Mer konst till folket Postad av: Archileaks, Datum: 2015-10-02

När jag tittade ut genom fönstret såg jag en brandvägg. Efter några månader kunde jag beskåda en brandvägg med en sol på. Vi som bodde i huset, ett av alla dessa gårdshus som Stockholms innerstad är så full av, målade tillsammans en sol i hopp om att humöret skulle bli lite bättre om vi vaknade till en soluppgång. Och så blev det. Konst har den effekten.

Jag hörde en gång om en styrelse i ett allmännyttigt bostadsbolag som fick till uppgift att gå till biblioteket för att läsa på om vad som varit viktigt i boendet genom tiderna. De kom tillbaka och rapporterade att det var konst i alla dess former. Det blev sedermera grunden till Millesparken, Mästarnas park och Skulpturparken alla belägna i allmännyttans bostadsområden i Hällefors. På husväggarna återfinns skulpturer av kända konstnärer. Hur kommer det sig att inte flera styrelser i bostadsbolag varit på biblioteket för att studera vilken betydelse konsten har? Då hade det sett lite annorlunda ut på många ställen som idag är helt befriade från någon som helst konstnärligt utsmyckning.

Man behöver inte vara arkeolog för att veta att konst och boplatser hört ihop i alla tider. Det räcker med att googla eller gå till biblioteket. Neadertalmänniskorna lämnade för 150 000 år sedan efter sig enkla abstraktioner i rödockra. Förmodligen var de 300 000 år gamla benbitarna från Bilzingsleben de första konstobjekten. Konstverken har haft olika huvuduppgifter. Ibland har de enbart varit dekorationer, inbland har de syftat till att förklara eller så har det varit besvärjelser. Ibland har de haft alla dessa funktioner.

Jag har stött på alla varianter om än i väldigt liten omfattning. Förutom solen på brandväggen så finns det en tavla i trappuppgången i det hyreshus där jag bor. Den har också en effekt på mitt humör. Det finns vad jag kan se ingen djupare betydelse eller budskap i tavlan men den tycks fungera som besvärjelse. Ingen påverkan eller klotter syns till. Men det är lättare att smyga in lite konst, om än ovanligt, i trapphusen än det är att använda konsten till att förklara eller beskriva vår samtid. Konst kommer ju i olika skepnader. Vi upprörs inte lika mycket av en staty eller blommor i en vas som av konst med politiska förtecken.

Jag sitter i styrelsen för Förorten i Centrum. Vi jobbar med muralmålningar. Inte vi i styrelsen förstås vi jagar mest finansiärer och intressenter. För den som vill använda stora väggar för muralmålningar stöter på motstånd. Målningarna är vackra, konstnärliga och uttrycksfulla. De är det eftersom de görs i samarbete med de som bor i den förort, mestadels ungdomar, som är aktuell och de konstnärer som står för det konstnärliga utförandet. Så resultatet är alltid imponerande och det ger också en stolthet till de som bor där och till de som medverkat. Att använda tråkiga stora grå väggar till att illustrera hur man på gott och ont uppfattar sitt bostadsområde och sin samtid är en fantastisk chans till dialog mellan människor som bor eller besöker ett område. Och dessutom är det vackert att se på. 

Muralmålningar, politiska eller opolitiska, är vanliga i Latinamerika, Frankrike, delar av USA och på Nordirland. Men här hemma är vi ovana vid att se något annat än en enfärgad vägg där färgen spelar så liten roll att vi inte kommer ihåg den när vi gått några meter. Det sticker i ögonen och många studsar till av förskräckelse när en vägg fylls med färg. Det är ett ovanligt inslag i våra välplanerade, strikta och gråa bostadsområden. I Småland var en villaägare farligt nära att behöva måla om sitt hus som han målat i olika gula färgtoner. Någon på länsstyrelsen räddade honom i sista sekunden. Och under tiden färgstriden pågick har företeelsen med det olikfärgade huset bli en världsnyhet. Vi har en bit kvar innan vi vänjer oss. Kanske tar det lika lång tid som det tog att acceptera och vänja sig vid uteserveringar. Att få tillstånd att sätta ut matbord på gatan tog många år men det gick. Nu kanske det är läge att flytta ut konstverken vi har inomhus på gatan också. Jag hoppas att vi ska kunna förstå hur oändligt mycket vi har att vinna på att släppa in konsten i våra bostadsområden både den som har ett budskap och som säger något om vår samtid, tar plats och den som inte tar så stor plats men förgyller tillvaron. Vi bor inte i varsin låda, vi bor i ett betydligt större sammanhang. Och det är där vi vistas huvuddelen av vår tid. Mer konst till folket.

//Barbro Engman

Barbro Engman är krönikör för Archileaks. Hon har tidigare varit ordförande för Hyresgästföreningen. Innan dess kommunfullmäktige, landstingsledamot och riksdagsledamot. Barbro har arbetat som folkhälsoplanerare, chef inom missbruksvården, utredare inom barnpsykiatrin, varit försäkringskasseanställd och fackligt aktiv. Hon är uppväxt i allmännyttan men har bott i alla upplåtelseformer. Barbro bor nu i hyresrätt i Hammarby sjöstad.

Bild: Barbro Engman