I gränslandet mellan akademi och profession Postad av: Anders Dahlgren, Datum: 2013-03-01

Arkitekturen är en disciplin som befinner sig i skärningspunkten mellan en rad olika professioner och intressen. Arkitekten brukar följaktligen beskrivas som en generalist som kan ”lite om mycket” till skillnad från specialisten som kan ”mycket om lite”. Som generalist rör arkitekten sig ständigt i ett gränsland. I de två föregående texterna i denna artikelserie har jag diskuterat den digitala teknikens relevans för arkitekturforskningen respektive arkitektprofessionen. I denna tredje och avslutande text kommer jag argumentera för att den digitala tekniken kan användas till att skapa en plattform där de två möts, ett gränsland mellan akademi och profession. I ljuset av denna diskussion blir det även tydligt att det nu är hög tid att arkitektursverige vidgar sin syn på vad arkitekturforskning är.

Mode 2
För att förstå villkoren för dagens kunskapsproduktion kan vi med fördel vända oss till vetenskapssociologerna Michael Gibbons och Helga Nowotny som tillsammans med andra forskare formulerat teorin om mode 2. Mode 2 är ett paradigm för kunskapsproduktion som växer fram vid sidan av mode 1. Med mode 1 avses den kunskapsproduktion som präglat det moderna universitetet som växte fram under 1800- och 1900-talet.

Forskningen och problemformuleringen i mode 1 är primärt inomvetenskaplig, det vill säga det var vetenskapssamhället självt, den egna disciplinen (fysik, sociologi, historia, etc.), som satte agendan för forskningen. Universiteten är här relativt autonoma i relation till samhället i övrigt. Detta löses upp inom mode 2 där gränsen mellan akademi och samhälle suddas ut. I mode 2 är forskningen inte längre inomvetenskaplig utan tvärvetenskaplig och forskningen sker nu i en användarkontext, det vill säga dess forskningsfrågor formuleras ute i samhället. Kunskapsproduktionen inom Mode 2 sker inte primärt på universiteten utan på mer eller mindre fristående forskningsinstitut och -organisationer, think tanks och på privata företag.

Inom samtida arkitekturforskning finns ett påtagligt intresse för att närma sig arkitekturpraktiken, att bedriva praktiknära och praktikbaserad forskning. Denna strävan stämmer väl överens med teorin om mode 2. Man skulle även kunna hävda attarkitekturen per definition är en mode 2-disciplin. Detta då arkitekturen samlar och tar hjälp av ett stort antal professioner i en genuint tvärvetenskaplig miljö. Vidare sker alltid arkitekturens problemformulering i en samhällelig kontext, det vill säga den utgår från ochsvarar på ett behov i samhället snarare än att drivas av ett inomvetenskapligt intresse.

Träpaviljong gjord i forskningsyfte på Stuttgart universitet, 2011. Bild: ICD / ITKE University of Stuttgart via Archdaily

Mycket av forskandet av arkitektur kommer från de praktiserande kontoren. Whites har en egen avdelning för forskning och utveckling. I Whites Optibo-projekt utforskar de tekniska, miljömässiga och mänskliga möjligheter för framtidens boende. Bild: White/ Bert Leandersson.

Arkitekturforskning i gränslandet.
Utifrån teorin om mode 2 har vi alltså anledning att utvidga vår föreställning om vad arkitekturforskning är. Det är inte endast något som sker på universiteten utan även på privata arkitektkontor och i offentlig verksamhet. Med detta perspektiv är det endast en liten del av arkitekturforskandet som utförs inom akademin. Forskningen sker i huvudsak utanför universiteten i en användarkontext, vilket gör den svår att generalisera enligt vedertagen vetenskapspraxis och publicera i vetenskapliga tidskrifter. Utmaningen för mode 2-forskningen, vilket Gibbons påpekat,består i att finna verkningsfulla sätt att föra kunskapen vidare från en användarkontext till en annan. Den digitala tekniken ger möjligheter att skapa forumdär den kunskap som arkitekturforskningen i vid bemärkelse genererar kan publiceras och förmedlas. Det digitala forumet är därför en angelägenhet för såväl forskare som praktiker.

Teorin om mode 2 ger oss anledning att inte bara ifrågasätta den strikta uppdelningen mellan akademi och profession utan även uppdelningen mellan arkitekt och arkitekturforskare. Arkitektens arbete har vetenskapliga inslag och arkitekturforskningen (även i snäv bemärkelse)är en praktik. Arkitekten och arkitekturforskarendelar kunskapsintressen och arbetar inte sällan med likartade problemformuleringar. En viktig strategisk fråga för dagens arkitekturforskning är hur man synliggör och kommunicerar den kunskapsproduktion som sker inom mode 2, i det vidgade arkitekturforskningsfältet. Denna aspekt saknas i Sveriges Arkitekters dokument om arkitekturforskning. Här nämns visserligen”tillämpad företagsnära forskning”, ”tillämpade transdisciplinära forskningsmiljöer” och att ”tillgängliggöra all den hittillsvarande forskningen om byggd miljö på internet”, men man talar fortfarande om arkitekturforskning som om det primärt vore akademinsangelägenhet.

För att arkitekturforskningen skall komma till sin rätt bör vi vidga våra perspektiv och se att arkitektens kompetens och kunskapsproduktion befinner sig i gränslandet mellan akademi och profession. Den digitala tekniken kan stödja denna utveckling och det digitala forumet bör placeras in i detta gränsland.

 Anders Dahlgren är arkitekt och konstvetare och för närvarande verksam som doktorand vid Göteborgs Universitet där han forskar om projektet Svensk stad (1950, 1953) samt dess betydelse för svensk arkitekturhistoria och -praktik. Anders Dahlgren har tidigare varit redaktör för tidskriften 4 ARK

Detta är den tredje och sista delen av Anders Dahlgrens artikelserie  om hur tekniska verktyg är centrala för utvecklingen av arkitekturen. Vill du läsa de tidigare två delarna kan du göra det här.