Egnahemsrörelse mot emigration? Postad av: Archileaks, Datum: 2016-05-31

I vilken kontext och som svar på vilka frågor uppstod egnahesrörelsen kring förra sekelskiftet? Claes Caldenby nystar i emigration, föreningsverksamhet och egnahemsarkitektur.

Detta är tredje artikeln i Archileaks artikelserie om egnahem i en modern kontext. Läs alla artiklar här.

Egnahemsrörelsen kring 1900 var delvis en folkrörelse mot en folkvandring, på flykt från ett samhälle där man inte kunde försörja sig. Egnahemsrörelsen kopplades samman med emigrationen som samhällsproblem, vilket gör den intressant att fundera över i dagens situation av nya folkvandringar. Men att emigration och egnahem kopplades samman betyder inte att de uppstod tillsammans, än mindre att de var samma sak.

Nationalföreningen mot emigrationen

Historikern Anna Lindkvist har i en avhandling i Umeå, Jorden åt folket. Nationalföreningen mot emigrationen 1907–1925 (2007) diskuterat den historiska och politiska kopplingen mellan emigrationen och egnahemsrörelsen. Hon följer Nationalföreningens ganska korta historia av uppkomst och fall och hur den länkades samman med egnahemsrörelsen. Emigrationen från missväxt och fattiga förhållanden i Sverige hade varit stor ända sedan 1860-talet. Egnahemsföreningar startades på 1890-talet men det var alltså först 1907 de två rörelserna kopplades samman av Nationalföreningen och drevs politiskt och praktiskt, i hög grad av en elit i samhället. Lindkvists förklaring är ett ekonomiskt uppsving och en nationell mobilisering kring sekelskiftet som gjorde det angeläget för näringslivet att få unga människor att stanna i Sverige och att utveckla folket socialt och kulturellt. 

En huvudfråga för Lindkvist är hur Nationalföreningen ställde sig till moderniseringen av Sverige och hennes slutsats blir att den inte var entydigt konservativ. Man kan, menar hon, också uppfatta dess skapande av små egnahemsjordbruk, med finansiering från statens jordförmedlingsfond eller statens egnahemslånefond, som en brygga mellan två samhällsformer, jordbrukssamhället och industrisamhället. En bit in på 1920-talet hade den spelat ut sin roll. Den ifrågasattes som alltför hierarkisk och förlorade det statliga ekonomiska stödet. Men egnahem fortsatte att byggas, fast nu i städerna, och mest för en lägre medelklass.

Bild: Innovatum, Trollhättan 

Egnahemsföreningar

Begreppet egnahem ska ha lanserats 1887, möjligen som ett lån från tyskan. Den första egnahemsföreningen brukar anses vara Föreningen egna hem upa i Motala, bildad 1892. Dess syfte var att ordna bostäder med eller utan mindre jordbruk till sina medlemmar. Den låg i en landsbygdssocken och dess första medlemmar var hantverkare snarare än industriarbetare. Egnahemmen framstod som ett alternativ både till landsbygdens statarlänga eller torp och till stadens hyreskasern. Det egna hade sina modifikationer. Egnahemmaren var bunden av lån från den som sålde mark eller från staten (statens egnahemslånefond inrättades 1904), men hade ändå en utsikt att genom träget arbete bli självägande. Egnahemmet beboddes inte heller alltid bara av den egna familjen. Det var inte ovanligt att husen innehöll två eller flera lägenheter.

Fram till 1908 gavs egnahemslån endast till egnahem på landet, dock inte nödvändigtvis med jordbruk. Lånen gavs till ”mindre bemedlade arbetare” med krav på ”god frejd”, skötsamhet. Sökande skulle vara mellan 25 och 50 år gamla. Lånen begränsade bostädernas storlek till vanligen högst tre rum och kök, ofta mindre. Det krävdes eget sparkapital att skjuta till.

Politiskt var den ganska spretiga egnahemsrörelsen dominerad av konservativa, men den lockade också socialdemokratin som hade sina sympatisörer bland egnahemmarna. Ivar Lo-Johansson har i romanen Analfabeten 1951 beskrivit hur även hans far, analfabeten, lärde sig orden ”inre kolonisation”, ett vidare begrepp än egnahem. Det handlade då inte om nyodling i gränslandet, som i USA i ett tidigare skede, utan om en intensivare uppodling av mera tätbefolkade områden, med en samtida utveckling i Tyskland som förebild. 

Boende på landet ansågs gynnsamt för nativiteten och bonden idealiserades, ibland med närmast rasbiologiska argument. Men det förekommer också föreställningar om att landsbygden är efterbliven och skulle må bra av att stadsbor flyttar ut till egnahem. Diskussionen om landsbygdens och storstadens fördelar och avigsidor och den lilla (trädgårds)staden som ideal är intensiv kring sekelskiftet 1900, t ex i Ellen Keys Barnets århundrade 1900 eller Ebenezer Howards Garden Cities of To-Morrow 1902. 

Bokomslag, ritningar och illustrationer från Byggnadsvård Jönköping.

Egnahemsarkitektur

Egnahemsrörelsens genombrott sammanfaller även med nationalromantiken i arkitekturen, ett i hög grad internationellt fenomen med förebilder i England, Tyskland och Danmark. Anna Lindkvist föredrar i sin avhandling begreppet ”regionalism”. Hon fördjupar sig särskilt i boken Svenska allmogehem från 1909 som ger praktiska råd till egnahemsbyggare men också med hjälp av arkitekter som Torben Grut, Ivar Tengbom och Ragnar Östberg bedriver smakhöjande folkbildning och förmedlar mönsterprojekt för egnahem i olika svenska landskap, med känsla för ”genius loci” eller ”platsens kynne”. Redaktör för boken och författare till inledningen var unghögermannen Adrian Molin, som också var ledande i Nationalföreningen mot emigrationen.

Ett av de första och största områdena i Göteborg, efter att egnahem i staden blev låneberättigade 1908 är Landala egnahem. Albert Lilienbergs plan fastställdes 1911 och det första huset stod klart våren 1914. 105 lägenheter byggdes på knappt tio år. I en skrift från 1917 beskrevs fördelen framför ”stadens tätt befolkade hyreskvarter”. Egnahemsbyggaren ”har den stugan omgivande trädgårdstäppan, som lämnar sol och luft fritt tillträde, och vari han … kan få nyttig motion och vederkvickande vila”. Området var tänkt för skötsamma arbetare men in i bostäderna på ca 100 kvm flyttade mest en medelklass.

På 1920- och 1930-talen byggdes egnahem efter typritningar i stadsdelar som Kungsladugård, Fräntorp och Utby. Där kunde den ekonomiska insatsen kompletteras med eget byggarbete, ofta med hjälp av släktingar. Mot detta självbyggeri hade Uno Åhrén invändningar i en statlig utredning om bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem (SOU 1937:43). Han menade att ”metoden är föga förenlig med principen om en rationell arbetsfördelning inom samhället”, särskilt i städerna: det ledde till ”underhaltigt utfört” arbete, det tog jobb från kunniga byggnadsarbetare och fritid från egnahemsbyggarna.

1925 ändrade Nationalföreningen mot emigrationen, efter indragna statliga lån och stora medlemstapp, namn till det anspråkslösare Sällskapet Hem i Sverige. Målgruppen ändrades från arbetarklassen till ”den bildade medelklassen, snålt tillgodosedd från det allmännas sida, i dess strävan att bilda och upprätthålla goda hem åt det uppväxande släktet”. Sällskapets tidskrift Hem i Sverige blev organ för praktiskt egnahemsbyggande. Mellan 1944 och 1966 var Adrian Molins svärdotter, trädgårdsarkitekten Ulla Molin redaktör för tidskriften och gjorde en uppmärksammad insats, bl a genom att erbjuda familjer att betala arkitektarvodet för ett egnahem, mot att tidskriften fick publicera bygget. Så kom t ex Jan Gezelius Fiskarens hus på norra Öland till 1963.

Det egna hemmet som kulturbärare

1964 bytte Hem i Sverige namn till Villa & hem i Sverige och strax efter lämnade Ulla Molin tidskriften. Det egna hemmets minskade betydelse som kulturbärare under den period när Sverige var som mest jämlikt, 1970-talet, speglades även i ett klart minskat antal presentationer av arkitektritade småhus i tidskriften Arkitektur. Med stigande ojämlikhet, från 1980-talet, vände den kurvan upp igen. Den som idag återigen vill plädera för egnahem har anledning att fundera över vem man då vänder sig till. Historien ger material för sådan reflektion.

//Claes Caldenby

Foto: Fredrik Svedemyr

---

Detta är tredje artikeln ut i Archileaks artikelserie om egnahem i en modern kontext. Läs alla artiklar härKan en samtida version av 1900-talets egnahemsrörelse sätta fart på ett kvalitativt och varierat byggande? Och vilka frågor skulle självbyggeri i så fall kunna besvara?  Avsändaren denna gång är Claes Caldenby, professor emeritus på Chalmers Arkitektur.