En ny allmänning Postad av: Archileaks, Datum: 2015-03-30

När Jordbromalmsskolan stängdes för fyra år sedan, kom orkestrar, odlingar, dans och bibliotek så småningom att fylla korridorer och salar i spåren av den nedlagda verksamheten. Det hela blev till ett kulturhus. Nu var det dock fast beslutat att skolan skulle rivas, trots omfattande protester, och ett nytt kulturhus skulle uppföras i dess ställe. Men så blev det inte. 

Utifrån ser den faktiskt inget vidare ut. Ändlöst låga, satta byggnader, klädda i en underlig blekröd korrugerad plåt. Fönster som bara upprepar sig och upprepar sig. Hur skirt dagsljuset faller in i ett klassrum just tack vare de höga fönsterbanden som löper oavbrutet längs taket anas över huvud taget inte utifrån. Inte heller att det växer ett högt akaciaträd inne på en av atriumgårdarna – ett träd som annars inte växer i Sverige eller ens norra Europa. Förutom här. Inne i huset råder en vänlig och upptagen stämning. Det pågår saker. Odlingar. Dansrepetitioner. Teater. Dessutom är ju fasaden inte enbart plåten, utan även de färgspraknade muralmålningar som världsorkestern skapat. Det tar bara lite tid att justera in blicken och riktigt få syn på det. Idag är det beslutat av kommunen att kulturhuset blir permanent i byggnaden, men så sent som i september 2014 var rivningsbeslutet fast beslutat.

Jordbro i sin helhet är, med undantag av några bostadshus från åttiotalet, en mycket intakt lämning av Sveriges rekordår. Aldrig är väl lågmäldheten och ambitionen om jämlikhet så synlig som här, där ingenting sticker ut och ingenting gör något väsen av sig. Till och med kyrkan är en låg barackliknande byggnad, också den i korrugerad plåt. Fast blå. I detta jämlikhetens landskap var skolan en centrumpunkt, som var ämnad att på ett för tiden radikalt sätt knyta samman olika samhällsfunktioner - skola, idrottshall, fritidsgård, bibliotek, bio, kyrka, centrum till en enhet. Jordbromalmsskolan, ritad av Gunnar Cedervall Arkitektkontor AB och färdigställd 1972, representerade på sin tid ett paradigmskifte i synen på pedagogiska byggnader som radikalt bröt mot den panoptiska principen om övervakning och kontroll som präglat tidigare skolbyggnader. De internationella studiebesöken avlöste varandra, och en separat statlig studie sjösattes 1971 för att hålla ögonen på detta revolutionerade framtidsbygge. Sedan gick åren. Sjuttiotalets framtidsbilder ersattes av andra. 

Jordbro centrum är typiskt för sin tid - en grupp låga byggnader grupperade runt ett torg, tänkta att inrymma all service som medborgarna kunde tänkas behöva. Bank, konditori, leksaksaffär, apotek, skomakeri och det som en gång var Sveriges första pizzeria. Det byggdes av ett samhälle med mycket stor tilltro till kollektivet; staten, de stora institutionerna och de offentliga förvaltningarna. Nu framträder denna förflutna sjuttiotalsmodernitet tydligast i sin frånvaro, och en närmast konsensusartad ide om att kommersiella verksamheter och täthet är det som ska ge utveckling och tillväxt har tagit över. Jordbro centrum är privatägt, och verksamheterna är förändrade. En sekvens av planbilder över Jordbro centrum visar hur Ica och Konsum – ursprungligen försedda med varsin exakt likadan att husera i – båda stegvis växer ut i bakkant i takt med att behovet av kylrum och lastbryggor ökar. Som raketsvansar växer tillbyggnaderna ut i en jämn terrorbalans mellan kooperationen och kapitalet genom decennierna, tills luften går ur det hela och de, liksom alla andra verksamheter, slutligen flyttar därifrån, och ersätts av en lågprisbutik. Inte ens Pressbyrån finns kvar i Jordbro centrum. Det lönar sig inte. Än mindre Handelsbanken, kemtvätten, skoaffären eller leksaksaffären som fanns där från början.

2011 fattade den moderatledda kommunstyrelsen i Haninge beslut om att lägga ner även högstadieskolan i Jordbro. Argumenten var att elevunderlaget var för lågt, och att färre skolor på sikt skulle sänka kommunens kostnader. Trots stora protester från elever, lärare och boende genomdrevs beslutet, och eleverna får nu busspendla till en annan skola (som fått lov att byggas ut för att rymma dem). Den övergivna skolbyggnaden skulle omgående rivas, och det hela kunde ha blivit ännu ett steg mot ett allt mer vittrande lokalsamhälle.  

Parallellt med rivningsbeslutet av skolan, inleddes en lokal dialogprocess kring det nya planprogram för utvecklingen av Jordbro centrum som kommunen ansvarar för. Ett nytt kulturhus var då centralt; en funktion som skulle kunna utveckla centrumet. Det skulle vara ett landmärke, något uppseendeväckande och dynamiskt. Liknande formuleringar hittar man i beskrivningar av kulturhuset Väven i Umeå, som väckt kritik bland många lokala kulturutövare för det sätt projektet distanserar sig från dem och snarare fokuserar på kulturens roll som tillväxtdrivande faktor. Läs tidigare Archileaks-artikel.

Det var just det brokiga, breda och lokalt organiserade kulturscenen i Umeå som gav kommunen rollen som kulturhuvudstad 2014. Deras önskemål var inte nya lokaler, utan bara stöd till den existerande verksamheten. Parallellt med byggandet av Väven etablerades ett annat kulturhus i Umeå, i en äldre, ruff byggnad i närheten. 

Att kulturbyggnader ska vara tåliga och tillåtande var beskrivningar som också Jordbro kommun tagit fasta på inför planerandet av det nya kulturhuset. Det skulle vara slitstarkt och tillåtande, gjord i robusta material. Kanske slipad betong och massivt trä. Det vill säga, väldigt mycket av de kvaliteter som redan präglade Jordbromalmsskolan. Lite luggsliten var den, men just därför en tillåtande och generös plats att vara på.

Göran Lidbrink är producent och frilansande projektledare för Jordbro Världsorkester, en av de verksamheter som idag fyller skolbyggnaden.

– Att man inledde en dialogprocess i Jordbro, och på samma gång planerade för rivning av den enda återstående offentliga mötesplatsen i centrum var ju en smula märkligt. Plus att man här ville lägga omkring 180 miljoner kronor av skattepengar enligt kalkylen, på att åstadkomma något som redan fanns. 

Jordbro världsorkester har skapat en plattform där yrkesverksamma musiker och folk från området spelar tillsammans. Till detta är en högstadieskola idealisk: full med rum i olika storlekar samt en fullt utrustad aula för konserter. 

I sitt samrådsyttrande till planprogrammet, där rivningen och det nya kulturhusbygget studeras, beskriver världsorkestern hur Jordbro under lång tid levt under bördan av ett privatägt och vanskött centrum, och hur det mest skyddsvärda med Jordbromalmsskolan var dess roll som allmänning, ett offentligt gemensamägt rum.

 – Att bygga ett nytt hus innebär alltid en risk att människor skräms bort, menar Göran. Skolan har de allra flesta en stark relation till, och det gör den väldigt väl etablerad på platsen. En ny byggnad skulle riskera att detta gick förlorat. 

 

Samtidigt är ju detta en mycket större fråga än att det handlar bara om Jordbro. Det här är en typ av plats som det blivit väldigt ont om. Det mesta som påminner om verklig gemenskap slås sönder, därför att det privatiseras. På så sätt är det en livsomfattande, global fråga vi håller på med. Sedan är det också en ekonomisk fråga. Här hade man ju en byggnad som för länge sedan var betald. Den kostar såklart i underhåll, men den har inga kapitalkostnader längre. Dessutom är den väldigt lämplig för att ha sån här verksamhet i; det finns en himla massa rum, i olika storlekar och för olika ändamål. Det finns en fullt utrustad aula, musiksalar och danssalar.

Flera års arbete med opinionsbildning och kampanjer för kulturhusets bevarade intensifierades inför valet i september 2014. Och med maktskifte i kommunhuset, kom så också slutligen beslutet att göra ett omtag i planprocessen och bevara skolan i sin helhet. Därmed blev Jordbro ett exempel på ett annat vägval än det som gjordes i Umeå. 

Göran talar om värdet av det civila samhället som ett kitt i en demokratisk samhällsutveckling. Att det krävs platser som denna för att det ska kunna växa sig starkt.

– Jag tror att en sak som gjorde oss intressanta i politikernas ögon har att göra med just det här, vad civilsamhället är för något och vad dess aktörer kan tillföra. I de borgerliga partiernas världsbild tenderar det att handla om att föreningsliv och ideella organisationer tar över när det offentliga backar. Men för mig så är det civila samhällets uppgift istället att vara kärnan i en demokratisk samhällsutveckling, det är själva uppgiften. Därför är det viktigt att de krafterna ges utrymme att växa fritt och verka självständigt. Det innebär att man också är beredd att ta ett visst samhällsansvar – men det kan aldrig ersätta de offentliga institutionernas roll. Men reducerar man det till att vi ska ta över ansvaret där samhället har dragit sig tillbaka, då kommer vi backa ur.

Karolina Embring är planarkitekt på Haninge kommun och har arbetat med planprogrammet och kulturhusets plats i det de senaste åren.

– Från början såg man inget värde i den här gamla slitna, nedgångna skolan. Men nu har kommunledningen fått upp ögonen för värdet i den, både socialt men också ekologiskt. Att det kanske inte var så smart att riva den, när den är fullt fungerande. Det som var intressant i planprocessen var att det kom in väldigt välformulerade yttranden från lokala aktörer, som ställde de viktiga frågorna, och faktiskt lyckades lyfta diskussionen till en ny nivå. Vad är social sammanhållning på samhällsnivå, och hur kan den skapas? I grunden handlar det ju också om vad man har kulturen till. Ska den vara något som visas upp, eller något att ta del av? Det pratades om att kulturhuset skulle nå en regional eller till och med internationell publik, vilket kan bli ett sätt att dölja att man litegrann vänder ryggen mot det lokala. Här finns istället en väldigt kreativ och tillåtande miljö, att det är en sliten byggnad är i själva verket en stor tillgång. Ett fint nytt kulturhus kan signalera tvärtom, att man inte får göra vad man vill, menar Karolina.

Kan då beslutet att bevara skolan tyda på en sorts attitydförändring, en ökad vilja att bevara och utveckla det befintliga?

Karolina tror att det kan vara både och. Att det viktiga är att stärka de offentliga institutionernas makt och inflytande. 

– Offentliganställda och kommunen själv har blivit bättre på att formulera vilka värden som man inte får göra avkall på. Vad man riskerar när man river en byggnad, och berövar människor en plats. När det gäller ekologisk hållbarhet har det ju utvecklats instrument som faktiskt kan visa vilka konsekvenser olika ingrepp får. Nu pratar man allt mer i liknande termer kring sociala värden, även om det är mer komplext att mäta. Men att kunna formulera dem är en förutsättning för att de ska kunna försvaras.

Är det då en nödvändighet att sociala värden måste göras mätbara för att de ska ha ett berättigande? Å ena sidan anas tendensen att börja räkna in sociala värden i kalkylen - det har tillexempel visat sig kunna bli kostsamt om människor motsätter sig planerade renovering, ombyggnader och nybyggnader. Därmed har dialogprocesser blivit en allt viktigare fråga även för privata förvaltare och investerare, eftersom det helt enkelt är för dyrt att ignorera dem. Men motivet blir då ekonomiskt, snarare än etiskt. 

Karolina Embring ser att betydelsen av de offentliga institutionerna på så sätt är viktigare än någonsin. 

– Vi har ju en möjlighet att driva vissa frågor för att de är viktiga i sig, och det är en unik position som vi måste slå vakt om. 

Det intressanta med fallet Jordbro är hur det trots allt blev insikten om platsens betydelse som fick beslutsfattarna att ändra sig. Pengar hade ju redan avsatts. Det var det övertygande engagemanget och förmågan att föra in diskussionen på hur offentliga rum egentligen ska förvaltas som fick vågskålen att tippa över åt andra hållet - den här gången.

// Ylva Frid

Ylva Frid är arkitekt och redaktör för tidskriften Arkitektur.

Fotografier från Jordbro: Göran Lidbrink 

 

Jordbro Kulturhus under Muralprojektet.

Sjöstjärnan vid entrén.

Deltagare, pepp och folkmöte om jämlikhet.