Miljonprogrammet 50 år: Lena Andersson Postad av: Archileaks, Datum: 2015-12-11

För att uppmärksamma att miljonprogrammet fyller 50 i år har vi på Archileaks gjort en serie korta intervjuer med personer som har särskild kunskap, intresse eller åsikter om ämnet. Lena Andersson är författare till en rad böcker. 1999 debuterade hon med romanen ”Var det bra så?”, som handlar om hur det är att växa upp i Stockholmsförorten Tensta under 70- och 80-talen. Hon bor i Tensta utanför Stockholm där hon också är uppvuxen.

Vilket projekt vill du särskilt lyfta fram och varför?

Tensta, därför att jag bor där och för att jag växte upp där. Och för att det har mognat på ett för mig intressant sätt. Arkitekturen har satt sig, fått lite patina; träden som planterades som små magra pinnar med stödben har nu växt sig tjocka och grenverket blivit kraftigt och tillsammans bildar växtligheten en lummighet som nog var vad arkitekten såg framför sig. Det dröjde några år, men nu ser det ut som han tänkte sig det skulle jag tro och det är klart bättre än när allt var skinande nytt och nyplanterat.

Hur har miljonprogrammet satt spår i dagens bostadsarkitektur?

Mest som skräckexempel tror jag. Och det med viss rätt. Det går inte att planera allt i detalj med rationaliteten som ledstjärna. Kvarter och hus behöver växa fram organiskt och stegvis. Det är som att köpa allt till hemmet på samma jäktade inköpsrunda. Det blir inte bra. Platser och hem behöver avlagringar från många tider, många perspektiv, personligheter, behov. Ett hem ska inte möbleras snabbt och med all inredning från samma epok, då ser det ut som en möbelaffär. Och detsamma gäller kvarter och stadsdelar. Man bör bygga vidare på det redan befintliga för att det ska bli riktigt angenämt för det mänskliga varat och människans sinnen. 

LÄS ÄVEN: Övriga intervjuer om miljonprogrammet hittar du här. 

Om regeringen idag presenterade en plan att på kort tid bygga ikapp bostadsbristen med en halv miljon nya bostäder, vilken skulle då vara den viktigaste lärdomen att ha med sig från miljonprogrammet?

Att inse att småbutiker och handel är en naturlig och organisk del i mänskligt liv och mänsklig samvaro. Det är inget som ska motverkas. Tandläkaren är inte central i livet, men det är bageriet, grönsaksbutiken och kötthandlaren. Folktandvården, socialbyrån och medborgarkontoret behöver inte trona på de mest attraktiva platserna i centrum som fallet blev i miljonprogrammen. Människors dagliga bestyr, vardagslivet och dess små behov bör avgöra hur vägar dras och hur butiker anläggs, inte idéer om hur det borde vara eller vad som vore bäst för människan om hon bara förstod bättre. Och så bör man bygga vidare på det redan befintliga så att platser får sediment och inte ser ut som ett nymöblerat konferensrum.

Hur ser vi på miljonprogrammet om 50 år?

Som ett historiskt intressant faktum och arkitektoniskt studieobjekt bland andra. Jag tror att man då har byggt vidare på miljonprogrammen och på så sätt gett dem de nödvändiga avlagringar som krävs för att ge stadskänsla och liv åt platsen. Man har också mycket mer låtit den kreativa och spontana ordningen i mänskligt liv avgöra hur platsen ska utformas. Lokala småbutiker kan ha tagit upp konkurrensen med gallerior och köpcentra. Transporterna kommer att ha förbättrats så mycket att det blir mer attraktivt att söka sig dit för att både bo och besöka, förutsatt det finns tillräckligt intressanta affärer, sport- och kulturarenor att besöka. Kanske kommer det att vara bohemkvarter, varigenom cirkeln har slutits eftersom det var det förmodat oönskade bohemlivet som ideologin bakom miljonprogrammet avsåg att befria människor från och göra upp med för gott. Det skulle inte förvåna om detta levnadssätt till sist intog miljonprogrammet, vilket vore intressant.

Tensta allé 1975. Foto: Lennart af Petersens

Tensta allé 2009. Foto: Google Street view

Foto: Tensta 1971

Lena Andersson är författare och journalist. Tidigare kritiker i Svenska Dagbladet och krönikör i tidskriften Fokus. Sedan 2009 kolumnist i Dagens Nyheter utöver roman- och annat skrivande. 1999 debuterade hon med romanen ”Var det bra så?”, som handlar om hur det är att växa upp i stockholmsförorten Tensta under 70- och 80-talen. Hennes roman Egenmäktigt förfarande som kom ut 2013 belönades med Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Samma år tilldelades hon Svenska Dagbladets litteraturpris och Publicistklubbens Guldpenna för sin gärning som skribent. Hon bor i Tensta utanför Stockholm där hon också är uppvuxen.

Rubrikbild: SVT Bild

Foto: Ulla Montan