Problematisk föregångare i Frihamnen? Postad av: Archileaks, Datum: 2015-04-28

Att Frihamnen kan bli en testarena för det nya och mer hållbara Göteborg tycks det råda stor enighet om. Frågan är bara hur. För fastän många ser den föreslagna modellen med subventionerade, låsta hyror som ett sätt att åstadkomma social integration håller inte alla med. Statsvetaren Jonas Bäckström undersöker myntets båda sidor.

Göteborg utmanar den svenska bostadsmarknaden. Låga hyror gör Frihamnen till en föregångare.” (goteborg.se, november 2014) 

Problematiskt experiment med social housing i Göteborg.” (Fastighetstidningen, november 2014)

Frihamnen är en projektionsyta för framtider. Här flimrar såväl det kommunala Älvstrandsbolagets vision om en nyckel till framsteg som fastighetsbranschens bild av ett lås på utvecklingen. Frihamnen är en ”testarena” för den framtida Älvstad som ska växa fram på älvsträndernas gamla hamn- och industrimarker, precis som Älvstaden själv är en testarena för Göteborg i stort.  Här ska, utifrån ”social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet” , ett delvis nytt Göteborg växa fram.

Såsom ett slags innersta för hela Göteborgs utveckling ska Frihamnens tre bassänger och tre pirer inte bara bereda plats för nya sociala metoder , utan också hjälpa till att ”hela staden” . Frihamnen, ”mitt i hjärtat av Göteborg” , ska tillsammans med grannen Ringön ”knyta samman staden över älven” . Men den sociala nyckeln till denna jämlikare, mer integrerade, framtid tycks vara ett rött skynke från det förflutna: låga låsta hyror för lågavlönade.

Sommaren 2012 publicerade Göteborgs stad en kunskapsöversikt över ”socialt blandat boende”. Ett år och tio månader senare identifierade GP ”de fyra områden med högst medianinkomst (…) bland nybyggena på Norra Älvstranden” . (Bostadsbyggandet under 2000-talets första dryga dussin år karakteriserades i samma artikel som ”för folk med pengar” ). I april 2014 bekräftade Fastighetskontorets utvecklingsledare problematiken, men tillade att staden ännu saknade ”uppenbara verktyg för att lösa det”.  Mot slutet av samma år uppmärksammade Stadsrevisionen brister i arbetet med bostadsblandning (eller integration) i Göteborg.  Vid samma tid offentliggjordes planerna på en ny social integrationsmodell med subventionerade, låsta hyror i Frihamnen. Denna nya modell för social hållbarhet gavs genast två skilda innebörder: för Älvstrandsbolagets ordförande Mattias Jonsson var det ett steg bort från ”ytterligare en gräddhylla på Älvstranden” , för Fastighetsägarnas vd Charlotte Andersson var det ett avsteg från ”hyreslagstiftningen och den modell för hyressättning som finns i Göteborg”   

Tvetydigheten har en orsak: i utbyte mot möjligheten att fram till 2035 bygga 7 500 ”marknadsmässiga” lägenheter i Frihamnen ska de inblandade företagen bygga 2 500 subventionerade. Och häri ligger, förmodligen, en historisk verkan. Inte sedan mellankrigstidens barnrikehus har det byggts svenska bostäder riktade specifikt till mindre bemedlade . Idag, 25 år efter avvecklingen av den bostadspolitik som såg allmänna subventioner och allmännyttan som ett sätt att sudda bort stigmat av att bo i någon slags särskilda bostäder, så är kostnaderna för att flytta in i en nybyggd lägenhet alltför höga för alltför många. Sedan en tid har förslag börjat läggas till nya bostadspolitiska modeller: i rapporten ”Det hållbara Göteborg” (2014) föreslås en ”regional Marshallplan” med hjälp av sociala investeringsfonder ; i Malmökommissionens slutrapport (2013) föreslogs en ny slags allmännyttig ”utförarorganisation” . När Göteborgs stad nu skriver in markanvisningskrav om företagssubventionerade bostäder så skriver man alltså in sig i en större integrationssökande rörelse. (Kanske kommer denna rörelses framtid vara en kombination av dessa försök, snarare än en enda entydig strategi).

Att man, likt fastighetsbranschen, ska kalla frihamnslösningen för ”social housing” är inte självklart. I den gängse definitionen av detta så stigmatiserande ordpar står inte företag för subventionerna – ansvaret faller istället på det allmänna, eller på nonprofit-organisationer. Men oavsett namnet så tycks det vi ser här vara ett nytt förhållande mellan det allmänna och marknaden, något som kan komma att förändra det svenska bostadsbyggandet. Frihamnen blir, utan tvekan, en testarena – frågan är om det blir skådeplats för ”en välkomnande och levande stad”  eller för ”en ännu sämre fungerande hyresmarknad”.

//Jonas Bäckström

Jonas Bäckström är statsvetare och arkitektstudent på Chalmers. Under hösten praktiserade han på Samhällsbyggnadskontoret i Kalmar.

Läs också Jonas uppföljande artikel om hur allt egentligen blev som det blev i diskussionen om Norra Älvstranden.

Illustration: Maria Kask: Frihamnen