En skola i ruiner Postad av: Lisa_Deurell, Datum: 2014-09-08

Det pågår en konkurrens om städernas utrymme där den kommersiella världen konkurrerar ut det allmänna. Skolbyggnader byggs om till bostadsrätter samtidigt som friskolor flyttar in i industriområden. Lisa Deurell menar att vi behöver diskutera hur städer kan utveckla strategier för att säkra de gemensamma rummen. 

Gamla skolbyggnader säljs och byggs om till bostadsrätter samtidigt som friskolor flyttar in i rivningsfärdiga kontorslokaler utan vare sig skolgård, matsal, aula, gympasal eller fungerande lektionssalar. Universitetet förlägger sin egen utbildning till andras lokaler för att de inte har råd med den egna hyran. Vårt gemensamma rum är under förfall. 

Mitt bland kontorskvarteren i stadsdelen Stadshagen i Stockholm ligger ett kluster av friskolor. Bland annat ligger här gymnasiet Design & Construction College som drivs av Hermodskoncernen. Gymnasiet ligger i en gammal kontorsbyggnad alldeles intill E4an. Undervisningen bedrivs inte i traditionella klassrum, utan i ihopslagna kontorsrum. Korridorerna saknar fönster och det är lågt i tak. Skolan har ingen skolgård, så under rasterna står ungdomarna och hänger ute på gatan. När det blir dags för lunch får ungdomarna själva leta upp någon restaurang i närheten där de kan äta. Skolan har varken aula eller gymnastiksal. Det saknas alltså möjlighet för gemensamma samlingar och för idrottsundervisningen hyr skolan ibland en idrottsplats i närheten eller så använder man sig av Friskis & Svettis utbud. De traditionella funktionerna hos en skolbyggnad tycks ha gått förlorade. Betraktat som skolmiljö är detta ett minst sagt deppigt ställe, och dessvärre utgör det knappast ett undantag. 

Så här ser det ut på väldigt många skolor idag. Med detta skickar samhället en signal: Ni är inte viktiga, ni är inte värda en bättre miljö en den här. 

Placeringen av de nya skolorna i nedgångna verksamhetsområden innebär också en förlust för samhället. Skolans potential som en samlingspunkt i en stadsdel går förlorad och sociala nätverk uteblir. En förebild för hur en skola kan interagera med sin omgivning är Sankt Görans gymnasium i Stockholm, ritad av arkitekt Léonie Geisendorf. Där drev skolans kockelever en lunchrestaurang öppen för allmänheten, och mot gatan fanns utställningsfönster där estetelever kunde visa upp sina arbeten. I bottenvåningen fanns dessutom butikslokaler för bageri, skrädderi och blomsterförsäljning, och gymnastiksalen hyrdes ut till idrottsföreningar under kvällstid.

Men precis som många andra övergivna kommunala skolbyggnader byggs nu St Görans gymnasium om till bostäder och jag kan inte se detta som annat än ett slöseri med resurser. Skolbyggnader är inte vilka kåkar som helst, de har ett omfattande program som kräver både enorm funktionsanpassning och hög arkitektonisk bearbetning. 

Det är ett problem att skollagen är alldeles för otydlig i sina krav gällande skolmiljö. Det enda som står skrivet, bortsett från ett krav om skolbibliotek, är detta: “För utbildningen ska de lokaler och den utrustning finnas som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas.” (Skollagen 2 kap 35 paragrafen). Ett effektivt sätt att komma tillrätta med oseriösa lycksökare i skolbranschen skulle vara att skärpa kraven på god skolmiljö! Att bygga upp välfungerande miljöer kräver nämligen långsiktighet.

 Hermods skola ligger i en gammal kontorsbyggnad alldeles intill E4an. Byggnaden har ingen skolgård, så under rasterna står ungdomarna och hänger ute på gatan.

Utflyttningen av de gemensamma funktionerna gäller inte bara skolan. I jakten på kronor och ören syns också en allmän trend där samhällsservice flyttas ut till områden där markpriserna är lägre. Ett aktuellt exempel är Tekniska nämndhuset i Stockholm, innehållandes sex förvaltningar, som planeras flytta ut till ett kontorsområde vid Globen där ett nytt hus ska byggas längs motorvägen. Denna utveckling innebär i förlängningen att våra offentliga institutioner förlorar kontakten med invånarnas vardagliga liv.

Även universitetsvärlden har problem. Många institutioner har numera inte råd att hyra, eller ens boka, de egna lokalerna när Akademiska Hus - det statliga bolag som äger och förvaltar deras byggnader - tillämpar marknadshyror. Kursansvariga tvingas fråga föreläsare om inte hen kan ordna en lokal, man håller möten på kafé och man får sitta hemma och jobba då det saknas arbetsrum. Samtidigt hyr Akademiska Hus ut de lokaler som universiteten inte har råd att nyttja till externa företag.

När kontorsbyggnader blir till skolor, och när skolor byggs om till bostäder, bryts stadens inneboende grammatik. Byggnadernas innehåll går inte längre att känna igen. För detta finns ett begrepp - architecture parlante (talande arkitektur) - med vilket menas att en byggnads arkitektur bör förklara dess innehåll eller identitet. Genom historien har de byggnader som betraktats som betydande givits en mer framträdande placering i stadsrummet och en mer ambitiös gestaltning. 

Som att kyrkan har sin plats vid stora torget med ett högt torn pekandes mot himlen, medan en bank bör vara byggd i tung sten för att förmedla en känsla av stabilitet. Omedvetet pågår en ständig läsning av vår omgivning, en läsning som i förlängningen ger en förståelse av världen. Talande arkitektur innebär att värdet för en funktion bestäms redan av arkitekturen. Därför behöver samhällsbyggandet använda sig av arkitekturens fantastiska förmåga att skapa välmående och dess kraft att kunna höja verksamheter.

Det gemensamma rummet bör vi betrakta som en förlängning av det publika rummet, inberäknat alla de byggnader där det bedrivs offentliga verksamheter. Dessa gemensamma rum får det allt svårare att hävda sin existens i brist på ekonomiska resurser. En bakomliggande orsak är att urbanisering genom inflyttning och ekonomisk tillväxt pressar upp markpriser. Det uppstår en konkurrens om städernas utrymme. Man kan betrakta det som gentrifiering, det vill säga att ekonomiskt starkare grupper tränger undan svagare. Vi har nu nått en situation där den kommersiella världen konkurrerar ut de skattefinansierade verksamheterna på en marknad med fri prissättning. Jag menar att vi behöver diskutera allt detta som en viktig principfråga – hur kan städerna utveckla strategier för att säkra de gemensamma rummen?

 

// Lisa Deurell

En förebild för hur en skola kan interagera med sin omgivning är Sankt Görans gymnasium. 

Lisa Deurell är arkitekt och bedriver egen verksamhet genom Paradiso Arkitekter. Utöver arkitektur och stadsbyggnad engagerar hon sig för rättvisefrågor och feminism.


Under Almedalsveckan anordnade Sveriges Arkitekter ett seminarie med tema skolan: Arkitekturens konsekvens för lärmiljöernas kvalitet och resultat - från förskola till Nobelpris. Här kan du se inspelningen därifrån.