En samtida egnahemsrörelse – mer än villor Postad av: Hedda Arlid, Datum: 2016-05-26

Alejandro Aravenas social housing-projekt i Quinta Monroy i norra Chile innan inflytt. Foto: TED talk

Bostäder i Quinta Monroy före inflytt. Foto: Cristobal Palma

Bostäder i Quinta Monroy efter inflytt. Foto: ELEMENTAL

Zelfbouw - Scheepstimmermanstraat, Amsterdam. Foto: Wikipedia

Zelfbouw - Holländsk stadsplaneringsmetod med små marktilldelningar till mindre aktörer. Foto: Sonia Mangiapane

Däckshuset i Kallebäck, Göteborg. Byggt 1960 med intentionen om ett flexibelt flerbostadshus. Foto: Wikipedia 

 

Grundbau und Siedler, Hamburg. Ett samtida exempel på flerbostadshus liknande det i Kallebäck. Ambitioner om bra bostäder till rimliga priser. Foto: Wikimedia

Planlösning för Grundbau und Siedler med modultänk som ska kunna byggas ut och till över tid. Bild: BeL Sozietät für Architektur.

Illustrationer på förtätnigspotentialen av svenska villamattor, från rapporten 500k. Bilder: Kod Arkitekter.

Karta över Stockholms villaområden. Ytanspråket för villaägare gentemot boende i flerbostadshus är ojämt och bör utjämnas enligt rapporten om Mellanstaden. Bild: Paradiso Arkitekter.

Ett av Mellanstadens förslag på förtätning, villaområde i Spånga. Bild: Paradiso Arkitekter.

Att ha rätten till en bostad har varit en självklarhet i den samtida svenska föreställningsvärlden men bostadskrisen är ett faktum. Kan åtgärder för att uppmuntra självbyggeri innebära en avlastning för den kollektiva bostadsförsörjningen? Hur skulle en samtida egnahemsrörelse i så fall kunna se ut?

Att bygga bostäder billigt i bra lägen i staden är inte bara en utmaning för det svenska samhället. I en nordchilensk kontext har detta komplexa problem funnit en kreativ lösning där centrala allmännyttiga bostäder byggs till rimliga hyror. Valet blev att varken rita stora hus till höga kostnader eller små utan tillräckliga levnadsytor. Istället byggdes halva stora hus. Installationskrävande delar som kök och toalett är svårt att bygga därför stod staden för dessa funktioner samt ett ramverk som familjerna själva kunde fylla i med tiden. Alejandro Aravena är arkitekten bakom projektet och i år kurerar han arkitektursektionen på Venedigbeinnalen. I sitt Ted-talk om ”The power of synthesis” berättar han om ”halv-husen” och den inkluderande designprocess som förledde arbetet. Aravena poängterar vikten av att formulera rätt frågeställning när man ställs inför ett problem. Han säger att ju mer komplext problemet är, desto enklare behöver lösningen vara. Så vad är då rätt frågeställning för att öppna bostadskrisen? Och skulle en ny egnahemsrörelse kunna vara svaret?

Det menar man i Nederländerna där Zelfbouw (självbyggeri) är ett stadsplaneringsfenomen som marknadsförs i en krisande ekonomi och bostadssituation. Det handlar om att större byggföretag till viss del stängs ute när kommunen tilldelar mark till förmån för mindre aktörer och byggemenskaper. Samhället sköter övergripande planläggning och infrastruktur medan invånarna själva kan bygga sina townhouse-liknande bostäder. Detaljplanerna är tillåtande, men med begränsningar i höjd och bredd, för att ge frihet åt de småskaliga byggarna att hitta en lösning som passar deras förutsättningar. Konceptet kan ses i Zeeburgereiland och Steigereiland Noord i Amsterdam. Man menar att detta är ett slags stadsmässiga förorter som främjar cykling och gång med sina relativt centrala lägen och nära tillgång till stadens bekvämligheter samt är prisvärt då invånarna själva bygger.

Måste då en egnahemsrörelse utgöras av markbostäder? Redan under 60-talet stod Erik Friberger med sitt Däckshus i Kallebäck söder om Göteborg för ett experimentellt sätt att se på flerbostadshus. En studie i flexibilitet där projektet utgörs av en betongstomme med pelarstruktur i vilken enfamiljshus passas in. Tanken var att bostäderna skulle kunna expandera och förändras över tid genom buffertytor som successivt kunde fyllas igen. Mycket av flexibiliteten gick dock i praktiken förlorad då de ytor som skulle kunna lämnas tomma i realiteten direkt blev inbyggda bostadsytor. Kanske var de inte tillräckligt stora ytor per tomt. Eller så kanske bjälklagshöjden var för låg så att ytorna blev för mörka och svåranvända till annat än bostäder. Men de vertikala kommunikationerna som innehåller alla installationer medger teoretiskt sett att går det att rumstera om i efterhand. Projektet fick ingen efterföljare i Sverige men kanske går idén att utveckla?

Om vi förflyttar oss till samtidens Tyskland så finner vi Grundbau und Siedler-projektet i Hamburg som också utgår från en självbyggeriprincip för flerbostadshus. BeL Sozietät für Architektur är byrån bakom DIY-konceptet som, för att åstadkomma bostäder som kapitalsvaga kan investera i, bygger idén på delaktighet och utbyggnad över längre tid. Det planeras både hyreslägenheter och bostäder till försäljning. Första steget innefattar att få upp stommen och vertikala kommunikationer samt att lösa en hållbar energiförsörjning och alla de praktiska förutsättningarna för steg två – resandet av den egna husenheten. Generella grundplanlösningar där de boende själva bestämmer vilket rum som ska vara kök, sovrum osv medger en flexibilitet för de boende att skapa en bostad efter sina specifika behov. Byggandens upplägg innebär att alla investeringar inte måste göras direkt, ytor ska lämnas kvar som buffert inför framtidens behov. Tanken känns igen från Kallebäck, det återstår att se hur detta fungerar i praktiken. Men när mark är en avgörande faktor i bostadsbyggandet så skulle liknande idéer kunna ge en täthet samtidigt som utformning och gestaltning kan växa fram över tid och vara mer individuell.

Tillbaka i Sverige finns olika idéer kring mark och fördelning, bland annat är landets villaområden på tapeten och det diskuteras hur dessa områden kan utvecklas. Ett förslag på hur villaägare kan bidra till framtidens bostäder presenteras i rapporten 500k som sammanställts av Kod arkitekter. Genom justeringar i PBL vill man öppna upp för småhusägare i landet att bygga om, ut, till eller stycka av för att skapa ytterligare en bostad på fastigheten. Förslaget är ett svar på Boverkets efterlysning “Innovativt byggande av bostäder för unga” och utkom i januari i år. Bakgrunden till förslaget är enligt rapporten bl.a. att en tredjedel av småhusägarna menar att de bor för stort. Outnyttjad bostadsyta skulle kunna omfördelas och kompletteras för att få till bostäder i befintliga gröna bostadsområden. Vad händer då långsiktigt om civilsamhället ska bli bostadsförsörjare? Och hur fungerar det över tid att bo mer eller mindre ”hos” någon annan? Detta ställer frågor kring makt i relationen mellan den privata bostadsproducenten och den som förväntas flytta in samt vilka incitament villaägarna har att faktiskt initiera denna process.

En liknande idé som också fokuserar på villaområdena står Paradiso Arkitekter för i rapporten om Mellanstaden där förtätningsprinciper föreslås utifrån ett par exempelområdens specifika förutsättningar. De plockar upp frågan om villamattornas ojämlika anspråk på yta per hushåll jämfört med t.ex. flerbostadshus vilket de menar borde utjämnas. Miljonprogramserans flerbostadshusområden kritiseras ofta för att ha en brist på täthet, men i jämförelse är villaområdena än mer glesa trots att de ofta ligger mer centralt. Fördelningsfrågan adresseras här genom att man föreslår bebyggelse inom befintliga villaområden och maktproblematiken bemöts genom att uppmuntra till kollektiva byggsätt t.ex. byggemenskaper där man bygger åt sig själv. Det är inte villaägarnas intresse som sätter igång processen i Mellanstaden utan viljan till rättvisare markfördelning. Man förespråkar regeländringar för att ett sådant självbyggeri där flerbostadshus med smålägenheter ska medges. Slopad p-norm och utbyggd kollektivtrafik är också förslag för minskad resursanvändning och ett långsiktigt stadsbyggande. Man ser på villastaden som stadens angelägenhet, inte de enskilda villaägarnas, och lägger fokus på att förtäta denna glesa barriär som skiljer den tätbefolkade centrala staden och förorten åt. De menar att synen på villastaden som färdigbyggd hämmar kreativiteten och handlingskraften att t.ex. uppdatera detaljplaner för sådana områden - vilket rapporten vill se en ändring på.

Men vem bygger för de som inte har något kapital alls? Storskaliga åtgärder under förra seklet för att hjälpa ”mindre bemedlade” att få ett hem byggde på statligt initierade bostadsprojekt för till exempel arbetare eller barnrika familjer. Idag saknas större åtgärder för hur vi bygger för denna målgrupp. Röster har dock höjts för att låta en av de resurssvagaste grupperna i landet bygga sina hus själva. Anders Nyquist är arkitekt och har lång erfarenhet av självbyggeri och återvunna byggmaterial. Han debatterade i GP i vintras för att meningsfull integration och bostadsbyggande kan gå hand i hand. Med enkla material, sakkunnigt stöd och egen arbetskraft menar Nyquist att många frågor kring integration kan besvaras och lärdomar överföras människor emellan, något som bland annat fått medhåll från Boverkets generaldirektör Janna Valik

Byggemenskaper kan vara en annan del av svaret på flera av bostadskrisens frågor. Variationen blir onekligen större med fler och mindre aktörer, och den långsiktiga kvaliteten när man bygger till sig själv torde vara högre prioriterad än när man bygger för försäljningsändamål. Dessutom är ju en av knäckfrågorna i dagens bostadssituation priset – höga hyror eller skuldsättning är något bostadssökande tvingas acceptera på bostadsmarknaden så som produktionen generellt ser ut. Då vinster kan kapas i byggledet genom byggemenskaper minskar kostnaderna vilket ger de byggande möjlighet att exempelvis ta ut lägre hyra eller bygga bostäder med högre kvalitet.

Vad skulle då krävas för åtgärder för att underlätta för civilsamhället att bidra till delar av bostadsbyggandet på ett långsiktigt sätt? Tomter att uppföra bostäder på, helst centrala ”mellanrum”, är en förutsättning vilken kommunen ansvarar för. En urban egnahemsrörelse i en tät kontext minskar behovet av ny potentiellt oekonomisk kollektivtrafikdragning. Det perspektivet behöver i så fall föras in på strategiska sätt redan i detaljplaneprocessen. Kanske behöver Sverige inrätta ekonomiska stöd eller subventioner för att få igång självbyggeri och byggemenskaper? Riktat stöd skulle kunna styra om det är småhusområden eller flerbostadshus som uppmuntras på olika platser. Möjligheten att hyra ut kan också vara en intressant aspekt att undersöka för att hantera initiala investeringskostnader. Ju fler olika typer av boenden och finansieringsmetoder som kan skapas, desto bättre kan olika bostadsbehov mötas.

När Sverige gick från att ha Europas sämsta bostadsstandard till att bygga den bästa så var det inte genom att sänka ambitionsnivån och förenkla regelverk. Det var ideal om allas rätt till bostad realiserade genom ekonomiska satsningar och forskning kring bostadsbyggandet som lade grunden till det som vi kom att kalla världens bästa välfärd.

//Hedda Arlid

---

Detta är andra artikeln ut i Archileaks debattserie om egnahem i en modern kontext. Läs alla artiklar härKan en samtida version av 1900-talets egnahemsrörelse sätta fart på ett kvalitativt och varierat byggande? Och vilka frågor skulle självbyggeri i så fall kunna besvara? Avsändaren denna gång är Hedda Arlid, arkitekt och redaktör för Archileaks.