Lugn i stormen - Konflikthanteringens geografi Postad av: Archileaks, Datum: 2015-05-22

Staden kan beskrivas som en enda stor konstruktion för att hantera konflikter - inte underligt därför att dess byggande i sig ger upphov till motsättningar. Om sådana handlar Rasmus Waerns kommande bok "Bygge och bråk". Sedan i höstas publiceras kapitel ur boken i förväg på bloggen Konflikt. Nu får ni också ett smakprov här: kapitel 6 - om strategier när det blåser upp till storm; om osäkerhet som tillvägagångssätt och konflikt som framgångskoncept.

*********************************************************

KAPITEL 6

LUGN I STORMEN. KONFLIKTHANTERINGENS GEOGRAFI

Vi har nu tittat på konflikternas långa historia. Klättrar vi närmare vår samtid ser vi hur mängden konfliktytor ökar. Om konflikterna tidigare begränsade sig till kvadraten arkitekt-byggherre-byggare-myndigheter, har den ökade specialiseringen lett till mängder med nya saker att bli osams om. Stridens hetta kan å andra sidan ha svalnat något. Arkitekten Carl Bergsten drev med ultimatum igenom den för sin tid avancerade utformningen av Hjorthagens kyrka, i direkt konflikt med beställaren.

Dagens system med specialister som var och en företräder en sida av saken, bäddar för motsättningar. En enkel sak som ett igenvuxet dike i ett gammalt kulturlandskap kan utan vidare bli en stridssak. Kulturhistorikern vill se diket rensat från sly för att få fram det ursprungliga utseendet. Naturvårdaren vill värna om slyet, som kan ge skydd åt både fåglar och insekter. Landskapsarkitekten vill täckdika, för att få fram de linjer i landskapet som man också tidigare önskat, men inte kunnat, skapa.

I ett museum står det rimliga behovet av att hålla nödutgångar låsta så att ingen tar den vägen ut med en tavla, mot det lika rimliga behovet att hålla samma dörrar öppna så besökarna kan ta sig ut om det börjar brinna. Antikvarien ser sin roll som att bevara historiens spår och att motverka samtidens. Arkitekter kämpar för undantaget, medan planerare slåss för regeln. 

Fastighetsägare strider för nya hus till nya människor, vilket får de som bor att ta för strid för det som då förloras. Det oegennyttiga i den konflikten – kulturvärdet kontra fastighetsvärdet – har motvilligt allierats med den egennytta omvandlingen från hyresrätter till bostadsrätter skapat; en kapitalförflyttning med direkta effekter på stadsbyggandet. 

Idén att bevara är en del av moderniteten. I vår del av världen står kulturmiljövårdens mandat därför i relation till trycket på förändringar. Arkitektrollens förändring från entydig nydanare till att också vara en bevarare gick fort. Det var en förändring av minst lika stor betydelse som det så mycket mer uppmärksammade stilskiftet omkring 1930. När arkitekten Adolf Emil Melander år 1887 färdigställt Åtvidabergs nya kyrka, fick har dessutom uppdraget att förvandla den gamla kyrkan till en pittoresk ruin. Under hans kritiska öga knackades de medeltida murarna ned till en lagom taggig kontur. Tjugo år senare hade arkitekternas självbild gått från rivare till bevarare. 1908 bildade eleverna vid Konstakademins skola Svenska Arkitekturminnesföreningen. Nu liksom då står vi inför ovanligt många och stora omvandlingar i våra städer efter att under flera decennier levt med tämligen små förändringar. Detta är en orsak till att vi lär få se fler konflikter framöver. 

Politiker seglar oftast på förändringens vindar, medan väljare snarare söker lugna vatten. Ideologiernas förhållande till förändring och bevarande följer dock inga givna principer. Att konservativa verkar för bevarande ligger i sakens natur, men den svenska borgerligheten är har ofta en dubbel agenda – långsam förnyelse och rejäl utveckling på samma gång. Vänstern var länge mindre noga med att bevara klassamhällets reliker. Det ligger i den kulturradikala genen att riva upp och ändra; såväl parasollen i Sevilla som operan i Sydney iscensattes av vänsterregimer. Men också revolutionärer har dragits med en dubbel agenda. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland delades arkitekturen i en avantgardistisk Moskvafalang och en nyklassisistisk Leningradfalang. Bolsjevikerna gjorde den senare till statsstil, och förpassade modernisterna till marginalen.

Den svenska socialdemokratin och funktionalismens pionjärer delade mål och medel. Någon motsvarande allians mellan politiken och arkitekturen skapades aldrig av borgarna. I den mån den traditionella arkitekturen var högerns stil, förblev det outtalat. Nittonhundratalets mest ödesdigra arkitekturpolitik stod nazisterna för. Tredje rikets kompromisslösa klassicism gjorde alla kolonner politiska. Det drabbade inte bara klassicismen, men gav också alternativen en särskild styrka. Såväl den ”humanistiska” modernism som Skandinavien presenterade, som det industrialiserade byggande som följde fick näring av sin antiklassicism. Det andra världskriget satte djupa spår i den europeiska arkitekturen, inte minst i vad som inte byggdes.

Motsättningar driver alltid på förändringar. Den amerikanska sociologen Randall Collins skriver i sin bok ”The Sociology of Philosophies” om hela filosofins historia med konflikten som motor. Han menar bland annat att det vid varje tid inte finns plats för mer än fem, sex avgörande strider. Fler än föreställningen att det i den svenska debatten inte skulle finnas plats för en fråga i taget, men Collins strider är av det mer övergripande slaget. En följd av hans resonemang är att konflikten är nödvändig för att en fråga ska hamna i centrum. Tider av stora motsättningar har också varit höjdpunkter i filosofins historia, såsom i Aten under Platons och Sokrates tid, skolastiken kring år 1300, upplysningstiden, den tyska idealismen eller perioden kring 1900 med fenomenologi, pragmatism, livsfilosofi och så vidare.

Dessa tider var också höjdpunkter inom arkitekturens historia. Sammanträffandet är ingen tillfällighet. Också arkitekturens utveckling har drivits av konflikter. Det är meningsskiljaktigheter som pressat fram preciseringar, konsekvens och analys. Bråken berättar.

Tävlingarna är arkitekturens mest utvecklade system för att hantera konflikter. Också dessa har haft sina konjunkturer. Den grekiska antiken, den florentinska renässansen och den unga industrialismen var alla epoker med ett utvecklat tävlande – perioder som också presterade konstnärligt mer än många andra. Det ligger i tävlingens natur att det mesta arbetet förkastas. Det kan vara frustrerande, men alternativ är demokratins fundament. Också oppositionen måste ta fram förslag för att kunna driva en politik. Det är vetskapen om detta motstånd som driver upp kvaliteten i den regerande politiken. På samma sätt påverkar också alla bortvalda förslag det byggda resultatet. Också ett obyggt hus är ett hus, för att tala som Ulf Lundell.

Tävlingarna har sett olika ut, men variationerna håller sig i princip till två områden: vilka får delta, och vilka får bedöma? Deltagandet är idag både vidare och snävare än någonsin förr. Internet och handelsunioner har öppnat gränser som å andra sidan kompenseras med höga trösklar. Att få tävla blir en tävling i sig.

Att välja ut startfältet är nästan alltid en fråga för expertisen, medan valet av vinnare som regel lämnar en chans för allmänheten att yttra sig.  Syftet är att få folk med på noterna. Själva urvalet tror beställaren sig trots allt klara bäst själv. 

Som verktyg för konflikthantering har arkitekttävlingen ändå stora poänger. Själva processen inbjuder till ett slags deltagande, och även om urvalet görs av en kommitté är processen svårslagbar som grundkurs i arkitektur för juryns lekmän. Att processen därtill innebär en bättre arkitektur är dess kanske viktigaste poäng. Jag återkommer till denna i det sista kapitlet.

Tävlingarna är ändå bara projektens fridsamma början. Det blir sällan stora debacle under tävlingarna – bråken kommer när resultatet hunnit sjunka in. Orimligheten att diskutera 1715 förslag som i tävlingen om ett nytt Guggenheimmuseum i Helsingfors, eller 1170 som i tävlingen om Stadsbiblioteket i Stockholm är lätt att förstå. Men inte heller när urvalet sållats till en handfull blir det diskussion.

Det beror delvis på bristen på en kvalificerad arkitekturjournalistik. Nordisk dagspress har ingen tradition att presentera och diskutera alternativ. I debatten ställs därför inte förslagen mot varandra, utan mot att inte bygga något alls. Enbart den frågan är tydlig nog.

Den frågan dyker som regel upp förr eller senare. Eftersom de flesta projekt inte blir av, ter sig denna debatt tyvärr som mer substantiell än de där olika visioner ställs mot varandra. Det är oftast kalkylerna som sätter stopp, men det kan också vara opinionen. I Schweiz är det inte ovanligt att byggtillstånd avgörs genom folkomröstningar. En stark opinion kan vara arkitekturens bästa vän. Det kalvinistiska Schweiz är visserligen konservativt, men också puritanskt och kvalitetsmedvetet. Folkomröstningarna har inte hindrat landet från att utveckla Europas mest nyanserade byggnadskultur. Förtroendet för att ny arkitektur kan bli ett tillskott finns, vilket också visar sig i de ekonomiska ramarna. Att ett land är rikt betyder inte automatiskt att man kostar på sig – det kan vara tvärt om. Attityden är en kulturfråga som också visar sig i engagemanget för husen då de åldras. En vital byggnadskultur hanterar såväl pietet som kreativitet.

STORA PROJEKT. FRAMGÅNGAR OCH FADÄSER.

Det går fort att peka ut fiaskon, men tar tid att visa på de hus som verkligen blivit framgångar. Stockholms stadshus var som vi sett i kapitel tre ett tag i ett mycket kritiskt läge, liksom Göteborgs rådhusannex, eller för den delen operahuset i Sidney. 

Operans status som fiasko eller framgång är ännu inte självklar. Författaren Bent Flyvbjerg tar i boken ”Megaprojects and Risk. An Anatomy of Ambition” från 2003 upp operan som exemplet på spektakulära projekt med spektakulära kostnadsöverdrag. Operahuset blev 1400 procent dyrare än tänkt. Suezkanalen var visserligen värre, 1900 procent, men högre än Concordeprojektet (1100 procent). Överdragen för Panamakanalen (200 procent) och Brooklynbron (100 procent) verkar i sammanhanget måttliga, men innebär ändå att besluten om att bygga tagits på felaktiga grunder.

Flyvbjerg går på djupet med några stora infrastruktursprojekt: Tunneln under Engelska kanalen, Stora Bältförbindelsen och Öresundsbron, vilka alla blev mellan 55 och 80 procent dyrare än beräknat. Kostnaderna går, menar Flyvbjerg, inte att räkna hem hur man än gör. Någon markant ökning av sysselsättningen eller andra effekter i de områden där förbindelserna skulle ha inflytande går inte att se, och även om trafiken ökade så ökade kostnaderna mer.

Slutsatsen är att kostnadsberäkningar och nyttoberäkningar inte går att lita på. Tunneln under kanalen hade under sitt första år bara 18 procent av den beräknade trafiken. Kalkyler kan vara medvetet missvisande om de tas fram av samma företag som har intresse i själva byggandet. Eftersom megastora projekt som flygplatser, broar, järnvägar och tunnlar är vanligare nu än någonsin förr, blir det allt viktigare att finna modeller som gör framtiden något säkrare för medborgarna som till slut skall betala. Flybjerg sätter upp en checklista, såsom att varje projekt måste kunna locka till sig riskkapital utan garantier. Det låter ju bra.

Men det finns andra sätt att se på pengar. Malmö är den stad i Sverige som under de senaste decennierna satsat högst när det kommer till byggande. Kostnaderna för Turning Torso (som blev drygt 100 procent dyrare än tänkt) har inte avskräckt. Tvärtom. I samband med att Ilmar Reepalu lämnade över uppdraget som kommunstyrelsens ordförande till Katrin Stjernfeldt Jammeh lämnade han också över frågan om en tunnelbana till Köpenhamn. Det går inte att räkna på de mest komplexa effekterna, menade Reepalu. Så stora beslut måste tas med magkänslan. Mittåt Flyvbjerg, alltså. Men skillnaden gäller framför allt tidshorisonten. Reepalu såg till betydelsen över flera decennier. När så lång tid gått finns det ingen alternativ verklighet att jämföra med. 

Det var en gång juryns magkänsla som gav Jørn Utzon segern i arkitekttävlingen om operahuset i Sydney. Trots att resultatet blev stukat – Utzon pressades bort från projektet och lämnade Australien för att aldrig mer återvända – blev det en av nittonhundratalets mest inlevelsefulla, eleganta och nyskapande byggnader. Den som läser operaprojektet enbart utifrån ekonomin, missar dess enastående tolkning av platsen och återerövrande av valvet som arkitektonisk grundform. Utzon hade haft en märkvärdig frihet att utveckla sitt projekt självständigt, men ett regeringsskifte satte stopp för det förtroendet. Australiens, ja hela världens arkitekter, protesterade men utan nytta. Konflikten satte djupa spår. Att förlusten av Utzons interiör blev projektets verkliga katastrof är idag uppenbart. Operan är trots detta idag ett världsarv, inte minst därför Utzon för en tid gavs möjlighet att omtolka byggnadstekniken.

Han sökte sig fram. Sådant kostar. En jämförelse med Elbphilharmonie i Hamburg ligger nära till hands. Konserthuset började byggas 2007 och skulle stå klart tre år senare till en kostnad av 2,5 miljarder kronor. Idag hoppas man på 2017 och en slutkostnad på 7,5 miljarder. Förutom att byggplatsen varit extremt komplicerad – tomten slutar i princip i vattnet – så var fasaden inte mer än en vag idé då projektet drog igång. Tillverkningssättet, och kostnaden, gör att man rodnar.

Just när utgifterna drar iväg skulle de flesta kalla pengarullningen som den i Sydney och i Hamburg för oansvarig. Men vis av Sydney finns det andra sätt att se. För det första är det möjligt att kostnaderna faktiskt kan försvaras med nyttan – en miljard är för jämförelsens skull vad det kostar att bygga en kilometer motorväg, också det en nyttig sak. Den tyska återföreningen gjorde med ens Hamburg till en kärna i ett stort omland. Staden hade byggt sitt renommé på sin containerhamn och sin prostitution. Det är inte orimligt att i det läget vilja bryta den bilden med något bortom ännu en bro över Elbe. (Hamburg har fler broar än någon annan stad i Europa.)

För det andra kan själva osäkerheten i processen visa sig både effektiv och nödvändig.  ”Kostnadskalkyler” över projekt som man inte vet något om blir naturligtvis orimliga. När målbilden bara är en bild, blir kalkylen bara en schablon. Att hugga till med en merkostnad blir lika orimligt. Man måste kanske lära sig att leva med osäkerheten. För den som bygger för egen förvaltning kan det vara sunt att acceptera en kostnadsökning med femtio procent. Då har förmodligen de insikter som vuxit fram under processen också fått rum.

Globenprojektet - konfliktfyllt men framgångsrikt. Bild från Flickr Commons.

GLOBEN OCH OSÄKERHETENS STRATEGI

Vi vet mycket lite om framtiden. ”Beslut om morgondagen är därför alltid förknippade med osäkerhet och oklarhet” skriver ekonomen Kerstin Sandin-Andersson, en av flera forskare som intresserat sig för hur det gick till när Globen planerades. Den byggdes, och stod klar till, hockey-VM 1989. Arenan hamnade på en plats där den på ett självklart sätt förhåller sig både till innerstaden och ytterstaden. Den ritades av Berg arkitekter och tillkom efter en bytesaffär mellan staden och fem, senare åtta, bolag. Staden fick en arena och bolagen fick mark för kontor, hotell och garage. Processen har varit föremål för minst två studier i ekonomi: Kerstin Sandin-Anderssons ”Oklarhetens strategi” från 1989 och Jesper Blombergs ”Ordning och kaos i projektsamarbete” från 1995.  Den senare är en noggrann kartläggning av vad som hände, medan den förra tar fasta på osäkerhetens betydelse.

Globenprojektet var inte konfliktfritt, berättar Svante Berg som ledde arkitektarbetet. Men konflikterna var av den goda typen, sådana som gör projekten bättre. Eftersom målet inte alltid var i sikte, gavs det många möjligheter till att tänka om; personer byttes ut och byggnadstekniken omprövades.

Sandin-Andersson beskriver en konventionell process med orden ”det här verkar vara så stort och därmed krångligt, så låt de som har erfarenheter av och kunskap om liknande hantering driva samarbetet så att det inte blir onödigt krångligt” och ställer detta mot den extraordinära hanteringen som kastar rutinerna omkull. ”Vi gjorde saker som inom en normal kommunal process skulle tagit minst tio gånger så lång tid” säger Gunnar Jonsson, då på Stockholms fritidsförvaltning, citerad i Blombergs bok. Tidspressen, att bli färdiga till VM, drev projektet framåt och skapade sina egna regler.

Osäkerheten är arkitektarbetets kärna. Det är tvivlet som leder till de kloka lösningarna, och det är tvivlet som gallrar ut de dåliga. Genom att hålla dörrarna öppna samtidigt som kunskapen om förutsättningarna växer, ökar möjligheterna till effektiva lösningar. Fördyrningar har snarare sin orsak i att programkraven växer och att konjunkturlägen förändras, än i sökandet som sådant. 

Oklarhetens strategi har naturligtvis problem med sig. Den svenska förvaltningsstrukturen bygger på klara och tydliga beslut. Otydlighet fungerar dåligt, och såväl Stockholmspartiet som Kammarkontoret invände mot de osäkra kalkylerna. Globen blev dyrare än tänkt, men också attraktivare, varför också hyresintäkterna åkte upp, vilket fick kalkylen att ändå gå ihop.

Visst var Globen ett barn av 80-talets eufori, en lust till det extraordinära. Men också undantaget hör livet, och arkitekturen, till. Inte alltid, men ibland. Motsatsen, standardiseringen, handlar om att multiplicera, om förutsägbarhet och konfliktfria processer. Ett samhälle utan undantag blir mycket begränsat. Men i en alltmer industrialiserad byggnadskultur söker undantagen det extrema. När man väl rört sig utanför normen ska det minsann synas! Extremismen och standardiseringen är den moderna arkitekturens janusansikte. Och det ligger i extremismens natur att den drar på sig konflikter.

Regler fäster inte på det exceptionella. Fasta offerter på oklara visioner blir därför alltid dyra. I det förindustriella samhället var konflikten mellan nyskapande och budget svagare än idag. Det är därför viktigare än någonsin att projekt som avviker har ett brett stöd. Arkitektur lämpar sig dåligt för politiska utspel, som i Sydney. Förtroendet måste överleva många mandatperioder.

ODEMOKRATISKT!

Oklarhetens strategi kan vara ett sätt att hantera inre konflikter men också ett sätt att hantera kritiker. Vi har i samband med tävlingarna redan sett hur kritiken dröjer till det finns ett tydligt förslag att reagera på. Att hålla målet i rörelse blir därmed också en strategi som håller kritikerna borta, vare sig detta är en avsikt eller ej. När processen slutligen satt sig, är besluten ofta så förankrade att möjligheterna till påverkan försvunnit.

För nämnder och förvaltningar som har anledning att följa processen behöver detta inte bli ett stort problem. Opinionsbildare som agerar utanför parlamenten blir däremot blåsta på inflytandet. De formella besluten är ofta bara en bekräftelse på beslut som vuxit fram på andra håll. 

Odemokratiskt? I någon mening blir alla beslut om vad och hur stadens ska byggas odemokratiska, därför att gränsen för vilka som berörs alltid är flytande. Får en mycket stor grupp med måttligt intresse i en fråga mer makt än en liten grupp med stort intresse i frågan, är detta odemokratiskt såväl som det motsatta. Medan Benny Andersson på Söder tyckte det var odemokratiskt när Stadshuset inte lyssnade på honom om Slussen, tyckte Madeleine Sjöstedt det var odemokratiskt när Statens Fastighetsverk inte lyssnade på Stadshuset angående Slottets färg.

Politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturens sakfrågor. Det är en princip om maktdelning mellan makthavare och experter som John Maynard Keynes formulerade efter kriget. För att inte få konsten kapad av maktfullkomliga politiker som i Nazityskland, skulle konstens innehåll vara en fråga för en oberoende expertis, såsom Konstrådet. Det kan ibland vara nödvändigt att begränsa de folkvaldas inflytande för att skydda demokratin.

Principen har aldrig slagit rot inom arkitekturen. I vart fall inte på kommunal nivå. Här har armlängden snarare krympt sedan mellankrigstiden, då banden mellan makten och arkitekterna visserligen var starka men distansen tydlig. För att förhindra förödande konflikter måste politiken balansera engagemanget mellan att backa upp och att lämna över. För lite engagemang leder till populism och relativism – en lösning är lika så go som en ann’ och verkar väljarna inte vilja ha hus på Slussen struntar vi i det. För mycket engagemang leder å andra sidan till en dilettantisk detaljstyrning, som när Moderna Museets fasader bestämdes genom votering. Konflikter lär alltid komma, men politikens uppgift är att både göra och sedan förvara prioriteringarna. Särskilt när det blåser, såsom i Sevilla (se kapitel två).

I den lilla skalan fungerar direkta former av medborgarinflytande bra. Sundbyberg, Sveriges till ytan minsta kommun har under tjugohundratalet inte haft något överklagande på sina detaljplaner. Detta beror, berättar Lars-Herman Larsson, tidigare näringslivs- och exploateringsdirektör i Sundbyberg, på att alla ärenden alltid förberetts omsorgsfullt i lokala möten. Staden har presenterat sin vision och människor har fått dela med sig av sina farhågor. Några av dem missförstånd som kunnat redas ut, andra klokheter som påverkat planerna, och ytterligare några som man accepterat på grund av möjligheten att få känna sig delaktig.

Det är inte bara Sundbyberg som haft goda erfarenheter av dialogen som en modell för att stärka demokratin och dämpa konflikter. Det är ett verktyg som används globalt. Den chilenska arkitekten Alejandro Aravena försvarar den som metod för att kunna få fram de rätta frågorna. Att svara på fel fråga är det värsta fel en arkitekt kan göra. Allt arkitektarbete utgår från dialoger med beställaren, och om allmänheten är beställaren är det rimligtvis dem man måste prata med.  

I Göteborg har man under samma tid fört drygt sjuttio dialoger med medborgarna om hur staden ska växa och förändras. Till föga nytta. Nazem Tahvilzadeh beskriver i antologin Medborgardialog – Demokrati eller dekoration hur medborgardialogen sällan löste några konflikter. Förhoppningarna till dialogen som ett sätt att vitalisera demokratin har kolliderat med de traditionella beslutsvägarna. Stora projekt, som Norra och Södra Älvstranden i Göteborg eller för den delen Slussen i Stockholm blir orimliga att hantera i dialogprocesser.

Medborgardialogens begränsningar får aldrig tysta samtalen. De behövs såväl för demokratins skull som för effektiviteten, för myndigheternas legitimitet som för att förankra svåra beslut. Men en aldrig så bra verktygslåda skapar i sig inte byggnadskonst. Var kommer arkitekturen egentligen in i konflikthanteringen? Detta kommer vi att se i bloggens sista kapitel.

//Rasmus Waern

*********************************************************

Fler kapitel ur boken publiceras här på Archileaks inom kort.

Alla kapitel finns på bloggen Konflikt. "Bygge och bråk" ges ut hösten 2015 på Atlantis förlag.