Politiken biter inte Postad av: Archileaks, Datum: 2015-06-23

”Det är precis som om politik inte riktigt biter på design och arkitektur”, säger Mats Svegfors i rapporten ”Upplev kultur var dag”, och radar upp de senaste 20 årens insatser på området: Riksdagens handlingsprogram Framtidsformer kom 1998, Designutredningen lade fram sitt betänkande år 2000, Arkitekturåret 2001 följdes av Designåret 2005, Rådet för arkitektur, form och design arbetade mellan 2003 och 2008, Arkitekturmuseet fick det nationella mötesplatsuppdraget för ämnesområdet 2009. Men, menar rapportförfattarna; det går likt förbaskat inte att åstadkomma tydliga och bestående resultat i design- och arkitekturpolitiken. 

Den 18 mars släpptes rapporten ”Upplev kultur var dag” (Mats Svegfors, 2015) som är resultatet av en förstudie med namnet ”Stärkt nationell infrastruktur för design- och arkitekturområdet” i samarbete mellan Svensk Form, Sveriges Arkitekter, Landstinget Västernorrland, Region Örebro och Landstinget Dalarna (projektägare). Uppdraget för förstudien var att ur ett nationellt och regionalt perspektiv undersöka hur design och arkitektur kan stärkas och utvecklas. Man kan dock redan i bakgrundsbeskrivningen av uppdraget avläsa att denna förstudie resignerat från början genom att direkt backa ut ur de starka politikområdena: ”Design och arkitektur inverkar starkt på samhället, både konkret, i utformandet av gemensamma miljöer, och mer subtilt i hur det formar attityder och människosyn i samtiden. Från ett strikt närings- eller lönsamhetsperspektiv är detta inte så intressant, men ur ett medborgarperspektiv är det angelägna frågor för samhällsutvecklingen och kulturlivet.” Det finns ingen förklaring till varför arkitektur och design inte skulle vara ”så intressant” från ett näringslivsperspektiv. Med detta inledande för-sant-hållande verkar det onekligen som om man har missat till exempel det norska turistvägsprogrammets effekter eller den danska satsningen på arkitektur som kunskapsexport.     

I rapporten föreslås hur design- och arkitekturpolitiken kan gå från ord till handling. Staten styr genom lagar och förordningar men också genom anslag, och framförallt genom mål och program för samhällssektorer. ”Framtidsformer” 1998 var just en mål- och programformulering som tydligt manade statliga myndigheter att själva formulera sina strategier inom ämnena. När staten bygger ska kvalitet inte stå tillbaka för ekonomiska intressen i upphandlingar, men efter 20 år känns inte detta särskilt storartat på resultatsidan. ”Framtidsformer” som styrmedel är otillräckligt. Kan staten sträcka sin beslutsmakt längre än till rekommendationer för andra nationella styrnivåer? Inom miljöpolitiken, till exempel, har kommuner och regioner införlivats i en statlig målstyrning. Här finns ett litet antal styrande punkter för byggd och anlagd miljö. Ett av miljömålen är ”God bebyggd miljö”, och 27 indikatorer har infogats för att göra detta mål uppföljningsbart. Av dessa är fem relaterade till kommunal kompetens inom byggande och anläggning: ”Antikvarisk kompetens”, ”Byggnadsminnen”, ”q-märkt”, ”Planering kulturmiljö” samt ”Rivningsförbud”. Svegfors gör i sin analys av miljömålen spännande iakttagelser i fråga om språkbrukets och begreppsbildens direkta och indirekta inverkan på den byggda miljön. Han konstaterar att statens blick på byggd miljö är vänd bakåt. 

Miljömålspolitiken utgår ifrån befintlig byggd miljö och har inget att säga om annat än bevarande.  Nationell uppföljning sker när något ska rivas, men inte när något ska byggas. Strategin för bevarande är uttalad, men inget sägs om utveckling. Man kan säga att statens styrning präglas av inställningen ”man vet vad man har, men inte vad man får”. Om en ny arkitektur- och designpolitik ska utformas så behöver den vrida den bakåtvända samhällskroppen så det blir möjligt att se framåt. Ge upp vad du är för vad du kan bli: strävan mot ett hållbart samhälle måste skapa handlingsutrymme för både förändring och bevarande. 

Rapporten föreslår i nästa steg konkreta åtgärder som kan stärka arkitektur- och designpolitiken. Bland åtgärdsförslagen förekommer begreppet ”kunskapsstyrning” som verkar ha vunnit gehör under senaste år. Inom vården till exempel har man kommit på att den viktigaste styrande faktorn är vårdpersonalens kunskaper, och att man därmed kan kalla sig en ”kunskapsstyrd” verksamhet. Det finns ett väldigt sug efter beslutslegitimerande begrepp, och när ett ord som ”kunskapsstyrning” dyker upp på agendan sprider det sig som ett kattklipp på nätet. Ett annat styrmedel, tillika överanvänt på gränsen till självraderande begrepp, är samverkan. Direktiv om samverkan är en styrmetod som förmedlar inställningen att inga verksamheter självmant ser sig ha med andra verksamheter att göra. Kunskapsstyrning och samverkan är begrepp som gör det omöjligt för någon att hävda dess motsatser som princip eller styrande för arbetet, vilket slutligen bevisar begreppens brist på semantiskt fiberinnehåll: pröva gärna frasen ”vår verksamhet bygger inte på personalens kunskaper”, eller ”verksamheten samverkar inte med andra.” Kan en av anledningarna till att politiken inte biter på arkitektur och design vara att den har munnen full med dessa fluffigt sega begrepp? 

På frågan om vad hon ansåg var svenskans vackraste ord svarade Kristina Lugn en gång ”livsmedel”. Om jag fick frågan om språkets märkligaste ord skulle jag svara ”skönhetsparagraf”, ett ord helt utan semantiska krockkuddar, tillika ett begrepp som gör anspråk på att lagfästa att ”något ska bli bra”. Vi har alltså ett notoriskt svårstyrt politikområde, där inte ens auktoritetens käraste verktyg biter; varken språk eller mätbarhet ställer upp för den som söker reglera skönhet. Skönhetsparagraferna lades till PBL (Plan och Bygglagen), samt till väg- och järnvägsbygglagen, i samband med att Framtidsformer antogs. Hur ska språket bete sig? 

Så här låter det i paragraferna: ”skalbrott, uppseendeväckande färgsättning eller starkt avvikande formgivning måste till exempel utsättas för en mer kritisk granskning än mindre synliga tillägg”, ”estetiska krav, liksom andra kvalitetskrav, måste utgå från värderingar som har en betydande grad av allmän acceptans”. Lagtexten som ska uttrycka ”estetiskt tilltalande utformning” kan uttydas som ”det ska se bra ut, och inte vara avvikande, enligt en uppfattning som de allra flesta delar” (min tolkning). För säkerhets skull finns även en formulering om att respekt för omgivningen inte ”utesluter nyskapande”. Vad gör den krångliga utgjutelsen om färg i lagtexten, medan materialval inte ens nämns? Oro uttrycks bokstavligen, i denna formreglerande lagtext, för brott och avvikelser, och förövaren bakom dessa torde vara arkitekt eller formgivare. I lagens text råder paradoxalt nog fortfarande föreställningen att det är möjligt att helt fritt forma något, genom dessa tafatta försök att beskriva utformning genom stark färg, avvikande form och tokig skala. Det bästa, eller det enda, man kan skapa i total frihet och helt utan premisser, kan uttryckas som en liten grupps tillfälliga dröm om att tolka en funktion som ingen känner till. Skönhetsparagraferna söker också upplösa både skapandets och förändringens själva essens, i en mellan raderna inneboende nästan ockult absurdism. I verkligheten och i praktiken är det begränsningar, lösningar, knep, ihärdighet, omtag, inlevelse och gott om tid som eventuellt resulterar i skönhet. Skönhet, visar det sig genom beslutsmaktens tusenåriga riken, har definitivt sina lagar, det är bara nöden som inte har någon lag. Ingen av de i rapporten berörda ämnena har fri lek på schemat. Både Miljömålen och PBLs skönhetsparagrafer påbjuder försiktighet i fråga om förändring. Efterfrågan på en nationell arkitekturpolitik utgår alltså ifrån att motivera förändring. Skönhetsparagraferna försöker lova oss vi får en byggd miljö som ”har en betydande grad av allmän acceptans”. 

Allmänheten. Det är vi som avgör vad som är allmänt accepterat. Det är vi som skapar värderingar. Vi utgör det breda samhällslagret som enligt lag ska få ta del av ”estetiskt tilltalande utformning”, och eftersom vi befinner oss i ett demokratiskt samhälle utgår lagen från oss. För att fostra oss till mottagare av arkitektur och form inrättas institutioner. ArkDes har sedan 2010 i uppgift att vara ”navet” på nationell nivå för mötet mellan professionen och allmänheten, kompletterat av Form/Design Center i Malmö, Röhsska i Göteborg och Svensk Form med sina lokalföreningar.

Det finns en hel del frustration i Svegfors uttalande om varför politiken inte biter på arkitekturen. Vad står på spel? Rapporten gör anspråk på att leda vägen från ord till handling, när design- och arkitekturämnena ska komma in i de regionala strukturerna, men det uttalas egentligen inget om varför de ska finnas där. Kan det vara så att ämnena efter 20 år av försök till insatser blivit ett föremål för politiskt främjande mer än verksamma kunskapsområden i sin egen rätt? Har arkitektur- och design blivit en förvaltningsangelägenhet, medan man har glömt bort att uppdatera förväntningarna på ämnena? Har ämnena och professionerna förändrats på 20 år, och har i så fall politiken hängt med i förändringarna? Har man fokuserat mer på att föra upp ämnena på agendan än att formulera uppgifter för ämnena?  

Istället för att plåstra ihop argumentationen för ämnena med begrepp som ”skönhetsvärden”, dra bort plåstret och räta ut anledningarna till att ämnena har sin plats i politiken, i en demokrati: arkitektur och design är det fysiska resultatet av mycket stora samhällsinvesteringar. Hur livsmiljöer utformas är avgörande för om de stödjer ett hållbart livsmönster. Man kan välja sitt soffbord men inte nödvändigtvis sin kvartersstruktur, och där kommer medborgarinflytandet in. Helt enkelt; vad är problemet om det saknas en strategi för design- och arkitekturområdet, eller om insatser för att stärka sektorn inte har effekt? Ett klarare språk och mer direkta observationer av vad arkitektur och design egentligen har för verkningsgrad, och vad man faktiskt kan förvänta sig av ämnena i samhället, skulle ge politiken en skarpare tandrad – om inte för att bitas så kanske för att visa upp ett självsäkrare leende.

//Malin Zimm

Malin Zimm är doktor i arkitektur och forsknings- och utvecklingschef på White arkitekter.

Fram till sommaren 2014 var Zimm sakkunnig i arkitektur på Arkitektur- och designcentrum, en tjänst som inrättades 2010 på myndigheten som då hette Arkitekturmuseet.

Zimm var chefredaktör på tidskriften Rum 2007-2009 och är verksam som skribent, kritiker och föreläsare.

Rubrikbild härifrån