadsbyggandet.

Så har historien böljat fram och tillbaka. Dåliga hyresbostäder skulle vid seklets början ersättas av egna hem. Egna hem skulle senare ersättas att goda hyresbostäder. Och nu är vi där igen.

Kan en ny egnahemsrörelse råda bot på bostadsbristen?

Förmodligen inte men den kan kanske fungera som ett komplement. Precis på samma sätt som andra försök att hitta nya boendeformer blivit mer eller mindre lyckade komplement. Ägarlägenheter som skulle bli alliansregeringens stora bostadspolitiska lösning blev det inte mycket av. Attefallshusen ser ut att gå samma öde till mötes liksom andelslägenheter och kooperativa hyresrätter.

Det verkar finnas en bred uppslutning kring våra tre boendeformer; bostadsrätt, hyresrätt och den egna villan. Det är svårt att knö in något nytt vare sig det handlar om social housing eller flera varianter av ägda bostäder.

Norge som ibland används som exempel valde redan när Einar Gerhardsen (S) var statsminister på 40-talet en helt annan väg än Sverige. Så där består hyresmarknaden till stor del av att man hyr privat en del av ett hus. Husen byggs och byggdes så att de har en del för uthyrning och en del för det egna boendet. En jämförelse med Norge faller på att bostadsbeståndet ser helt olika ut och finansieringen är helt annorlunda.

Det som är helt avgörande för dagens läge på bostadsmarknaden är att det är våra politiker som valt vilken boendeform som ska gynnas alternativt missgynnas. Skattemässigt missgynnas hyresrätten medan det ägda boendet gynnas. Så har det varit i många år.

Istället för att hävda att man givetvis borde ändra på det så att vi får jämbördiga villkor och därigenom kan öka människors valfrihet så förespråkar många att man bör ge upp om hyresrätten och låta alla njuta frukterna av den ägarpolitik som gett människor möjligheter att under senare år bo sig till stora förmögenheter. Det borde tillkomma även de fattiga genom en ny egnahemsrörelse. Men det skulle i sin tur kräva väldiga förändringar av byggmarknaden och ett återinförande av en statlig bostadspolitik.

Det bygger också på att idén om att ägandet alltid är en god affär för den enskilde och för samhällsekonomin. En titt på dagens debatt om hushållens ökade belåning och en återblick på historien visar ju att så inte är fallet. Det är lite pyramidspel över idén om att gå mot ett än tydligare ägarsamhälle där priserna måste hållas uppe. Annars faller ju hela idén. Det som garanterat håller priserna uppe är en stor bostadsbrist. Och det är ju den vi vill komma åt.

Det är därför en mycket märklig idé som Staffan Schartner lanserar, att de fattiga ska ta de ekonomiska risker det innebär att äga medan de rika ska bo tryggt i hyresrätt. När bostadsmarknaden kollapsade i USA var de som hade hunnit rädda sig över till hyresmarknaden oerhört nöjda.

En ny egnahemsrörelse kan möjligen få en begränsad betydelse för bostadsbyggandet under förutsättning att villkoren blir oerhört gynnsamma. Man vill ju inte vara en dysterkvist men politikens förmåga att fatta beslut om villkoren på bostadsmarknaden har väl inte hittills varit kantad av framgång.

Så jag tycker att alla goda krafter ska rikta in sig på att få igång byggandet av det som kan ge stora volymer. Lite trökig inställning kanske men den tid vi har till vårt förfogande måste användas effektivt om det ska bli någon fart.

Vi måste måna oss om att ha en balans mellan det ägda och det hyrda. Det är inte bara enskilda människor som ska hitta någonstans att bo på det ska fungera ur ett samhällsperspektiv också.

//Barbro Engman

---

Detta är sjätte artikeln ut i Archileaks debattserie om egnahem i en modern kontext. Läs alla artiklar härKan en samtida version av 1900-talets egnahemsrörelse sätta fart på ett kvalitativt och varierat byggande? Och vilka frågor skulle självbyggeri i så fall kunna besvara? Avsändaren denna gång är Barbro Engman som tidigare varit ordförande för Hyresgästföreningen, varit kommunfullmäktige, landstingsledamot och riksdagsledamot samt arbetat som folkhälsoplanerare m.m.