Hamburg - den social ingenjörskonstens comeback? Postad av: Lars Snickert, Datum: 2014-12-08

ETTELVA reste till utställningen IBA Hamburg Wilhelmsburg. Lars Snickert frågar sig om det är återkomsten av den sociala ingenjörskonsten som vi ser. 

Den internationella byggnadsmässan i Hamburg som har pågått sedan 2007 presenterade sitt slutresultat för snart ett år sedan. Nu finns mässan för allmän beskådan med drygt 60 olika projekt. Syftet med mässan är att få Hamburg city att ta klivet över Elbe till Wilhelmsburg och i slutändan få stadsdelarna att smälta samman, men egentligen är namnet IBA Hamburg lite missvisande. Kopplingen till Hamburg city är ännu svag, och mässans rätta namn borde vara IBA Wilhelmsburg.

Wilhelmsburg är en så kallad flodö, näst efter Manhattan en av världens största flodöar, i Elbes inlopp i höjd med Hamburg. Trots att Wilhelmsburg till ytan räknas som Hamburgs största stadsdel har området inte mer än lite drygt 50 000 invånare av Hamburgs totala 1,8 miljoner. Slutsats: Det är inte särskilt populärt att bo i Wilhelmsburg. 

Bakgrunden till dagens situation härstammar ur den förödande stormfloden 1962 som ödelade stora delar av Hamburg och särskilt Wilhelmsburg. Stora delar av Wilhelmsburg ligger lägre än havsnivån och tidvattnets inverkan på ca tre meter försvårar läget ytterligare. Under ovädret och översvämningarna förlorade mer än 300 livet och förödelsen var total. Området ansågs länge mer eller mindre obrukbart sett ur bostadssynpunkt. Spåren och skepsisen är fortfarande påtagliga, och kanske är misstron den egentliga ”floden” som ska överbryggas. Man har stora segregationsproblem och tung infrastruktur som skär tvärs genom ön bidrar ytterligare till en ökad segregation mellan områdena.

Hamburg har ett viktigt incitament att få igång utbyggnaden av Wilhelmsburg, eftersom att staden som en av 16 federala delstater inte kan växa och expandera utåt. Därför måste Hamburg se över och utveckla möjligheter att växa inom sina befintliga gränser. Inflyttningen till Hamburg är omkring 20 000 människor per år och en långsiktig framtida utbyggnad i söder är den sista stora expansionsmöjligheten. HafenCity är kanske ett av Hamburg och Tysklands mest kända utvecklingsprojekt, där det tidigare hamnområdet håller på att transformeras och smälta samman med den existerande citykärnan. Totalt uppskattar man att detta kommer att öka den centrala stadskärnan med cirka 40 procent. Men skillnaden mellan HafenCity och Wilhelmsburg som utvecklingsområden är milsvid, trots att det geografiskt inte är så långt emellan. HafenCity är snarast en annektering av de tidigare befintliga hamndelarna i Elbe. Wilhelmsburg å andra sidan är platt, fruktbart och grönt. Sekelskifteshus med en stadsmiljö daterad tidigt 1900-tal, historiskt patos och trånga gaturum blandas med andra delar med traditionell och gles villabebyggelse. Hamburgs rykte som hamnstad har säkert inte gått många förbi, och staden har än idag en av de största hamnarna i Europa. Wilhelmsburg har historiskt sett haft en internationell air och har en historia av att vara hem åt hamnarbetare och immigranter.

Den ingrodda segregationen och Wilhelmsburgs skamfilade rykte är en av de största utmaningarna som IBA-Hamburg har att tackla. Man har haft en ödmjuk och i tidsandan korrekt attityd till hur man bör utveckla området. Av de lite drygt 60 olika projekten som har genomförts och redovisas i utställningen utmynnar ett flertal i att man försöker ta till vara på de resurser som den internationella mixen ger. Det är som besökare på mässan lite synd att man inte ser och uppfattar vidden av hur djupt de olika projekten genomsyrar och tar avstamp i de som bor här och deras vardagsliv. Ett konkret exempel är ”die Mugge”, en till skepnaden rätt spännande byggnad alldeles invid mässans huvudbyggnad och vattnet. Byggnaden balanserar på flodkanten och kragar ut över vattnet, har till formen enkla element och beklädd i ett disgrått plåtmaterial. Den skulle enkelt kunna avfärdas för att vilja vara lite förmer och urbilden av vad en ”mässbyggnad” ska vara, men byggnaden är snarare en manifestation av det behov som man har sett för att sysselsätta unga arbetslösa i området. Genom IBA-mässans format och kapital har man engagerat de unga till att bidra och skapa verksamheter som byggnaden ger tak till. I det här fallet utbildar man unga som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden i båtsnickeri, så att de kan lära sig ett hantverksyrke. Ytterligare exempel som inte tar sig några högljudda manifestationer är Made auf Veddel, som är ett internationellt projekt där kvinnor med emigrantbakgrund anställs och utbildas till haute couture-sömmerskor under ledning av Sibilla Pavenstedt. Det här är bara ett litet axplock för att beskriva hur lätt det är som besökare av IBA-mässan att missa alla dessa sociala och mjuka integrationer som har legat till grund för de mer konkreta byggda delarna. Kanske är det ett uppsving för en ny sociala ingenjörskonst som vi ser.

På ett flertal olika nivåer har man velat förbättra relationen till Hamburg och minska segregationen samt skapa bättre förutsättningar för att utveckla staden på sikt. Man satsar på att utveckla metrozonerna och minska barriärerna, samt uppdatera den befintliga bebyggelsestrukturen. I en före detta arbetarstadsdel med bebyggelse från 1930-talet har man gjort ett massivt grepp för att höja boendekvalitéerna. De boende, till största delarna barnfamiljer med ursprung ur vitt skilda världsdelar, upplevde en trångboddhet och ville att området skulle få tydligare gränser mellan det privata och publika. Ytterligare en parameter man hade att brottas med var de boendes begränsade ekonomiska marginaler, hyran fick inte höjas. Genom ett långgående arbete med de boende tog man fram ett flertal olika förbättringsåtgärder. Dels byggde man fler hus i samma anda som de befintliga, dels inreddes vindar för att skapa nya intäkter. Fasaderna som skulle tilläggsisoleras flyttades på vissa ställen ut mot gården för att på så sätt utöka bostadsytan med cirka tio kvadratmeter. Balkong och uteplats var även något som man lyckades skapa genom fasadflytten. Bostadsgården möblerades om och nya växter planterades. De boende fick möjlighet att anlägga kolonilottsodlingar på gården som tidigare var en odefinierad yta mellan husen. I det stora hela har man gjort ett makalöst jobb för att höja och utveckla området, men i sin iver till förbättringar har alltför kortsiktiga prioriteringar utifrån materialval gjorts. Redan nu, bara några år efter iordningställandet, känns de laminerade väggelementen lite ur tiden. 

En genomgående trend för utställningen har varit att jobba aktivt med att hitta ideal för framtidens boende, hur man kan jobba med klimatförändringar och hållbarhetsarbete på ett konkret och praktiskt sätt. Det som överskuggar är att hälften av världens befolkning lever på 2 procent av jordens yta och står för 80 procent av koldioxidutsläppen. Städer som växer är en av de största orsakerna till växthuseffekten och klimatförändringar. Samtidigt är de också i många fall bland de mest utsatta då de ofta ligger i närheten av vatten och påverkas av höjda vattennivåer och konsekvenserna av klimatförändringen.  Allt som byggs ska helst vara självförsörjande eller ännu bättre alstra mer energi än det förbrukar. I en del av utställningen har man låtit bygga upp en serie olika hus som ska visa på goda exempel och tackla framtiden utmaningar för hur man kan bygga energieffektivt, billigt och roligt. Husen har getts fantasifulla namn som: ”smart material house”, ”smart price house”, ”hybrid house” och totalt har man uppfört ett dussintal olika hus som alla utforskar någon aspekt av vad hus kan vara. Det är en spännande blandning av hus som står uppradade sida vid sida även om det exteriöra uttrycket inte är så varierat - det är många varianter av lådor. I ett hus har man utforskat en fasad av alger, där väggarna består av akvarietankar fyllda med alger som producerar värme som används i byggnaden. Soft house som ligger bredvid är ett radhus med solceller på rörliga armar som anpassar sig efter solens läge för att maximera solenergin, likt en blomma. Ett av de kanske mest intressanta husen har inga galna attribut som ska demonstreras utan är väldigt enkel i sin form och bygger på att man själv uppför sin bostad i en redan byggd flerbostadsstruktur, i sann do it yourself-anda. De boende har fått manualer för lagar och regler för att kunna bli sina egna byggherrar. Sedan kommer modulerna i prefab och man bygger själv sitt eget hem i en färdig stomme - lite i samma anda som Erik Fribergs däckhus i Krokslätt bara femtio år senare och kanske lite snyggare. 

För att kröna utställningen och visa att man menar allvar har ministeriet för stadsutveckling och miljö flyttat ut till en ny administrationsbyggnad som inrymmer 1400 anställda. De 13 våningarna markerar mittpunkten av Wilhelmsburg och byggnaden kommer att bli ryggraden i den fortsatta utbyggnaden. Det är ofta bra och strategiskt att flytta ut institutioner till nya utvecklingsområden för att driva utvecklingen framåt, men om det var självvalt att flytta eller om man inte hittade några andra kandidater är osagt.         

För att sammanfatta är IBA-mässan i Hamburg ur många aspekter skolexemplet på hur man har gjort allt rätt, från att engagera genom medborgardialoger/workshops och lyckats skapa ekonomiska medel genom en internationell mässa till att visa på goda exempel för hur man skulle kunna bygga innovativt och kostnadsmedvetet. Trots det är jag inte överväldigad. Kanske är det att man har försökt att vara så duktig och lyckats ge ”korrekta” svar på alla frågor som provocerar mig.

Det man har lyckats med är att skapa en verktygslåda som visar på olika sätt för hur man kan hantera de framtida utmaningar man står inför. De högt ställda ambitionerna för det byggda landar däremot ganska platt i en excess över framtida teknik applicerade på byggnadslådor i olika utföranden. Det jag saknar mest är en ambition att skapa ett helhetsgrepp till hur man vill utveckla Wilhelmsburg, men det är kanske också just det som är styrkan med hela utställningen. Det är inget nytt HafenCity man vill bygga, istället vill man få folk att börja snegla över till andra sidan och på sikt få Hamburg att ta klivet över floden. 

Det ska bli roligt att återse Wilhelmsburg om tjugo år för att se ifall drömmen om ett integrerat Hamburg har införlivats. Till dess är det IBA Wilhelmsburg – inte IBA Hamburg - för mig.  

// Lars Snickert

 

 

 

DIY-HOUSE. Mer info här

 

 

Lars Snickert är arkitekt på ETTELVA Arkitekter.