Kasper Salin-priset till Väven - en devalvering av det offentliga rummet Postad av: Archileaks, Datum: 2014-12-01

Pärlan i Umeås kulturhuvudstadsår, kulturhuset Väven, har blivit tilldelat Kasper Salin-priset. Som arkitektstudent i Umeå borde jag väl vara överlycklig. Men det är jag inte. Väven är en problematisk byggnad och ett problematiskt val av juryn. Valet väcker frågor kring vad vi vill premiera som god arkitektur. 

Att Väven ens nominerades till, och dessutom vann, Kasper Salin-priset har en devalverande effekt, i alla fall för oss som studerar till arkitekter i Umeå. Varför ska vi bry oss om ett pris som väljer att utmärka en byggnad som personifierar mycket av det som vi lärt oss att undvika? Den typen av pris lever på sitt goda rykte. För oss kommer priset från och med nu vara förknippat med något som hyllar den generella ikonarkitekturen. 

Väven är medvetet byggt som en generell byggnad. Den del där det nya biblioteket ligger idag ska närsomhelst kunna göras om till något helt annat. Detta stämmer bra in i den teori om kulturdriven tillväxt som hela kulturhuvudstadsåret bygger på. Det går, i korthet, ut på att om en stad satsar på kultur så kommer det göra staden mer attraktiv för andra branscher och därmed skapa tillväxt för staden. Kulturens utbytbarhet är inbyggd i själva idén och när politiker och näringsliv kommer på att det inte längre är kulturen som drar så står Väven alltid redo för någonting annat. Det generella märks också i bibliotekets gestaltning. Det består av tre våningar med öppna ytor, i princip utan några inneslutna rum. Jag upplever rummet som diffust och riktningslöst. Det finns inga hierarkier och inga kontraster vilket gör biblioteket svårorienterat. 

I Väven är privat och offentligt rum sammanflätat på ett sätt som gör dem nästan ourskiljbara. Det tydligaste exemplet på detta är det stora inglasade rum som möter besökarna innanför entrén. Detta rum sägs vara inspirerat av den italienska piazzan och har lånat det offentliga rummets attribut. På piazzan finns en delikatessbutik, ett surdegsbageri och en fin restaurang. Det ska kännas som ett öppet torg men i verkligheten är det ett köpcentrum. Detta rum ligger i direkt koppling till bibliotekets entréplan. Övergången känns sömlös. Detta är problematiskt. Den till synes osynliga övergången är faktiskt övergången mellan privat och offentligt. 

I realiteten är piazzan privat och ägs av Balticgruppen. Väven förkroppsligar att den kreativa medelklassen blivit norm i Umeå.  För oss som passar in i den bild som finns av den nye umeåbon så är det här inget problem. Men vad händer med dem som inte passar in när en av få publika platser i staden ligger sammanblandad med en så exklusiv och exkluderande plats? Jag tror att risken är stor att exklusiviteten smittar av sig och gör så att de människor som är utanför den uppenbara målgruppen känner sig obekväma. Jag tycker att arkitekten har ett ansvar att främja respekten för det offentliga rummet.

Att juryn berömmer den ”inkluderande dialogprocessen” är ironiskt med tanke på att många kulturutövare känt sig överkörda i processen. Många har fått se de lokaler de blivit lovade i början av processen förvinna i slutet. Biblioteket flyttar också bort från stadens centralaste plats till en lokal med betydligt mindre golvyta och samtidigt högre hyra.

Upplevelsen av arkitektur är subjektiv och är därför svår att mäta. Med Kasper Salin-priset har juryn dock en chans att staka ut en riktning för andra arkitekter och visa vad som faktiskt går att göra. Det är därför det känns så konstigt att juryn valt att premiera det generella. Det är det specifika vi arkitekter bör hylla. Arkitekter kommer till sin rätt och kan påverka som mest när de verkligen vågar förstå sig på hur ett bibliotek fungerar och hur det relaterar till sitt sammanhang. När något skapas för att passa allt, är risken stor att det inte kommer passa något. Det är där jag tycker Väven faller.

Jag tycker att det är viktigt att vi har ett starkt arkitekturpris som kan premiera de byggnader där arkitekter vågat göra det de är bäst på. Det känns inte som att Kasper Salin-priset är det längre. Vi arkitekter borde fortsätta kämpa för vår rätt att vara specifika och Kasper Salin-prisjuryn borde kämpa för att få sitt goda rykte tillbaka. 

/Oskar Simann

Oskar Simann studerar tredje året på Arkitekthögskolan i Umeå och är förtroendevald sekreterare i ArkitektStudenterna. Han intresserar sig framförallt för städer och offentliga platser.  

Läs också: Rätt vinnare? - valet av Väven till Kasper Salin väcker kritik

Bild i rubriken: Vävens "piazza" med surdegsbageri och restaurang - publikt torg eller exklusivt köpcentrum?