Lite visioner vore på sin plats! Postad av: Archileaks, Datum: 2015-02-05

"Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boendemiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar."

Visst är det bra? Ta bara den sista meningen, riksdagspoesi när den är som bäst. Så formulerades de bostadspolitiska målen i riksdagen kring millennieskiftet 2000. 

Kanhända att det inte blev så mycket av de höga politiska målen alla gånger, men man kan inte låta bli att sakna dem. Det är ändå härligt med visioner. Tänk så fantastiskt det hade varit om dessa målsättningar fått en chans att bli verklighet.

För man får väl ändå anta att de flesta inte har några invändningar mot att vi ska ha goda bostäder som människor har råd att betala. Inte heller kan det väl finnas något större motstånd mot eller något allvarligt fel med att vilja åstadkomma värdiga levnadsförhållanden, trygga miljöer och goda uppväxtvillkor för våra barn.

Men alliansregeringen passade ändå på, när de intagit Rosenbad 2006, att snabbt som ögat avskaffa dessa till synes självklara mål. Lite synd kan man tycka i ett läge där segregationen snarare ökar än minskar. Och där många uppväxtmiljöer varken är stimulerade eller stimulerande utan i stället i stort behov av upprustning. 

Trångboddheten ökar vilket motverkar en god uppväxt för barn och innebär avsevärda svårigheter att få det dagliga livet att fungera. EU-emigranter tvingas bo på gatan eller i skogen i tillfälligt uppsatta skjul. De flyktingar som kommer tvingas bort från möjligheten till arbete för att istället bo på orter där inga arbeten finns. De som flyttat till jobben bor dyrare och dyrare som inneboende eller i andrahandslägenheter. Och i vanlig ordning kommer studenterna att tälta vid terminsstarten även detta år.

Men så har vi förstås det helt motsatta läget där måluppfyllelsen är total. Det finns många stimulerande, upplyftande och trygga miljöer där de som bor där har råd att betala för att få sina behov tillgodosedda och slippa trångboddhet och annat elände. 

Finns det några behov av ombyggnad och upprustningar så rycker staten ut med Rot stöd. Förra året med hela 16 miljarder. Dessa områden uppfyller med råge målet om värdiga levnadsförhållanden om än inte särskilt jämlika. För det är bristen på jämlikhet som är mest iögonfallande på dagens bostadsmarknad.

Nu finns det inte längre några politiska mål om stimulerande, trygga, jämlika och värdiga bostäder till en rimlig kostnad. Dagens bostadspolitiska mål är platta, innehållslösa och de saknar både själ och hjärta. Och någon poesi i riksdagsbeslutet går det inte att spåra.
 
"Målet för bostadsmarknaden är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Och man ska ha en ”från social synpunkt god livsmiljö".

Men det går inte något vidare med måluppfyllelsen nu heller även om ambitionerna är rejält sänkta. Det utbud av bostäder som ska möta konsumenternas efterfrågan lyser med sin frånvaro och det finns stora behov av olika sorters boende som långt ifrån är tillgodosedda. 

Men målen kanske är uppfyllda om det räcker med att bostadsutbudet möter den begränsade efterfrågan från de som tjänar bra, har fasta jobb och inga betalningsanmärkningar. Fast jag tänker mest på alla de övriga som väntar på att det ska dyka upp ett utbud av bostäder som svarar mot deras behov. 

I ett sådant prekärt och dystert bostadspolitiskt läge som dagens är det lätt att känna uppgivenhet. Under den rådande politiska situationen riskerar politikerna att satsa sina kvarvarande krafter på en “lappa och laga politik”

Något måste ju göras. Larmrapporterna avlöser varandra. Allt fler står utanför bostadsmarknaden och det duger inte. Så nu handlar debatten om att vi måste bygga billiga ungdomsbostäder där man gott kan ha lite sämre standard, billiga små hyresrätter eller tillfälliga modulhus för att klara den värsta krisen. Vi får inte glömma tidigare lösningar från historien där kvantitet och volym fick komma före kvalitet och där stadsbyggnadsvärden fick komma i sista hand.

Detta är en utveckling som går åt fel håll och den sker parallellt med att det satsas miljoner på projekt som syftar till att utveckla den hållbara staden. Hur går det med projektmiljonerna, blir det någon utväxling? Går det att fånga in dagens ohållbara situation i ett hållbarhetstänkande där vi på sikt ska få socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara städer? Jag hoppas det för det kommer att bli allt svårare att hinna i kapp en stadsutveckling som går i en helt annan riktning och med helt andra förtecken än hållbarhet. Lite visioner vore på sin plats.

//Barbro Engman

Barbro Engman är krönikör för Archileaks. Hon har tidigare varit ordförande för Hyresgästföreningen. Innan dess kommunfullmäktige, landstingsledamot och riksdagsledamot. Barbro har arbetat som folkhälsoplanerare, chef inom missbruksvården, utredare inom barnpsykiatrin, varit försäkringskasseanställd och fackligt aktiv. Hon är uppväxt i allmännyttan men har bott i alla upplåtelseformer. Barbro bor nu i hyresrätt i Hammarby sjöstad.