Landsbygdsutveckling i stan eller på landet? Postad av: Archileaks, Datum: 2015-03-05

Att bo på landet är nästan lika bra som Chiafrön och Nyponpulver. Det hjälper mot allt. Hälsan är på topp, man lever längre och allt är mycket enklare. Naturen ligger om hörnet och stressen befinner sig på en låg och behaglig nivå. Men istället för att stanna kvar och njuta av den hälsobringande lantliga idyllen så har vi flyttat därifrån. Och försöken att motverka urbaniseringen har pågått lika länge som urbaniseringen pågått.

För det är ingen tvekan om att en återgång till lantliv och lantluft under parollen hela Sverige ska leva är en politisk önskedröm som omfattar alla politiska partier, fast helt utan framgång. De flesta kommuner jobbar mer eller mindre intensivt med landsbygdsutveckling liksom landets länsstyrelser, EU kommissionen och mängder av ideella krafter. 

Landsbygd kallas områden med lantlig bebyggelse (Wikipedia) och de skall utgöra en slags motpol till staden. Men landsbygdsutveckling måste ju rimligen handla om något mer än att bevara/ utveckla den lantliga bebyggelsen, till exempel att göra det möjligt att leva på ett bra sätt utanför de stora städerna.

I Ljugarn på Gotland där jag vistas ofta ska alla nya hus smälta in i den gamla badortsbebyggelsen. I Sundborn i Dalarna ska det se ut som om Carl Larsson bor kvar och att hans hustyp fanns i massupplaga. Allt ska vara sig likt. På så sätt upprätthålls de lantliga idyllerna lite här och var. Men sedan då? Vad behöver människor mer än natur och snickarglädje?

Det är för övrigt inte lätt att veta vad som inryms i begreppet landsbygd och landsbygdsutveckling. Jag anser till exempel att jag har bott på landet. Fast inte i en bondgård eller någon annan boning som faller under benämningen lantlig bebyggelse. Jag har bott i Långshyttan en av alla de klassiska bruksorter som ligger utplacerade lite här och var och där malmen och skogen skapat arbete och där solen går ner bakom skorstenspiporna. 

Det ligger för sig självt mitt i skogen mellan Hofors och Hedemora och kvalar nog därför inte in som glesbygd. Fast säker ska man inte vara. Glesbygd är enligt svensk befolkningsstatistik den del av Sveriges yta som inte är tätorter. Men det kan också vara glest befolkade delar av landet där mindre tätorter ingår.

Nyligen gjorde jag ett nostalgibesök i Långshyttan. Där bodde vi i Björken och farmor och farfar i Granen som låg mitt emot. Mittemellan låg Aspen. Klassiska trevåningslimpor utan hiss. funktionellt men föga lantligt. Nu är en del av Granen rivet och det som är kvar är äldreboende. Björken är numera bostadsrätter där en lägenhet kostar 5.000kr. Man ska smita medan järnet är varmt tycks många ha resonerat trots att stålverket först nu slår igen och Outokompo drar från Långshyttan och tar med sig en historia som sträcker sig bakåt till 1400-talet.

Men man kan få “kaffe me duppa” på Bengtsgården. Där jobbar man med att hålla järnets och bruksbefolkningens historia levande. Men natur och lugn finns det gått om liksom en och annan lantlig bebyggelse. 

Men det räcker inte. I Hagfors, en annan av alla dessa orter som slutar på fors och hyttan, lever stålverket Uddeholm i högönsklig välmåga. Men det gör inte Hagfors med omnejd som minskat sin befolkning, sitt serviceutbud och sin attraktionskraft. Människor lever icke av stål allenast.

Det ska också finnas ett livsutrymme där kultur och numera också romantik ska frodas. Nyligen listade Expressen de orter i Sveriges som anses vara hopplöst oromantiska. Karlskoga exempelvis beskrivs så här av betygssättarna på romantik.

"Det sägs att ingen frivilligt reser till Karlskoga och om man tittar på stadens befolkningsutveckling så verkar inte ens Karlskogaborna vilja vara där. Befolkningen har stadigt minskat sedan 1970 och man har till och med varit tvungen att riva närmare ett och ett halvt tusen lägenheter för att Karlskoga skulle verka mindre ödsligt. Lägg där till att den dominerande industrin är vapenindustrin och romantikfaktorn sjunker snabbt ner på minus.”

Eller Flen. “Vad ska man säga om en plats vars enda avtryck i historien är att den en gång omnämndes i en sång av Ulf Peder Olrog. “Violen från Flen” har gjort att staden till och med satt in violen i sitt stadsvapen. Men sången är också det enda vemodigt romantiska som finns där”

Antagligen är det fortfarande så enkelt som att människor kommer att bosätta sig där det finns bostäder, arbete och tillgång till service, kultur av allehanda slag och kanske lite romantik på det. 

Det gamla ABC konceptet alltså ”med vilket menades anläggandet av samlad bebyggelse där folk inom korta avstånd skulle kunna bo, arbeta och ha tillgång till butiker, samhällsservice med mera” (Wikipedia).

ABC-stadens andlige fader Sven Markelius resonerade helt i linje med vad människor i alla tider velat ha och vad alla undersökningar fortfarande visar att man vill ha. ABC tanken formulerades inte för de mindre orterna. Det fanns redan där, arbete, bostäder och centrum dvs affärer och service av diverse slag. Men först försvann C dvs nu skulle det handlas i de stora köpladorna som effektivt tog död på de lokala handlarna. Sedan försvann A, arbetstillfällena, och då revs B, bostäderna, i tiotusentals. I förorterna till de stora städerna skedde samma sak. C flyttade ut, A försvann och B förfaller.

I alla tider har vi byggt paradbyggnader på både stora och små orter. Förr var det stationshuset, rådhuset, stadshotellet och kyrkan. Det räckte långt även för de mindre orterna. Nu är det högre och högre hus i klass med Turning Torso som tillsammans med allt större arenor ska bli landmärken och sätta de större städerna på kartan. Men det krävs också rörelse och puls. Det anses finnas i våra innerstäder. Och det går det inte att konkurrera med för de lantliga idyllerna. Inte heller kan villaförorterna komma upp på en så hög pulsnivå. Så stämmer det att det är rörelse och puls som är den starkaste trenden just nu så kommer urbaniseringen bara att fortgå. Precis som den gjort hittills.

Men det finns också glesbygd i storstäderna där inte en enda paradbyggnad slåss med de allt färre serviceinrättningarna, den utflyttade kulturen och det minskande antalet affärer. Där man snarare diskuterar möjligheterna till telemedicin på samma sätt som man gör i Norrlands inland.

Men landet flyttar också till staden. Högsta mode är stadsodlingar. Odlingarna ska trängas med trafiken och det förtätade byggandet. Så kanske är det så att det sker en landsbygdsutvecklingen i staden men inte en stadsutvecklingen på landet.

//Barbro Engman

Barbro Engman är krönikör för Archileaks. Hon har tidigare varit ordförande för Hyresgästföreningen. Innan dess kommunfullmäktige, landstingsledamot och riksdagsledamot. Barbro har arbetat som folkhälsoplanerare, chef inom missbruksvården, utredare inom barnpsykiatrin, varit försäkringskasseanställd och fackligt aktiv. Hon är uppväxt i allmännyttan men har bott i alla upplåtelseformer. Barbro bor nu i hyresrätt i Hammarby sjöstad.