Proposta per un'Autoprogettazione - All Rights Reserved Postad av: Lars Fridén, Datum: 2012-06-06

“Marabouparken har glädjen att presentera en retrospektiv uställning med konst & designgruppen Uglycute”, läser jag på en presentationsskylt och slår mig ned min laptop på ett läderbeklätt trappsteg med utsikt över det stiliserat labyrintiska utställningslandskapet.

“En förolämpning mot den funktionalistiska folkhemsestetikens hjärta (...) Uglycute är ju kända för deras billiga material, men minst lika intressant är deras gör-det-själv inspirerade designmetoder. Till exempel glasmästarmetoden för att kapa spånskivor, vilket gör att slutprodukten alltid får en väldigt ful kant. Den här slumpartade hantverksmetoden är ju en kritik av funktionalisternas fixering vid rationell maskintillverkning. Så, istället tar man saken i egna händer och på köpet får man en produkt som är handgjord och fullständigt unik.”

- Kulturnyheterna, 20 februari 2012

Med ekot från Dennis Dahlqvists softpopkolorerade recension i Kulturnyheterna dånande i öronen öppnar jag ett nytt textdokument, betitlar det “Proposta per un'autoprogettazione” och försvinner. Bort från Marabouparken och Uglycutes estetiskt drivna och memphisgruppsdoftande hantverks-, fabricerings- och materialspekulationer. Bort från Dahlqvists grumliga vendetta. Mot ett tudelat, radikaliserat Italienskt sjuttiotal och mot Enzo Mari. I ett personligt försök att bottna i den samtida designvärldens avtrubbade intresse för “den alltid lika förbannade” Enzo.

“Proposta per un'autoprogettazione” (ungefär “förslag för en auto-design”) presenteradeS

första gången i katalogen till 1974 års möbelmässa i Milano. Utifrån enkla, traditionella konstruktioner och billiga material, hade Enzo Mari tillsammans med sin kollegor producerat 19 olikartade objekt (stolar, hyllor och bord) vars huvudsyfte inte var visuell skönhet, inte att underlätta brukarens (alltid en arbetare) vardag, och inte att ta plats i en hemmiljö. Istället ville Enzo Mari använda objekten som diskursiva provokationer för att diskutera konsumtions-, produktions-, representations- och distributionsstrukturer, och som didaktiska verktyg för att skapa förståelse för “ärlig” formgivning, design- och hantverkskunskap. Men samtidigt som “Autoprogetttazione” är ett projekt insvept i brinnande, och ofta motsägelsefull, politisk och estetisk vilja, är det ett svar på en missförstådd formgivares oförmåga att gestalta önskvärda föremål. I intervju efter intervju återkommer Enzo Mari till, ett kommersiellt misslyckat, tidigt försök att rita en kvalitetsmedveten, billig och hållbar bäddsoffa för Driade (1968).

“The quality-quantity ratio is central to the whole of industrial production: quality is determined when the shape of a product does not ”seem“ but simply ”is“. This statement, anything but a paradox, is not however understood by most people. And this makes it particularly difficult to execute project of real worth. As a result, whenever possible I try to involve people not only with words but with other ”deeds“. In 1974 I thought that if people were encouraged to build a table with their own hands, for example, they would be able to understand the thinking behind it. This is why I published 'Proposta per un'autoprogettazione.”

- Enzo Mari, “Proposta per un'autoprogettazione”,  Autoprogettazione?, 2002

Autoprogettazione by Enzo Mari Spreads from 2004 facsimile edition published by Edizioni Corraini

...

På jakt efter bok nr 15 i Hans Ulrich Obrists intervjuserie, The conversation series, beger jag mig till Konstakademiens bibliotek. Uppför Sparreska palatsets monumentala F12-trappa, med gamla Riksbankens sjuttiotalstillbyggnad (1971-83) och Ferdinand Bobergs Rosenbad i bakgrunden. Genom den tunga porten och in till marmortradition, snille, smak, kanon och damm. In i konst- och arkitekturhierarkins högborg. Innanför dörren hänger några A4:or som påminnelse om Kungliga Akademien för de fria konsternas och akademieledamöterna Mats Edbloms och Leif Bolters debattförslag om ännu ett annat Slussen. För Enzo Mari var design lika mycket en fråga om produktionens förutsättningar och arbetarens möjliga frigörelse, som det var ett sökande efter god och nyttig form. Inte för att han bortsåg från formfulländning, funktionalitet och estetik, tvärtom. Utan snarare för att han använde formen som ett nödvändigt medel i kampen för en förändrad materiell kultur, för “egalité” och ändrade konsumtionsmönster. Genom att praktisera form formulerade han en kritik av det massproducerade konsumtionsobjektet och av produktionen av det ständigt annorlunda och nya, i avsaknad av historisk och social förankring.

Inte som förindustriell hantverksnostalgi, eller i enkel opposition mot högteknologisk massproduktion, utan, mer precist, som ett ideologiskt agglomerat bestående av formgivare, formgivning, material, teknologi, produktion, arbetarens kunskap och användare. Ritningen, som i fallet med “Autoprogettazione”,

är i den processen inte en absolut representation utan en manual som informerar produktionen av varje förmål genom att tolkas av arbetarens händer och yrkeskunskap. Mot kostnaden för frimärken och bilder på färdigbyggda möbler, allra helst variationer av dem, erbjöd Mari ritningsunderlag till alla som var intresserade.

2006 såldes en av “Autoprogettaziones” orginalmodeller, ett bord, för närmare femtontusen dollar på Sothebys. Våren 2012 lanserades en Fablab-tävling i projektets anda av Domus  och på AA kunde man 2009 se arkitektstudenter tolka projektet i utställningen “Autoprogettaziones revisited”. För 288.96 € (inkl. frakt) går det sedan 2010 att köpa en av stolarna som byggkit från Artek.I utställningar, på Design museum, bland pappersvikter hos Tanya Leighton, på Möblemässan i Milano, och i artiklar spinner projektet runt i en bergochdalbane-liknande spiral. Sammanfört med föregångare som Rietvelds “Crate chair” (1934), och efterföljare som Max Lamb, Droogs “Design for download” och Tord Boontje. I kanoniserat majestät. Som DIY-manualer för hackade IKEA-möbler på internet. Överallt. Ändå är det svårt att inte få en känsla av att något alltid fattas vårt intresse för Enzo Mari. Som om vi inte längre kan förmå oss att se bortom designklassiker och handens, spikens och fururegelns deltagande skönhet. När Enzo Mari reflekterar över de 5000 ritningsförfrågningar han mottog som svar på sitt erbjudande, är han uppenbart besviken. Bara 1-2 procent fattade grejen, hävdar han. Ett liknande grått filter vilar över vår samtid.

E.F. In what way is this work of yours different from the American do it yourself?

E.M. My intention was for it to be exactly the opposite. Then maybe it will return, or perhaps it is nothing than a part of the American model. Hobbies are nothing more than a degrading of culture, I mean doing something imitative, without knowing properly what you are doing, just to be able to say: I made it, just as a pastime. Within every specific field a search is made which can be experienced only by direct contact. It would in any case be wrong to think of a return to Arcadia, to a world where everyone does everything...industry exists and that's a positive thing, industry should be kept busy, be managed, made its own, tools should not be rejected, these objects are not intended as alternatives to industrial ones, their creation is intended as a sort of critical exercise on design, and this is the reason why this experiment was called home design, not home production. The user, in repeating the operation, which can never be a slavish repetition...the designs have no measurements and while you are making them you can make changes, variations... when making the object the user becomes aware of the structural reasoning behind the object itself, therefore, subsequently he improves his own ability to assess the object on the market with a more critical eye. 

- Enzo Mari i en intervju med E Facchinelli (L'erba voglio, issue no 16, 1983). Publicerad i återutgivningen av  Autoprogettazione?, 2002

 

Nyutgåvan av “Autoprogettazione” är alltid utlånad på Konstfack så istället för Telefonplan kryssar jag mig förbi barnvagnsparaden på Skeppbron, ut till Skeppsholmen, fd Sjökarteverket och Konstbiblioteket - Nationalmuseums och Moderna museets gemensamma bibliotek.Ett florerande rykte om en kommande och “spektakulär” sommarpaviljong i geodestic Bucky Fuller-stil får mig att ta ett varv runt Exercisplan, platsen där utställningar som Modellen för ett kvalitativt samhälle (-68) och Ararat - en fråga om överlevnad (-76) utspelade sig. Det är naturligtvis en delvis förändrad global värld Enzo Mari kastas in i när han tolkas av och i samtiden. 60-talets hårdföra marxistiska retorik är avfärdad och inte längre fullt begriplig. Drömmen om individuell frihet och kreativ social frigörelse har delvis bytt både skepnad och plats på den politiska skalan, från den nya vänstern till den ännu nyare högerns fria marknadslogik. Affekterade, massproducerade föremål, laddade med bilder och abstrakta värden, med en stark subjektiv koppling mellan konsumtion, användare, företag och objekt omsluter oss ständigt. I media, skyltfönster, på mässor och i händerna på våra närmaste twittervänner. Kraven på nytt, statusuppdaterat, annorlunda, unikt, kreativt och attraktivt verkar ha trängt in i samhällets alla nivåer och är närvarande som förutsättningar i politik, språk, ekonomi så väl som på både museer, designskolor och marknad. Samtidigt framstår det som allt svårare att konstruera en stabil plattform från vilken det systemet kan kritiseras och påverkas. Den kritiska positionen är upplöst i en konstant pågående cirkulation av cool. Och Enzo Mari blir motvilligt del av den häxkitteln. Nästan alla artiklar och intervjuer med Mari börjar med att beskriva hans ilska, hur han likt en designvärldens Don Quijote proklamerar “designens död”, refererar till Rem Koolhaas som “a pornographic window dresser”, samtidens arkitektkår som “publicity whores”, och Ron Arads produktion som “pure shit”. Det är karaktäriseringen av en designintellektuell med absolut intergritet. Men det fungerar också avväpnande. Hanterad som en daterad 'idiot savant' får orden

 

sprungna ur förbannelse aldrig bli till essens utan flimrar förbi som varumärkesbyggande karaktärsdrag, som referenspunkter tömda på innehåll. Kvar är till slut bara halvt frikopplade objekt, DIY-romantisering, tämjd estetik, kommersialiserade värden och en svavelosande rebell vars syften inte längre ryms i bilden av honom.

I The time for Being Against (Typotheque, 2004) , nyligen aktualiserad av Alexandra Lange i Print, tecknar Rick Poynor ett porträtt av ett passiviserat och lydigt förhållande mellan designpraktik, kritik och “den varande politiska och ekonomiska ordningens oundviklighet” (fri översättning). “Motvillighetens tid är över”, konstaterar han missnöjt. Och även om Poynors hårkors huvudsakligen rör sig över den grafiska designen, fläckar hans analys även arkitekturens och den tredimensionella formgivningens samtidsklimat. Ett mer nyanserat sätt att förstå Enzo Mari förutsätter medveten kritisk reflektion och handlar just om en förmåga att aktivt säga Nej. Nej till sig själv, sina egna idéer, till samhälle, marknad och kreativa imperativ. Men också om att säga ja på sin egen kunskaps vilkor. Att i spåren av kritiskt experimenterande designpraktik lämna efter sig högar av misstag och andra återvändsgränder som inte uppfyller det informerade sökandet efter specifik form. Som ett hoppfullt, men absolut inte kravlöst, svar, på Poynors uppmaning, och på den eviga diskussionen om designens, arkitekturens och formgivningens oppositionella och politiska möjlighet.

En läsning av “Proposta per un'autoprogettazione”, lika ärlig som den formbesjälning Enzo Mari förordar, öppnar för design som en intellektualiserad, aktiv och kritisk position. Den framkallar formgivning som en generativ och kunkapsöverförande kollektiv process i gränslandet mellan brukare, samhälle, designer, material, teknik och produktionsförhållanden. Och den förenas i ett distribuerat kunskapssystem som tillåter professionalism, tolkning, tradering, hackerkultur och delaktighet. Men den är också, och inte minst, en svidande politisk pungspark riktad mot kreativ klass.

Under några dagar, parallellt med den här textens tillkomst har jag snurrat runt i ett design-Sverige (Stockholm) i miniatyr. Från Sundbyberg och det sena nittiotalets pyrande designdebatt,  Uglycutes kritiska pragmatism och Dennis Dahlqvists schablonmässiga punksvada, via Konstakademien och ett upphöjt, upplysningsmättat och franskklingande 1700-talsarv, till Konstbiblioteket, Moderna museet och den moderna konstindustrins spektakuleringsmaskin, och slutligen åter in i mitt eget 2000-tals mobila laptopkontor, entreprenörkreativitetens själva multi-produktiva härdsmälta. Det är en vinglig cykeltur genom språk, historiska tillbakablickar, politik och designkritik, utifrån en vilja att leta mig fram till en nutida formpraktik i skuggan av ''Proposta per un'autoprogettazione“. Kanske är det också en rörelse i cirklar.

____________________________________________________

källor:

- Mari, Enzo, Enzo Mari, Walther König, Köln, 2008 (Hans Ulric Obrist)
- Mari, Enzo, Autoprogettazione?, 2nd ed., Corraini, Mantova, 2002
- Stamberg, Peter S. & Rietveld, Gerrit J., Instant furniture: low-cost, well-designed, easy-to-assemble tables, chairs, couches, beds, desks, and storage systems, Van Nostrand Reinhold, New York, 1976

bilder:

1. Enzo Mari, model 1123XD of his Proposta per  un’autoprogettazione, 1974. bild:  Artek

2. uppslag ur Proposta per  un’autoprogettazione, facsimile
publicerad  2004 av Edizioni Corraini

3-5. Enzo Mari. Bilder från Artek.