Former av ung: försök nr 5 Postad av: Lars Fridén, Datum: 2012-12-04

F-n. Under en dryg veckas tid har jag försökt färdigställa den här artikeln. Tanken var att den skulle handla om förutsättningarna för ung, undersökande och prövande arkitekturpraktik att etablera sig. Efter att ha skrapat mig igenom ett dammigt lager av statistik, policydokument och politik började jag leta efter ingångar.

Försök nr 1 föll snabbt in i arkitektkårens oändliga och närmast standardiserade klagosång över sakernas alltid lika orättvisa tillstånd. Efter att ha spolat ned den texten i toaletten började jag om. Uppfann ett fiktivt arkitektkontor kallat "Bockstensmannen" vars problematiska tillblivelse skulle få tjäna som fokus och motor i en diskussion om arkitektonisk kvalitet, förändrade yrkesroller, kunskapens förutsättningar och inrutade marknadsförhållanden. Avvecklade snart även den idéen, som hade lindats in i unken självhävdelse och totalt menlöst upprepande av ungdomens behag.

Provade att driva historien ett steg länge. Som en hybrid mellan Bjarke Ingels och Laurence Sternes karaktär Tristram Shandy byggde jag under rubriken "The Life and Opinions of Bockstensmannen, Architect" upp en berättelse om den samtida arkitektens fåfänglighet och om arkitekturens samhällsrelevans. Ganska snyggt, om jag får säga det själv, men ack så obegripligt. Återigen började jag om. Den här gången med en kartläggning av de olika stödformer och ramverk inom vilkas intressen arkitekturämnets utveckling borde falla. Det blev snustorrt och löstes, högst symptomatiskt, upp i ett tandlöst virrvarr av offentliga aktörer, branschstrukturer och institutionellt pappersvändande. Så, alltså, ett något förvirrat: "Försök nummer 5"

 


Bockstensmannen tar över George Cruikshanks illustration till Laurence Sternes Tristram Shandy. Bild ur 1906 års utgåva. 

Inte nytt och spännande
Vad är värdet av ung arkitektur? I reflektionerna av de senaste årens samhällsförändringar framträder behovet av nyskapande, metodutveckling och kunskapsuppbyggnad av samtidsarkitekturen och dess praktik som viktigare än på mycket länge. Akuta ekologiska, sociala och ekonomiska utmaningar kräver att arkitektkåren förmår omformulera både sitt kunskapsområdes samhällsrelevans och dess värderingsgrunder. Om det är någonting som den nya arkitekturen behöver tillföra design- och arkitekturklimatet så är det vilja och kompetens att formulera och kritiskt analysera komplicerade samband mellan historia, samhälle, kultur, produktionsmetoder, marknadskrafter, människor och ekologiska system.

Inte enbart som teoretiska abstraktioner utan på sätt som inbjuder till aktivering och som gör dem materiellt och rumsligt hanterbara. Som arkitektur. Och stadsplanering. Det är allt annat än enkla uppgifter som inbegriper problemställningar och uppdragsformuleringar som kräver ett nytänkande vars logik befinner sig långt bortom den ungdomliga, annorlunda och spännande arkitekturens åldersnoja.

Antalet arkitekter i Sverige och deras fördelning. Diagram: Lars Fridén

Den första bild som google redovisar under sökningen "new swedish architecture". Wingårdhs K:fem presenterad på e-architect. Foto: Patrik Gunnar Helin.

Ur ett europeiskt och nordiskt perspektiv är den svenska arkitekturens innovationsförmåga låg - inte minst när arkitektkåren bedömer sig själva. Anledningarna är komplexa och ansvaret vilar på många axlar. De ansträngningar som görs för att rubba arkitekturproduktionens cirklar och stötta dess förnyelse är otillräckliga och placerar ofta ämnesområdet i utkanten av fokus. Sällan tillåts arkitekturämnet att ta plats i den kulturella sfären och ofta faller det utanför dess, redan bristfälliga, stödformer. På tidningarnas kultursidor vädras nytt, världskänt och coolt. Ibland diskuteras också staden men mer arkitektur i dess fulla komplexitet. Arkitekturforskningens ställning och finansiering befinner sig under konstant omvandling och omvärdering.

Transdisciplinärt blir till interdisciplinärt blir till multidisciplinärt. Krav på externfinansiering blir till än hårdare krav på externfinansiering. Och även om höstens statliga forskningsproposition lovar pengar till hållbar samhällsbyggnad så går inte mer än ca 0,3 % av byggsektorns nettoresultat till forskning och utveckling, en tiondel av motsvarande belopp inom andra industrier.  När byggbranschens obalans och oförmågor nystas upp förblir arkitekturen sekundär, ohörd eller onämnd. I de många statliga initiativ som under de senaste åren drivit frågor kring entreprenörskap, kreativa näringar och innovation lyser arkitekturen ofta helt med sin frånvaro, eller vävs samman i ett onyanserat form- och designkomplex. 

 

Helsingfors nya universitetsbilbiotek är resultatet av en tävling under 2007. 10 av de medverkande kontoren bjöds in direkt och 20 lottades ur en arkitektkontorspool. Tävlingen vanns av kontoret Anttinen Oiva, startat 2006, vilka senare medverkat under hela projekteringsprocessens. Här är universitetsbibliotek strax efter invigning. Foto Mika Huisman via uncube


I våra grannländer ser det delvis annorlunda ut. Initierade av arkitektförbunden i Norge, Finland och Danmark bedrivs wildcard- och mentorprogram riktade mot nystartade kontor. Ofta är det genom statliga initiativ som kvalitetsanspråk ventileras,  beställarkompetenser stärks och alternativa finansieringsmodeller skapas. Frågor gällande kvalitet, professionalisering och samhällsrelevans tillåts att vara tongivande inslag i respektive länders ofta ambitiöst formulerade arkitekturpolitiska program. De svenska motsvarigheterna, exempelvis "Framtidsformer" (1997) och förslaget till "Arkitektur Stockholm" (2011-12), saknar inte vilja men framstår i jämförelse som både kontur- och riktningslösa.


Inte utan politik
Hur skapar vi då förutsättningar för ung arkitektur? Kanske har vi arkitekter bara oss själva att skylla. Genom att slå näven i ritbordet, höja våra röster, hårt arbete och individuellt ansvarstagande går det kanske att utbilda både beställare, kollegor och brukare i arkitekturens estetiska, ekonomiska, rumsliga och sociala värdeskapande. Eller inte.

Mer troligt är det att Sveriges arkitekter har rätt när de i "Arkitektur och politik" (2011) konstaterar att politik och arkitektur hör ihop: "Politikens uppgift är att utveckla och förbättra vårt samhälle. Arkitekturens att bidra till ett sådant samhällsbygge". Arkitekturens utveckling och förnyelse är också ett politiskt ansvar som fördelas på dess gemensamma organisationer och institutioner.

Ett ansvar för Sveriges arkitekter själva i alla dess roller, Arkitekturmuseet, arkitekturutbildningarna, byggindustrin och inte minst på regeringsdepartement och riksdag. Därmed inte sagt att arkitektkåren inte har ett stort ansvar att bära även i den ekvationen. För att citera Jeremy Till och Tatjana Schneider när de i en presentation av "Spatial Agency: Other Ways of Doing Architecture" (2011) citerar arkitekturprofessorn Katherine Heron:


"Katherine Heron said more than thirty years ago that ‘architects have to work from a political base, and if there isn’t one, you have to start it’. We’d better get on with it."

Utan att fastna i de nödvändiga diskussioner kring behovet av ännu en översikt av PBL, BBR, entreprenadformer, markanvisningsförfarandet och det kommunala planmonopolet ur vilka tänkta lösningar och stimulanseffekter brukar ploppa upp som kaniner ur cylinderhattar kommer här en skiss på några sådana startpunkter. Områden vars utveckling jag tror skulle kunna gynna den nyskapande arkitekturen, dess innovationsförmåga och kunskapsformer. Som på olika sätt kräver både individuellt engagemang och arkitekturpolitisk omsorg och som öppnar upp för kritisk dialog utanför den egna professionen, med närliggande ämnesfält, lagstiftning, institutioner, internationell omvärld, samhällsaktörer och medborgare. En ofullständig, spretig och hastigt sammansatt personlig lista. Utan inbördes ordning: 

 

Diagram: Lars Fridén

Inte i ensamhet

Men allt är inte becksvart. 2011 delade Formas ut 80 miljoner till en nationell forskarskola och två samlande forskningsmiljöer – "Architecture in the making" respektive "Architecture in Effect". I väntan på att Arkitekturmuseet och Kulturdepartementet ska få styrfart har konsthallar som Marabouparken, Röda sten, Tensta konsthall, Botkyrka konsthall, Färgfabriken och Konsthall C i utställningar och debatter engagerat sig i gränslandet mellan stadsplanering, samhälle och konstnärlig praktik.

Sveriges arkitekter följde för några månader sedan upp debattinlägget "Arkitektur och politik" genom att tillsätta en arkitekturpolitisk chef. På ett partipolitiskt plan skymtar allt oftare arkitekter i bakgrunden av alternativa stadsplaner  och infrastrukturella initiativ. Och inte minst börjar det långsam dyka upp kontor och arkitekter som inte väjer för offentlig debatt och som vågar undersöka andra affärsmodeller, produktionsformer och arkitektroller.



Artikelns omslagsbild : BIGs Yes is more

Under de närmsta veckorna kommer Archileaks sondera terrängen genom att publicera några kortare presentationer av internationella initiativ som går att relatera till ovanstående utvecklingslinjer. Det är inspirerande projekt som strävar efter att katalysera, informera och experimentera. Som verkar för nya typer av uppdaterade yrkesroller, materiell nyfikenhet och stärkt kunskapsproduktion. Först ut är Wonderlands "Manual for emerging architects" , därefter den belgiska samverkansplattformen Open call  och slutligen Young architects program på Moma PS1.

Stay tuned.

__________________________________________________

Lars Fridén är arkitekt med lejonparten av sin verksamhet förlagd till museisalar, utställningsproduktioner och ansökningshandlingar. Förvillad hallänning bosatt i Stockholm och en del av FFAR forum för arkitektur.