Regionernas Sverige och planeringsparadoxen Postad av: Örjan Wikforss, Datum: 2015-01-26

Det finns kartbilder som i ett slag förändrar ens syn på världen. Regionernas Europa var en sådan enkel karta som visualiserade begreppet med sällsynt kraft. Fyra hundra regioner, var och en med sin historia och framtid, representerade en tankeväckande mångfald. Det var naturligtvis så man skulle se på Europa! 

Inte de många små, inåtvända kommunerna eller de nationalistiska staterna, utan regionerna som bildades av just de kommuner som vinner på samspel. Det fina var också att regionerna överbryggade motsättningen mellan centrum och periferi. De innehöll ju alla både stad och land och gjorde det till en styrka. Och de var stora nog för att klara av investeringar i länkar och noder som öppnade hela regionen för ett fungerande kultur- och samhällsliv och kontakt med omvärlden.

Ett föråldrat, utvecklingsoptimistiskt 60-talsbegrepp? Optimistiskt ja, föråldrat nej. Regionerna i Europa spelar idag en mycket stor roll. Dock inte i Sverige, som är ett av få länder som saknar en regional planeringsnivå. Trots att denna geografiska indelning är så praktisk för arbetet med klimatomställning, ett fungerande näringsliv med korta transportavstånd, boende och samhällsservice, byggnadskultur och arkitektur. Frågan om en eventuell uppgradering av det regionala perspektivet behandlas överraskande nog i den bostadsparlamentariska kommittén som ska redovisa resultatet av sitt uppdrag i slutet av mars. 

Det var nämligen det alltför låga och framför allt ojämna bostadsbyggandet i kommunerna i Stockholmsregionen som ledde till att regeringen, efter påtryckningar från den dåvarande oppositionen, beslöt tillsätta en parlamentarisk kommitté ”för att utreda och vid behov föreslå sådana förändringar i de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet”. Det gällde att hitta bättre samarbetsformer över kommungränserna, men också att samordna de många riksintressena som inte sällan kolliderar med bostads- och infrastrukturbyggandet.

Man kan också se initiativet som den dåvarande oppositionens motdrag till bostadsministerns många enpersonsutredningar och detaljpetande i plan- och bygglagstiftningen; till exempel de i sammanhanget löjeväckande attefallbodarna mot bostadsbristen. I denna utredning, benämnd ”Regional planering och bostadsförsörjning” tar man ett rejälare tag i frågan och här är också riksdagspartierna representerade, vilket gör den särskilt intressant. 

När den nya bostads- och stadsutvecklingsministern Mehmet Kaplan svarar på frågan hur den nya regeringen ska få fart på bostadsbyggandet i DN 16 januari, nämner han den bostadsparlamentariska kommittén som ”ett embryo” till ett bredare samarbete, likt det som regeringen och allianspartierna har om pensionssystemet. 

För regeringar i minoritet gäller det som bekant att söka en bred politisk enighet och särskilt om frågan som här gäller på vilken nivå beslut med långsiktiga konsekvenser ska tas. Kan man förstärka den mellankommunala planeringen utan att rubba kommunernas planmonopol?  Kan man både sätta sin tillit till planering på regional nivå för att få fart på bostads- och infrastrukturbyggandet, och samtidigt ha inställningen att planering i allmänhet är ett hinder för ett marknadsfinansierat byggande?

Hur ska regeringen och alliansen få ihop dessa båda perspektiv? Just hur beröringsskräcken för samhällsplanering ska tacklas över blockgränserna ska bli intressant att följa. I den senaste revideringen av PBL år 2011 gavs ju den översiktliga planeringen en mycket svag ställning. Går det att åstadkomma ett blockövergripande stöd för att ändra på denna paradox; att både tro och inte tro på nyttan av planering?

Jag har haft möjlighet att delta i två arbetsseminarier där konturerna av de kommande förslagen skisserades. Och det finns all anledning att här komma tillbaka när de slutliga förslagen presenteras. Utredningen vilar på stadig och saklig grund, inte minst omvärldsanalysen av hur regional planering fungerar i andra länder är tankeväckande. Liksom utredarnas djupa kunskap om flernivådemokrati; stadsdelsnämnd, kommunfullmäktige, landsting, regionfullmäktige, riksdag och Europaparlament.

Men här finns dessvärre också en ambivalens om den regionala planeringen ska vara frivillig eller obligatorisk, hur den geografiska indelningen ska göras och vilken aktör som ska vara huvudaktör och ansvarig för planeringen.  Den regionala planeringen syftar ju till att lösa målkonflikter så att spår och vägar kan dras mellan kommuner och bebyggelsen planeras i samband med detta. Det kräver en tydlighet i det eventuella nya systemet. Och just denna tydlighet är det politiska problem som den parlamentariska kommittén måste lösa. 

Jag tror att det är först när man har kartbilden av Regionernas Europa på näthinnan som man kan komma över meningsskiljaktigheterna om planeringens roll och ställning. Det är då man inser kraften i och nyttan av gemensam planering.

//Örjan Wikforss

Örjan Wikforss är arkitekt SAR/MSA, tekn dr och professor. Han är idag verksam i det egna företaget Arkitekturanalys. Inläggen publiceras även på hans blogg Kort sagt.