REPLIK: Om modernismen och det moderna Postad av: Archileaks, Datum: 2014-03-20

Bakom vurmen för kvartersstaden finns ett modernistiskt tänkande och sökande efter entydiga lösningar skriver Pär Eliaeson i en replik till Johannes Hulter. 

Kul att det rasar en debatt om staden på Archileaks. Men den är inte så tydlig och fokuserad, debattörerna famlar efter begrepp och ideologier, söker formulera nya men når inte riktigt fram till oss i publiken och vårt engagemang. Och ännu mindre fram till ett hållbart förhållningssätt gentemot stadens realiteter, som vi skyndsamt måste ta hand om. Enligt min uppfattning så handlar det hela om synen på senare hälften av 1900-talets stadsplanering: vad vi skall göra med den och hur vi skall utveckla den. 

Efter kriget stormade Sverige in i moderniteten med allt högre fart. Vi byggde den moderna staden, som aktivt och maximalt tog avstånd från den traditionella, stenstaden. Detta kan vara värt att repetera, i en tid med så kort minne som vår. Den moderna staden var inget misstag eller övergrepp, det var verkligen vad vi ville bygga. Från höger till vänster på den politiska skalan, från norr till söder i landet. 

Och det blev fantastiskt bra. Det vet vi alla som växt upp i det moderna Sverige. Det finns få som skulle vilja leva i den stad eller det samhälle som fanns ens på 1950-talet. Vi vill inte vara utan den modernitet som vi kämpade till oss under 1900-talet, som våra föräldrar föddes utan. Och den fysiska manifestation som står kvar från efterkrigstiden är den stadsplanering och arkitektur som idag utgör den större delen av vårt bestånd.

Hur vi förstår och tar till vara denna högst konkreta kulturhistoria är avgörande för både den närmsta framtiden och i det längre perspektivet. Man kan i den aktuella debatten på Archileaks se två läger, de som sympatiserar med den moderna stadens egenskaper (Lisa Deurell, Moa Tunström) och de som tar avstånd från den moderna staden (Patrik Andersson, Johannes Hulter). Sympatisörerna vill se den moderna staden för vad den är och utveckla den på dess egna villkor, de avståndstagande dömer ut den moderna staden och förespråkar istället att vi bygger om den moderna staden i enlighet med den traditonella stadens grammatik och bygger ny traditionell stad.

Avståndstagarnas starkaste röst Johannes Hulter vill i syfte att styrka sin tes leda i bevis att stenstaden är det enda alternativet för staden avseende på miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet. Ingen annan stadstyp kan leverera hållbarhet i samtiden och framtiden, vill han säga.

 Vi backar till kärnfrågan igen: relationen till modernismen och det moderna. Den modernistiska epoken i Sverige var en tid av stor samhällelig auktoritet. Det var därför de stora samhällsomvälvningarna så snabbt kunde genomföras. Vårt samhälle var ett auktoritärt och monokulturellt samhälle med starka kollektivistiska förtecken. Och av detta färgades också den tidens stadsplanering och arkitektur. Någonting i mer kontrast till vad vi vill stå för idag finns knappast. Det är därför denna tids stad och arkitektur är så kontroversiell, rentav provocerande.

Den allra viktigaste lärdomen av modernismen är dock inte hur man skall ställa husen i förhållande till varandra eller hur husen skall se ut. Modernismens stora fel låg i hur man tänkte och drog sina slutsatser. Modernismen var en auktoritär och rationalistisk rörelse. Man förespråkade enhetliga och entydiga lösningar i stor skala. Den tankefiguren skall vi inte förvalta.

Det tänkande som kommer efter modernismen – det postmoderna – drar erfarenhet ur en komplex och motsägelsefull verklighet, en mångkulturell och globaliserad värld. Då är det omöjligt att upprätthålla entydiga och allenarådande recept. Man bör söka lokala och specifika lösningar, beroende på de små och platsspecifika egenskaperna för varje fall, ta avstamp i historien och den rådande sociala situationen. Det är denna tankefigur som kan kallas modern idag. 

Istället för modernismens renodlade stad vill det postmoderna se en stad med en mångfald av stadstyper för en mångfald av människor i livets olika skeden, utan att hänvisa till dogmatiska generella lösningar.

Åter till vår debatt: vi har ett läger som vill se det specifika och det lokala, det befintligas situation och utgå från den. Som vill bejaka stadens komplexitet och mångtydighet, som inte vill leverera några enkla svar. Det andra lägret har tydliga och färdiga svar på stadens planering och vill i princip bara sätta igång att bygga om och till staden efter färdiga tankefigurer, som är dom enda rätta. Vem är det som är mest modern av dessa?

// Pär Eliaeson

Arkitekt och redaktör för Arkitekturtidskriften KRITIK

Detta är en del av en serie texter om stadsbyggnad och språkbruk. De andra texterna finns här. 

Foto: Stockholms stad