Mästarnas mästrare Postad av: Örjan Wikforss, Datum: 2014-01-20

Till det mest fascinerande med en levande stad hör dess årsringar. De vittnar om hur man under årens lopp har förstått och tolkat stadens identitet. Tänkandet kring staden kommer till uttryck i dess arkitektur. Arkitekturen berättar en historia. Genom arkitekturen kan vi förstå vad som var viktigt i samtidens stadsbyggande. Och omvänt lägger diskussionen, opinionen och protesterna ribban för vad som är möjligt att åstadkomma vid varje tillfälle. Diskussionsklimatet sätter ramar för beslutsfattandet.

Det är därför inte oviktigt hur samtidens ledande opinionsbildare förhåller sig till arkitektur som samhällsbyggande och konstart. Hur man talar och skriver om arkitektur, vilka tankefigurer och argument som används och hur intresserad man är av den internationella arkitekturdiskursen. Förr eller senare syns det i stadsbilden.

Tävlingen om Nobel Center på Blasieholmen mitt i Stockholm är ett sådant betydelsefullt stadsbyggnadsprojekt som sätter det svenska diskussionsklimatet på prov. Stockholms politiker har länge önskat en märkesbyggnad och efter en internationell arkitekttävling med elva förslag från åtta länder har nu tre finalister utsetts.

Svenska Dagbladets ledare den 21 december 2013 är författad av ledarskribenten Per Gudmundson. Rubriken lyder: ”Låt Stockholms innerstad slippa stjärnarkitekterna”.

 

Redan rubriken sänker ribban lågt. Ordet ”slippa” är riktigt obehagligt. Vilka om inte de bästa arkitekterna ska anlitas för att rita en märkesbyggnad som denna? Ska Stockholms innerstad vara förbjudet område för de vassaste arkitekterna? Ska vi ”slippa” stjärnreportrar, stjärnidrottare eller stjärnskådespelare nästa gång? Nej, vad ledarskribenten verkar vilja slippa är besväret att ta arkitektur på allvar, att läsa på och bemöda sig om att argumentera i en arkitekturfråga som tidningen skulle göra om det handlade om konst, musik eller teater. För att inte tala om litteratur.

Ledaren tar sin utgångspunkt i den årliga pepparkakshustävlingen på Arkitektur- och designcentrum. Publikens pris gick till ”ett gulligt friliggande småhus med tillhörande växthus och solvärmd badtunna – en trivsam vision om ett småskaligt och ekologiskt boende för framtiden”. Om vinnarbidraget bland arkitekterna heter det: ”För en lekman påminner det hela snarare om en mängd byggelement som satts ihop slumpvis. Men vad begriper väl en lekman?”.

Det är till att ödmjuka sig inför pepparkakshustävlingen – vad begriper väl en lekman - men det förbyts i nästa stycke till en mästrande totalsågning av förslagen till Nobel Center.

 

Stadsbiblioteket  - en hattask i en tårtkartong?

David Chipperfield ”har ritat en guldaktig låda med, tja, en lite mindre låda ovanpå”. Johan Celsing ”erbjuder en inte fullt så hög vit cementlåda”. Wingårdh ”har istället ritat en mängd plattare kartonger av vit kalksten, som lagts ovanpå varandra lite slumpmässigt”. Låda, mindre låda, låda och kartonger. Det är som att beskriva konst som kludd, musik som raj-raj eller teater som att väsnas och göra sig till.

Gunnar Asplunds stadsbibliotek skulle med motsvarande resonemang reduceras till en hattask i en tårtkartong. En meningslös beskrivning av ett allkonstverk med sina funktioner, sin teknik och ekonomi, sin tolkning av platsen och människornas rörelse i stadsrummet och genom byggnaden; upplevelsen av rummen, materialen, ljuset, konsten och symbolerna.

Ledaren vet att berätta vad folk vill ha: ”Allmänheten vill ha småskaliga lösningar med bekanta former, medan arkitekterna vill experimentera och omdefiniera begreppet hus.” Inget av förslagen duger och ledarskribenten vill ha ett nytt förslag ”som inte präglas av storhetsvansinne och förakt för innerstadens historia”.

Det hela går knappast att missförstå. Man ska bygga det folk vill ha. Stockholms identitet kräver ”småskaliga lösningar med bekanta former” ritade av andra än stjärnarkitekter. Som dessutom ska portas från hela innerstaden.

Arkitekturupplevelsen blir möjlig att dela med andra först när man kan sätta ord på den. Om orden saknas blir hus till lådor och kartonger. Det nya blir främmande och något man vill slippa. Det behövs begrepp med vilka vi kan kommunicera våra rumsliga erfarenheter. Vi behöver en gemensam referensram för att kunna dela arkitekturupplevelsen. Att upptäcka arkitekturens möjligheter är att få se världen med nya ögon.  Något alla borde få möjlighet till. En ledande dagstidning skulle kunna se som sin uppgift att vara en sådan ögonöppnare åt sina läsare.

 

Örjan Wikforss är arkitekt SAR/MSA, tekn dr och professor. Han är idag verksam i det egna företaget Arkiteturanalys. Inläggen publiceras även på hans blogg orjanwikforss.wordpress.com

Bilder:

1. Competition Area. Illustr.: Ahrbom & Partner Arkitektkontor4

2. Gunnar Asplunds - Stockholms stadsbibliotek fotograferat kort efter uppförandet 1928.