Grön utopi? Postad av: Archileaks, Datum: 2014-06-04

Fjärilar, insektshotell och blomsterängar på tak – den gröna trenden i arkitektrenderingar är uppenbar. Men i en verklighet som sällan lever upp till bilden, är renderingarna bara en utopi?

Grönska som är direkt integrerad med byggnader har blivit allt vanligare i bilder som säljer arkitektur. Växter finns på tak, terrasser, balkonger och på hela fasader.  Dessa renderingar är realistiska och inga utopier. Jag ser fram emot att få vandra i bildernas solbelysta blomsterängar medan jag räknar antalet fjärilsarter och funderar över var nästa insektshotell är placerat. På nyheterna hoppas jag att vi snart får höra hur våra samhällskostnader stadigt minskar på grund av att dessa ekosystem skapar värden som går att definiera i reda pengar. Jag är optimistisk. Eller för att vara mer exakt: jag är frustrerad-optimistisk. 

Jag är frustrerad eftersom jag anser att kompetens- och ambitionsnivån i den svenska byggbranschen, för att bygga och sköta om denna grönska är alldeles för låg. Den ökar, men alldeles för sakta.

Jag har gått omkring och trott att min frustration kom sig av att vi arkitekter gör för många orealistiska renderingar. Alltså bilder där man ser vårblomning och höstskrud samtidigt, klätterväxter som svävar fritt i balkongräcken, utan behov av jord, eller bilder där kortklippta gräsmattor växer på nästintill lodräta tak. Den kunnige beställaren borde tolka detta som att vi inte riktigt har koll på de tekniska lösningarna bakom våra förslag. Jag började därför leta efter bildexempel på detta men upptäckte istället till min glädje att mina sökningar gav betydligt fler realistiska bilder än orealistiska. Denna insikt gjorde dock ingenting för min frustration. Den snarare ökade. Varför? 

Som landskapsarkitekt ser jag hur svårt det är att få till ens de allra enklaste parkprojekten. Växterna kan inte vänta till nästa månad på att bli vattnade eller att ogräs ska rensas. När vi bygger grönska direkt på byggnader går vi dessutom upp en svårighetsgrad på grund av faktorer som exempelvis tätskikt, laster, vatten och vind. Det är alltså svårare men det är inte tekniskt omöjligt. Vi kan till och med utmana oss ytterligare ett snäpp genom att flytta upp trädet som stod i vägen för bygget till taket. Tekniken för att göra allt som våra bilder visar finns med andra ord. Men än finns inte den motivation och vilja som krävs för att höja kompetensnivån i branschen. 

Ett exempel på en orealistisk rendering enligt författaren:  På balkonger och terrasser är det april och maj samtidigt, i skogsbrynet längre in i bilden är det höst. Rendering från det vinnande förslaget  för Årstafältet. (Archi5, Michel Desvigne mfl 2009. ) Bildkälla: arkitekt.se 

 

En bra bild med realistisk  grönska enligt författaren. Bild: URBIO/Mattias Gustafsson

Träd som har ett stamomfång (omkretsen på 1 meters höjd från marken) på upp till 2 meter är rimliga att överväga för flytt. Här flyttas parklindar i samband med om- och nybyggnationerna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men det gäller att ta hand om dom sen och inte missa att vattna tillräckligt.

Att stärka kompentensen är avgörande om vi ska undvika bakslag som kan bromsa utvecklingen mot grönskande robusta ekosystem i våra städer. Ett exempel på ett sådant bakslag skedde i Sverige på 80-talet när man började flytta riktigt stora träd. Det som framförallt gick snett var att träden inte sköttes om på rätt sätt efter flyttningen. Först trettio år senare vågar våra beställare göra en ny satsning på denna teknik som kan bli riktigt betydelsefull även här i Sverige. I Tyskland är det en mycket vanlig teknik som används regelbundet. Kan vi råka ut för liknande bakslag när det gäller grönska ovanpå byggnader? Absolut, jag tror att vi alla har hört mer än en orolig diskussion om läckande tätskikt och underdimensionerade bjälklag.

Det vi kan hoppas är att allas tålamod och motivation nu är högre än på 80-talet. Jag tror bestämt att det är så. Inte bara för att det nu finns en allmänt ökad insikt i miljö- och klimatfrågor utan även tack vare forskning om till exempel grönskans värde för människors hälsa och utvecklingen av verktyg för att mäta grönskans olika värden i ekonomiska termer. Ett exempel är den amerikanska programvaran iTree. Med relativt hög noggrannhet går det alltså att sätta kronor och ören på grönskans olika värden, men vi är i våra vanliga projekt inte där än.

Förutom att höja vår och andras kompetensnivå finns det ytterligare en viktig sak som vi konkret kan göra, och det handlar om besiktningar och kontroller. Jag vet, det låter tråkigt och långtifrån de fjärilar som flyger över solbelysta ängar, men det är många gånger just detta allt kokar ner till. En internationellt mycket välrenommerad person inom urban växtlighet, och som alltid återkommer till vikten av fungerande kontrollplaner, är Björn Embrén, trädansvarig på Trafikkontoret i Stockholm. ”Man får bara det man kan kontrollera” är hans luttrade erfarenhet efter många år som utförare och på senare år beställare. 

Landskapsarkitekter, och landskapsingenjörer, har i alla år varit tvingade att säga fraser som ”någon måste vattna också”, ”hur ser det ut på vintern?” eller ”har någon förankrat detta i skötselorganisationen?”. I och med att grönskan tar sig upp på byggnaderna måste detta ansvar delvis axlas av husarkitekter och byggnadsingenjörer. Inte för att vi landskapare vill slippa utan för att vi inte är med på alla möten som är kritiska för grönskan. Att husarkitekter lär sig mer om växter och att landskapsarkitekter lär sig mer om tätsikt och bjälklag är alltså en självklar förutsättning för att de gröna renderingar som visar grönska på byggnader ska kunna realiseras. Och fortsätta att realiseras år ut och år in. Just detta gör mig särskilt optimistisk, inte bara för att jag kommer att få upprepa fraser som ”hur går det med tätskikt och genomföringar?” utan för att det ruckar om våra yrkesroller rätt rejält. Det är som att flytta in i ett nytt hus. Det som satt i de gamla väggarna blir kvar och nya bättre sätt att göra saker på får en riktig chans. Låt oss ta den!

// Sofia Eskilsdotter

Sofia Eskilsdotter är landskapsarkitekt med särskild inriktning mot växter och dagvatten i stadsmiljöer. Hon delar sin tid mellan att undervisa på landskapsarkitektprogrammet på SLU i Uppsala samt att verka som specialistkonsult i egna företaget SEs landskap. Hon har tidigare varit anställd på White arkitekter i Uppsala.