Former av ung: MoMA PS1 Young Architects Program Postad av: Lars Fridén, Datum: 2013-02-18

När jag nyligen skrev ett antal utställningstexter om Södermalms arkitektur- och stadsbyggnadshistoria snubblade jag över utkikstornet "Tandpetaren" från 1820-talet. Tornet, som byggdes på uppdrag av hovtandläkare Dubost, var 48 svindlande fot högt och byggt av trä. Förutom att fungera som skrytbygge och utflyktsmål fyllde byggnaden ingen direkt funktion, där den låg och blickade ut över Stockholm. Däremot tvingade uppdragets nymodiga karaktär dess arkitekt Fredrik Blom att utveckla nya konstruktionsmetoder och materiallösningar. I en kommentar beskrivs hur Blom och Dubost "genom denna kolonns konstruktion satt stämpel på djärvheten av ett företag, vari (de) icke haft någon föregångare i fäderneslandet".

Övergången från "Tandpetarens" 1800-tal till 2013 och MoMA PS1 Young Architects Program kan verka långsökt men kan förhoppningsvis lyckas framkalla idén om paviljongen som en plats för framåtblickande nyfikenhet och experimentlusta. Som en form av ung.

För arkitekturpaviljongens historia är gammal. Och redan i sina tidigaste former var paviljongen befriad från funktionsprogram, överordnad rumslig logik och byggd tradition. Dess syfte var det oväntade och det tillfälliga. Som en narrativ "agent provocateur" skulle den stimulera till konversation, utsvävande fantasi och som byggd struktur öppna upp för rumslig spekulation.

 I landskapsträdgårdar och stadsmiljöer, från antikens Rom till Kina och Sydamerika, på Världsutställningar, Stockholmsutställningar och Venedigbiennaler, iklädd den senaste hantverks- och byggnadsteknik och som ren "folly", testar paviljongen byggnadskonstens möjligheter.  

Även om paviljongen är dränerad på programmerat innehåll så saknar den inte betydelse. Genom att demonstrera makt, tradera historier och presentera teknologi kan den spela en på samma gång symbolisk, performativ som monumental roll. Samtidigt som den under lager av svävande lättja också ger utrymme för strukturella experiment, ifrågasatt rumslig ordning och utveckling av verktyg och teknologi. Oavsett om den formas som varumärkesbygge, internationellt spektakel eller kritiskt prövande bär paviljongen på kunskap. Om oss, vår samtid och om den byggda framtid vi föreställer oss. Kanske är just det en av anledningarna till att paviljongen, i ohelig allians med andra närliggande arkitektoniska typologier, som prototypen och fullskalemodellen, under de senaste hundra årens curerande av arkitekturutställningar kommit att bli en hörnsten för de museer, konsthallar och byggnadsmässor som ställer ut arkitektur. Inte minst så för MoMA i New York, som 1932 startade en av världens första curatorsledda arkitekturavdelningar.

 

 

2012 års paviljong ritad av HWKN( Matthias Hollowich och Marc Kushner) Bild: MoMA PS1

Till skillnad från liknande initiativ, exempelvis Londons Serpentine pavilion, riktar sig MoMA PS1s sommarinitiativ Young Architects Program  (YAP) till oetablerade arkitektkontor. YAP startade 1998 på PS1s bakgård med en installation av det österrikiska konstnärskollektivet Gelatin och firade i år 15 med paviljongen Wendy av HWKN. Bland de vinnare som av olika anledningar etsat sig fast i mitt minne finns Dunescape och P.F.1 (Public Farm One). Urvalet av deltagare sker i två led. Först skickar en expertgrupp in förslag på lämpliga kontor. Utifrån bifogade projektportföljer erbjuds därefter fem av dessa att ta fram specificerade projektskisser. Bland de urvalskriterier som därefter gör det möjligt att utse en vinnare finns krav på rumslig nytänkande, materiell nyfikenhet och ett innovativt förhållningssätt till miljö- och återvinningsfrågor. Och konceptet växer.

I ett försök att sprida YAP har MoMA PS1 från och med i år samarbetat med MAXXI i Rom och med Young Architects Program i Santiago, Chile. Ambitionen är att skapa ett distribuerat kunskapsproducerande nätverk som erbjuder möjligheter för lokal arkitekturpraktik att synas, formas och växa på en internationell scen.

Varken YAP eller den globala nutidens kult av arkitekturpaviljongen är okomplicerad. I tindrande reflektioner från upplevelseekonomins globala logik reduceras paviljongen och dess turnérande arkitekter ofta till att agera effektsökande spektakel utan direkt koppling till byggnadskulturens utveckling. Men, som ett sätt att bygga upp och presentera kunskap och experimentera med alternativ materiell kultur kanske de trots det är relevanta förebilder i jakten på ett bättre svenskt arkitekturklimat.

 

 

 

------------------------------------------------------

Lars Fridén är arkitekt med lejonparten av sin verksamhet förlagd till museisalar, utställningsproduktioner och ansökningshandlingar. Förvillad hallänning bosatt i Stockholm och en del av FFAR forum för arkitektur.

2008 års paviljong av WORKac Bild: MoMA PS1