Drömmen om fusionskraft: Moderna + ArkDES Postad av: Malin Zimm, Datum: 2015-04-03

Igår, på skärtorsdagen, kom till slut det PM som många i arkitekturkretsar väntat på: kulturdepartementets promemoria som avgör ArkDes framtid. Den sammanslagning av ArkDes och Moderna Museet som många hållit för trolig framförs här tydligt: en avveckling av myndigheten ArkDes med överföring av uppgifterna till Moderna Museet föreslås genomföras till den 1 oktober 2015.

Syftet är, enligt promemorian, att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för ”det arbete som nu bedrivs inom de befintliga myndigheternas ramar inom konst-, arkitektur-, form- och designområdet”.

I denna den sista av tre artiklar om ArkDes förhållande till omvärlden tar Malin Zimm, före detta medarbetare på ArkDes som sakkunnig i arkitektur, upp ArkDes relation till Moderna Museet. De båda institutionerna har en gemensam historia, vilken är värd att betrakta när de nu föreslås en gemensam framtid. 

ArkDes har under förra ledningen (2008-2014) varit en hårdbevakad förlängning av en arkitektur- och designpolitik som satts på vänt. Rummets räckvidd är också statens räckvidd - längre än så sträcker sig sedan en tid inte den svenska arkitektur- och designpolitiken som rumslig manifestation. Departementspromemorian om ArkDes framtid kom slutligen, med det väntade förslaget om en sammanslagning av Moderna Museet och ArkDes – en tanke som väckt både oro och tillförsikt.  Båda institutionerna nås genom samma dörr, de är centralmuseer och svarar mot Kulturdepartementet, och säkerligen skulle personal och lokaler under en gemensam administration innebära samordningsvinster. Det är fullt möjligt att slå ihop institutionerna, men frågan är vilken effekt en sammanslagning skulle få – kommer en fusion att frigöra energi?  

De båda museernas historia har fler sammanbindande punkter än man kan tro. Moderna Museet är vad det är idag – en kulturinstitution med hög trovärdighet och ett starkt varumärke – efter ett halvt sekel av institutionell omstöpning och diskussion. Det unga museet har blivit 57 år gammalt och har genom hela sin historia kunnat mäta sig med internationella institutioner i fråga om samlingarnas kvalitet. När nya Moderna Museet och Arkitekturmuseet invigdes i februari kulturhuvudstadsåret 1998 hade man höga förhoppningar om samverkan kring utställningar och aktiviteter. Arkitekturmuseet fick en mycket ambitiös basutställning men inte någon direkt tematisk högspänningsledning in till Moderna. Fastän arkitektur- och konsthistoria är nästan oskiljbara ur ett kulturhistoriskt perspektiv har museerna egentligen inte lyckats samla sina krafter kring vare sig teman eller epoker. En temautställning om exempelvis situationismen, eller för den delen om staden, skulle kunna bli en upplevelse som genom konsten, formen och arkitekturen, hämtad ur samtiden och arkiven – skulle kunna ställa svåra samtidsfrågor och skapa komplexa miljöer. Förväntningarna på samarbete motsvaras inte alltid av förutsättningarna för de båda museerna, som när Moderna Museet 2013 visade en större utställning om le Corbusier, och ArkDes anklagades för att ha missat chansen att matcha temat när man nu hade en till lika delar konst- som arkitekturikon i huset. Detta var dock inte rätta tillfället; utställningsmaterialet krävde just de klimatiserade miljöer och säkra rum som Moderna Museet nu har, men inte ArkDes. Visst hade man kunnat åstadkomma en utställningsdel på ArkDes utan originalmaterial men i detta fallet tog MM emot en färdig vandringsutställning, vilket skulle krävt en helt fristående del från ArkDes. När det gäller själva lokalernas kvaliteter är det lätt att glömma att de rum som MM lämnade efter sig till Arkitekturmuseet inte längre ansågs säkra nog för Modernas utställningar. Men om man går utanför det högförsäkrade måleriet och tittar på hur Tate Modern arbetar i sin turbinhall så skulle nog Moderna gärna ha tillgång till en mer oöm industriliknande hall-arkitektur som ArkDes nu har, för att kunna visa interaktiva installationer och skulpturer i en annan skala. I en sammanslagning skulle både ArkDes och Moderna få ny energi innehållsmässigt, med en omedelbar rumslig effekt. En ”tematiserad” fusion i form av en gemensam utställning skulle lyfta ArkDes till en ny nivå genom Modernas mer utvecklade kritiska förhållningssätt och kuratoriella höjd. 

Museer är samhällsinstitutioner under ständig omprövning. Varje tid har sina förväntningar på vilken kunskap de ska förmedla och hur de ska möta sin publik. Redan på 1930-talet hade riksantikvarien Sigurd Curman ett recept på museibyggnader som idag inte skulle skämts för sig i en programformulering: museer ska vara flexibla, ha ett starkt socialt fokus och stödja en levande institution med en utåtriktad verksamhet. Han presenterade sina tankar inför omdaningen av Nationalmuseum, helt i linje med MoMA (Museum of Modern Art) som då nyss öppnat i New York 1929, med en banbrytande publik verksamhet; barnverkstad, studiecirklar, visningar och generösa öppettider. År 1931 visade MoMA arkitekturutställningen som lanserade begreppet international style – ett exempel på museiverksamhet som skriver historia.   

Under 1950-talet diskuterades avdelandet av ett ”modernt museum” från Nationalmuseum. Flera förslag till ny byggnad lades fram, på beställning av Otte Sköld som tillträdde som chef 1950. När flottan flyttade från Skeppsholmen 1953 frigjordes både lokaliseringsmöjligheter och en energisk idébildning kring ett konstkluster. Under planeringen av det nya moderna konstmuseets avknoppning framträdde en ny syn på både museiinstitutionens fysiska utformning och roll. Otte Sköld öppnade för en ny inkluderande konstsyn som grund för det nya museet: både arkitektur, fotografi, grafisk form och film räknades in. För tydlighets skull betonar Sköld det som självklart att ”ett modernt konstmuseum borde ha på sitt program att följa med viktigare händelser på arkitekturens område”. Otte Sköld fick strax före sin bortgång själv se Moderna Museet installerat i flottans exercishall 1958. Pontus Hultén var inte Moderna Museets förste överintendent när han tillträdde 1960, 36 år gammal, men han skulle komma att bli en av de mest inflytelserika. Tillsammans med Ulf Linde verkade han i förlängningen av Curmans råd, i att skapa ett elastiskt museum, för en estetik i flux. Hultén, som också satt i styrelsen för Arkitekturmuseet, medverkade till att det unga Arkitekturmuseet (inrättat 1962 av SAR) bereddes plats i Sjökarteverkets hus på Skeppsholmen, där också Konsthögskolans arkitekturskola flyttat in. Arkitekturmuseets invigningsutställning ägde dock rum i Moderna Museets lokaler 1966: Hej stad! producerades av tre unga arkitekter; Sture Balgård, Eva Björklund och Jöran Lindvall, som fick upp pulsen på publiken genom att i utställningsformen återskapa storstadens pumpande flöden, förmedlade med den senaste audiovisuella tekniken. 

I maj 1990, skulle samme Jöran Lindvall, då i egenskap av chef för Arkitekturmuseet, sätta sig tillsammans med Modernas chef Olle Granath, Byggnadsstyrelsen och Kulturrådet för att utlysa arkitekturtävlingen för ett nytt museikomplex. Bakgrunden till denna gemensamma programskrivning sträcker sig ända tillbaka till 70-talet. År 1970 hade Moderna återöppnat efter en uppfräschning av lokalerna, med ny fibermatta och plats för många fler verk. Nyhängningen blev en påminnelse om samlingarnas storlek. Pontus Hultén anförde sedan tidigare en programgrupp som arbetade för att Moderna Museet skulle beredas plats i det nya Kulturhuset, vid Sergels torg – något som man hoppats på ända sedan Celsings tidigaste skisser av huset. Trångboddheten och värdet av samlingarna fördes fram för att motivera flytt, eller åtminstone tillbyggnad. Hultén gav upp när Kulturhus-flytten inte blev av, och lät sig rekryteras till Centre Pompidou i Paris som höll på att byggas 1974 – 1977.

Samma gamla trångboddhetsargument och ett uppskruvat tonläge kring säkerheten med grund i det dramatiskt ökade värdet av konsten, låg återigen på bordet då ovan nämnda trio av museichefer tog itu med att formulera ett gemensamt program år 1990. Till stöd hade de ett intyg från Byggnadsstyrelsen 1988 om att det inte skulle vara möjligt att klimatkontrollera lokalerna på Skeppsholmen på ett för konsten önskvärt sätt. Olle Granath föreslog att Arkitekturmuseet skulle involveras som lämplig hyresgäst i de gamla lokalerna. Tanken var att Moderna Museet och Arkitekturmuseet skulle utgöra skilda enheter inom samma byggnadskomplex, med en gemensam foajé med publika utrymmen som garderob, butik, toaletter, hörsal, restaurang och café. Samutnyttjandet skulle spara utrymme men också öppna för kontakt mellan de två museerna. I tävlingsprogrammet formulerade museicheferna en ”programfilosofi” där det framgick att man inte var ute efter en komplex museiarkitektur, utan en ateljéliknande ”klassisk rumsordning med ändamålsenligt ljus” i en ”visuellt enkel byggnad”. Klassisk ordning, inte komplexitet, alltså: man föreställde sig att energinivån skulleskulle tillföras genom utställningsföremålen, och att rummet skulle stå tillbaka för detta som en neutral grund som inte skulle utmana publiken i onödan.

Vid tävlingstidens utgång i november 1990 hade 200 förslag kommit in. I juryarbetet ingick Olle Granath för Nationalmuseum, Björn Springfeldt som ny chef för Moderna Museet, och Jöran Lindvall för Arkitekturmuseet. Vid tiden ställde konstkritikern Ingela Lind frågan om det var möjligt eller önskvärt att dra gränser mellan olika gestaltningsområden som konsthantverk, design, möbler, arkitektur, scenografi, måleri, grafik och skulptur. Uppdelningen stod ändå klar: exercishuset skulle överlåtas till Arkitekturmuseet, men Springfeldt uttryckte viss entusiasm för tanken på ett designmuseum i grannskapet, någon gång framöver. När tävlingen avgjordes 1991 stod Rafael Moneos förslag som vinnare. Juryn hade påpekat några bearbetningsbehov av ritningarna för Arkitekturmuseet som blivit rätt styvmoderligt behandlat i förslaget, men Springfeldt var väldigt nöjd. Nu skyndades själva byggstarten på. I media framhölls fördelarna med sambandet med Arkitekturmuseet, och förväntningarna byggdes upp fram till öppningen i februari 1998. Ingela Lind skrev om lättheten i Arkitekturmuseets nya biblioteksrum, och tillägger förhoppningsfullt: ”Måtte de två museerna nu kunna samspela, så att de inte missar den dynamiska poängen med hopfogningen.” 

När slutligen det befintliga Moderna museet och Arkitekturmuseet invigdes 1997 sammanföll detta med en internationell museibyggnadsboom där kulturbyggnader, utöver sin institutionella funktion, bidrog med ett värdeskapande långt utanför själva kulturområdet. Moderna museet sjönk in i berggrunden under en diskret silhuett av lanterniner. Steven Holl’s Kiasma läkte samman en komplex stadsdelsstruktur i Helsingfors, och Bilbaos tillvaro som avsomnad, profillös och medelstor industristad, förbyttes till metropolstatus med Gehry’s Guggenheimfilial som nytt blänkande nav. Denna samtidighet visade tydligt på attitydskillnaden till arkitektur i Sverige och resten av Europa. På 50-talet var det likadant: samtidigt som Moderna Museet första gången öppnade på Skeppsholmen 1958 slog Knud W. Jensens Louisiana upp sina portar mot en privat samling i en spektakulär anläggning i skärningspunkten mellan byggnad, trädgård och kust. Genom 1900-talets turer kring Moderna Museet framträder ett mönster där man från museets sida antingen upplever byggnadens tillkortakommande gentemot en dynamisk verksamhet, eller upplevelsen av en verksamhet som skulle vara behjälpt av en större och bättre anpassad byggnad. En total tillfredsställelse där både verksamheten och dess lokaler står i harmoni med varandra har mycket tillfälligt varit rådande allmän uppfattning, och debatten har mestadels kretsat kring utbyggnad på Skeppsholmen (60-talet), flytt till Kulturhuset (70-talet) eller ny byggnad (90-talet). Man kan fråga sig; sammanfaller någonsin känslan av att ha en dynamisk verksamhet i dynamiska lokaler, eller kommer dessa energiflöden alltid att ligga i otakt? 

Hur gick det med hopfogningens dynamik – för att följa upp Ingela Linds fråga ovan? Vad gäller nyskapande gemensamma projekt mellan Moderna Museet och Arkitekturmuseet har dessa inte saknats helt. Faktum är att de intressantaste projekten ägde rum då museerna inte befann sig under samma tak. Utställningen Hej Stad! som nämndes tidigare var en märkvärdigt framsynt totalupplevelse, men den genomfördes som gästprojekt i MMs lokaler. År 1976 genomfördes ARARAT (Alternative Research in Architecture, Resources, Art and Technology) på MM i linje med 60-talets miljörörelse och öppna konstbegrepp. År 2000 visades utställningen Tänk om - konst på gränsen till arkitektur och design på MM. Moderna Museets egna program har alltså innehållit en del arkitekturprojekt, bland annat en Buckminster Fuller-inspirerad dom som 1971 uppfördes utanför museientrén för musikprogram under sommaren. Det var just en återinstallation av detta projekt som fick Arkitekturmuseet och Moderna Museet att samarbeta under Arkitekturmuseets 50-årsjubileumsår 2012. Arkitekt Bengt Carling, som varit med i 1971 års dom-bygge, inkom med idén att återuppföra domen och fylla trädgården med en musikpublik, varpå tanken fördes till pågående samtal med Arkitekturmuseet om möjliga gemensamma projekt. Inbjudan till samarbete skedde på MMs initiativ, och samarbetet fungerade väldigt bra. Om Arkitekturmuseet (ännu under det namnet) tvekade inför samarbete har det inte varit av oro för kvalitet i projekten, utan av oro för att falla bort som avsändare. Således och helt förväntat var det till domen i ”Modernas trädgård” som publiken välkomnades till ”Modernas program”, även om båda museerna gick in med lika villkor och resurser i arbetet med programmet, med båda museerna som tydlig avsändare. Omgivningarna runt museikomplexet är så synonyma med Moderna Museet att inte ens de mest etablerade kulturskribenterna får till ”rätt avsändare”, förutom när de ska leverera kritik riktad till ArkDes specifikt. Besökare på ArkDes talar i sina mobiler om att de befinner sig på ”Moderna museets arkitekturavdelning” eller att de just nu ”fikar på Modernas fik innanför arkitekturutställningen”. För de allra flesta besökare existerar inte en definitiv gräns mellan de båda institutionerna. 

Vi befinner oss nu i ett kulturklimat som präglas av varumärkestänkande, där kulturinstitutionerna värderas utifrån dels deras besökssiffror och dels utifrån deras förmåga att samverka. Relationen mellan kommunikation och innehåll är ett av samtidens skevaste byggen, en tendens som inte bara märkts tydligt på ArkDes. Istället för att satsa långsiktigt på innehåll och samverkan kom ArkDes ledning att vikta det identitetsstärkande högt under åren 2010-2014. På debattsidan i SvD den 13 maj 2013, precis samtidigt som det nya namnet Arkitektur- och designcentrum togs i bruk, skrev forskare i medie- och kommunikationsvetenskap om svenska myndigheters ökade fokusering på synlighet.  Synlighet har inte bara blivit en viktig drivkraft för alla sorters myndigheter, inte bara inom kultursektorn, konstaterar forskarna. Osynligheten jämte Moderna Museet svider hårt i skinnet på ArkDes, och detta styrkeförhållande bevisas om och om igen i media, såväl etablerade som sociala. När brister ska pekas ut är gränsen mellan ArkDes och MM knivskarp, och när något är bra så är gränsen mellan museerna upplöst – det vill säga Moderna Museet får oftast all ”credd”. Mötesplatsuppdraget som tilldelades ArkDes 2010 innebar att samla aktörer inom form, design och arkitektur, som en del av det utökade uppdraget att i utställningar och verksamhet inkludera design. Innan detta utökade uppdrag hade Arkitekturmuseet, under sitt dåvarande namn, varit en av de verkliga vinnarna i fri entré-eran; sett till besöksantalet – ingen brist på publikt intresse alltså. Mötesplatsuppdraget hade kunnat lösas genom halvårslånga teman (integration, bostad, cykelstad etcetera), programmerade genom en bred appell till berörda aktörer att bidra till frågeställning, utställning och – varför inte kalla det omställning – ett program med syfte att spela fram förändring i angelägna frågor. En mindre lättdistraherad ledningsgrupp hade kanske kunnat hålla samman sin utökade uppgift, inte minst genom att initiera de samarbeten som mötesplatsen skulle kräva för att komplettera verksamheten med kontaktnät, integrerande synsätt och vågade former för mediering och spridning. I valet mellan jagets upplösning (tillgänglig mötesplats) och bitter kamp (tydlig avsändare), valde ArkDes det senare, vilket inte alls blev lättare av ett påbjudet namnbyte från Kulturdepartementet med omedelbar effekt 2013: Statens Centrum för arkitektur och design. Nu slukades slutligen de sista ambitionerna kring eget långsiktigt innehållsskapande till förmån för varumärkets synlighet, denna gång som ArkDes, upputsat av väpnaren varumärkeskonsulten – en dyrköpt drabant i denna synlighetsstrid. All konstruerad konkurrens skulle strykas i ett samgående. Två myndigheter bakom samma dörr borde rimligen inte konkurrera med varandra utan göra allt för att ta hand om besöket såsom besökare upplever det. Inget skyltprogram i världen kan få alla besökare att förstå att de har gått in i en gemensam entré till två museer. Från politikens sida verkar man idag inte medveten om de dubbla budskap man sänder ut när man både bejakar det kvantifierbara resultatet (besökssiffror), kopplar detta till synlighet (varumärkesstyrka), och sedan bakar samman ett väldigt kommunikationskrävande uppdrag med dubbla ämnesområden under ett nytt namn. 

De båda museerna i denna text formades under ett 1900-tal med en i grunden socialistisk kultursyn. Denna gällde fram till runt 1990 då museernas gemensamma öde sammanfogades i denna generösa yta på Skeppsholmen. En väldigt kraftfull mental omställning sker då i hela samhället: det paradigmskifte som förvandlar oss från medborgare till konsumenter, från besökare till medskapare, en rörelse som också omvandlar oss från mediakonsumenter till medieproducenter, och som ser kunskapsutveckling ur ett tvärvetenskapligt och multidisciplinärt perspektiv. Mot bakgrund av svårigheterna att åstadkomma tydliga och bestående resultat i den svenska design- och arkitekturpolitiken, borde det vara värt att pröva tillfället att öppna ämnena från fler kunskapshåll. De båda museerna har varit på väg mot varandra genom hela sin historia men stannat på armlängds avstånd. En sammanslagning behöver inte bli så våldsam, och skulle energin ta slut har ju historien visat att det går att dela upp såväl som foga samman, beroende på aktuell syn på kunskapsbildning.  

// Malin Zimm

Det här är den tredje och sista delen i Malin Zimm's artikelserie "Ett oskrivet Ark – eller Vad har hänt sedan –Des?"

Läs övriga delar här

Promemorian finns här. 

Malin Zimm är doktor i arkitektur och forsknings- och utvecklingschef på White arkitekter.

Fram till sommaren 2014 var Zimm sakkunnig i arkitektur på Arkitektur- och designcentrum, en tjänst som inrättades 2010 på myndigheten som då hette Arkitekturmuseet.

Zimm var chefredaktör på tidskriften Rum 2007-2009 och är verksam som skribent, kritiker och föreläsare.

Bild 1 från ExtremeTech