Det värdelösa samtycket Postad av: Archileaks, Datum: 2016-01-25

Den samtida svenska arkitekturdiskursen kretsar kring en rad ständigt återkommande begrepp som formar målbilden för en växande stad – ord som täthet, variation, mångfald, småskalig, spontan och informell. Dessa termer ställs ofta mot de senmodernistiska ideal som präglade bygget av miljonprogramsförorterna i efterkrigstidens framväxande välfärdsstat. I en stad som Stockholm manifesteras denna dikotomi pedagogiskt i “tullgränsen”, där den täta innerstaden slutar och den löst definierade “ytterstaden” tar vid. Då viljan är att till varje pris undvika resultatet av den förra storskaliga expansionen – vilken resulterade i vad som av somliga beskrivs som “isolerade enklaver”  – är det nu meningen att innerstaden inte bara ska exploateras så mycket det går; den, och inte minst dess karaktär, ska “växa utåt” och "fylla hålen". Inom ramen för denna vision kryllar det således av projekt som trots sin storskaliga natur strävar efter ett uttryck i linje med nämnda begrepp. 

Helena Andersson och Filip Mesko kritiserar stadsbyggandets vaga målformuleringar.

Men vad betyder  begreppen egentligen, och hur förkroppsligas de i en urban miljö? De parter som bygger Stockholm sneglar gärna på andra städer – inte minst New York – för att hämta inspiration. Genom en vistelse i Aten bekantade vi oss med en stad som nästan till punkt och pricka följer det ovan ordinerade receptet, men som sällan lyfts fram som en eftersträvansvärd referens. Vi försöker förstå, och förklara varför.

Det är omöjligt att redogöra för Atens nuvarande form utan att hänvisa till landets turbulenta historia; dess politiska turer, ekonomiska förutsättningar och pendlingar mellan publika och privata intressen. 

Trots att staden i sig är över 5 500 år gammal blev den huvudstad först år 1834, då Grekland förklarats självständigt efter fyrahundra år av osmanskt styre. Den nyfödda nationen präglades av kulturella konflikter och en oförmåga att bygga upp en stabil, inhemsk ekonomi. Istället gjorde sig Grekland tidigt beroende av utländskt kapital, och därmed känsligt för internationella politiska fluktuationer och marknadens nycker. Svårigheterna att etablera och upprätthålla en fungerande statsapparat förvärrades av återkommande kriser, konflikter och krig.

Det nya livet i täta, högresta innerstadskvarter – eller i självbyggda lägenhetshus bortom stadens etablerade infrastruktur** – var en omställning som påverkade den traditionella relationen till hem och familj, främjade social integration och anpassade atensk livsstil till västeuropeisk dito. Ersättningen för obefintliga statliga skyddsnät blev ett slags tillgångsbaserad välfärd, där hemägandet inte främst var identitetsskapande, utan också en nödvändig socialförsäkring.

Under den nyfascistiska militärjuntans styre 1967-1974 bedrevs en amerikanskt influerad laissez-faire-politik, där Atens mark exploaterades maximalt, och ökad industriell produktion samt stimulering av näringslivet finansierades med obegränsade lån. 1980-talets socialdemokratiska ansträngningar för att stärka Greklands självständighet och identitet flankerades av samma nyliberala ekonomiska ideologi som resten av Europa, med en spekulations- och lånebaserad tillväxt som följd. 

Förberedelserna för de prestigefyllda olympiska spelen 2004 markerade början av slutet för Atens säregna urbana tillväxtmetod. Väldiga infrastruktursatsningar ritade om landskapet, nya stadsdelar och kommersiella anläggningar för den övre medelklassen anlades i stadens utkanter, och byggindustrins mindre aktörer fick svårt att hävda sig gentemot stora, inte sällan multinationella företag. Vidare avslöjade 2008 års finanskris oerhörda brister i Greklands ekonomiska likviditet. Arbetslöshet och fallande löner har lett till en betydande avbefolkning och proletarisering av Atens tidigare medelklassområden, ökad hemlöshet och en stor andel tomma lokaler och bostäder. Antiparochi-systemet har kollapsat till följd av nya fastighetsskatter och skärpta energikrav som gjort småskaligt bostadsbyggande olönsamt, och de välutrustade lägenheter som tidigare symboliserade frihet och självständighet förknippas idag snarare med fastlåsning och skuldsättning

Många upplever Aten i förbifarten på väg till någon av de grekiska semesteröarna, men en förlängd vistelse tar en genom ett till synes ändlöst hav av polykatoikìa som på pappret skulle kunna vara en vision hämtad ur Stockholms översiktsplan. Staden är tätbebyggd, fastighetsindelad och småskalig. De åtskilliga butiker, kaféer och restauranger som kantar trottoarerna bidrar tillsammans med de ständigt närvarande balkongerna till ett relativt uttrycksfullt och livligt gaturum. Dessutom är stadens sociala sammansättning jämförelsevis blandad, stora socioekonomiska klyftor till trots. Så varför är det inte detta, utan istället “ett följsamt mini-Manhattan”  som får stå modell för Stockholm? Kanske för att det inte finns någon enhetlig bild av Aten att sälja, och det är dessa bilder som dagens arkitekter förväntas producera.

Hårdraget kan man påstå att dagens atenska stadsbild är sprungen ur tiden efter andra världskriget och det efterföjande inbördeskriget, då Grekland, till skillnad från många andra europeiska länder, inte förmådde att etablera en välfärdsstat. Det sargade men likväl kraftigt växande landets behov av arbete, bostäder och ekonomisk stimulans skulle istället tillgodoses bland annat genom det så kallade antiparochi-systemet, vilket gick ut på att byggherrar tilläts uppföra flerbostadshus i utbyte mot att markägaren fick lägenheter i den färdiga byggnaden. Således kunde även mindre entreprenörer ge sig in på fastighetsmarknaden.

Under 1950-talet upplevde Aten därför såväl en befolkningsökning utan motstycke, som en spatial, morfologisk och till viss del demografisk omdaning. Så gott som hela det nyklassicistiska byggnadsbeståndet revs, och polykatoikìan, det grekiska ordet för flerbostadshus, kom att bli det absolut dominerande elementet i stadslandskapet. Dess generiska form – ortogonala sexvåningsskelett i armerad betong med vitputsade, odekorerade fasader, platta tak, långa balkonger mot gatan samt parkering och kommersiella lokaler i bottenvåningen – optimerades för maximal flexibilitet och avkastning, och var enkel nog för att uppföras även utan större byggtekniska kunskaper. Således sysselsatte byggandet ett stort antal outbildade arbetare, och medel- och arbetarklassen gavs tillträde till de moderna,centralt belägna lägenheter som tidigare varit överklassens privilegium.

Under ytan ter sig Aten vara ett slags nyliberal dröm – en stad bokstavligt talat byggd av flera tusen mikroentreprenörer utan en övergripande plan, helt utelämnad åt marknadens nycker. Dock kan inte nog understrykas att Aten genom denna (brist på) metod inte uppnått visuell och morfologisk variation. Spekulativa intressen har begränsat det estetiska uttrycket, och den simpla, generella utformningen var själva förutsättningen för att göra den urbana bostaden tillgänglig för gemene man. Värd att notera är också den inneboende motsägelsen i Atens utveckling: hur polykatoikìan i högsta grad är en massproducerad, kapitalistisk produkt, sprungen ur ett haltande demokratiskt system, men också kan betraktas som del i ett samhällsbygge “nedifrån och upp” tillika ett viktigt instrument för resursfördelning.

Det är alltså omöjligt att skilja diskursen om stadens utveckling från dess politiska och ekonomiska kontext. Staden är inte en självständig, självreglerande och självuppfyllande organism, utan alltid ett resultat av en specifik politik grundad i ideologi. Trots den grekiska avsaknaden av en välfärdsstat likt den svenska, uppnåddes ett snarlikt biopolitiskt resultat – medborgarna försågs med en materialistisk grund, som både försäkrade deras fortsatta reproduktion och band dem till just detta ändamål. 

Genom att reducera bostadshuset till en grundläggande stomme, oändligt flexibel och fri att approprieras av de boende, tillintetgjordes även dess klassiskt (borgerliga) representativa funktion – det blev “arkitektur för arkitekturens skull”. Polykatoikìans styrka ligger inte enbart i dess rent rumsliga flexibilitet, utan även dess dominans i det atenska stadsrummet. Genom att olika samhällsklasser vistas i tämligen likartade rum avdramatiseras bostaden som ägodel, och då hemägandet är ett måste snarare än ett mål blir begrepp som “bostadskarriär” mindre relevanta. Eftersom polykatoikìan är ett så tydligt resultat av spekulativa kapitalistiska mekanismer – ett ändlöst urban sprawl – förmår vi analysera den som just sådan, fritt från mystifierande pretentioner och påstådda värdegrunder. Polykatoikìan utgör en gemensam utgångspunkt tillika byggsten för en läsbar stad, där spelplanen ligger öppen och fri att tas i anspråk på ett helt annat sätt.

Liksom de svenska miljonprogramförorternas arkitektur bespottats, kritiserades polykatoikìan av dåtidens tyckare för hur den anammade ett tomt stilideal utan hänsyn till mer ideologiskt grundade aspekter såsom ljus, luft och sanitet. Den okontrollerade exploateringen ansågs skada den urbana miljön, och istället förordades ett helhetsgrepp av typen funktionell, zonindelad stad. På senare tid har dock arkitekter och stadsplanerare förespråkat en omvärdering av de “vita lådorna”, erkänt potentialen i strukturens flexibilitet, och börjat experimentera med anpassningar av typen till samtida behov. Även i Stockholm görs ansatser till försoning med “betongförorterna”, men allmänhetens och kårens fördomar kommer ofta i vägen för relevanta åtgärder och utmynnar i tom polemik:

Ledord i projektet har varit variation, mångfald och möten mellan människor snarare än ett specifikt arkitektoniskt uttryck. 

Det blir en dynamisk volym som står som en uppmärksam och nyfiken gestalt som spanar ut över staden […] som en personlig karaktär i stadsmiljön istället för att upplevas som en funktionsstyrd geometrisk figur. 

Byggnaderna inom kvarteret skall upplevas som fastighetsindelade eller vara fristående med en lekfull och vacker form. Småskalighet och en formmässig brokighet ger en igenkänningsfaktor som skapar en ökad trygghetskänsla.

Alla idéer om samtida och framtida stad baseras förvisso inte enbart på visuell variation. Somliga projekt, exempelvis OkiDokis Vallastaden eller Bo01 i Malmö, laborerar med metoder för att åstadkomma en blandning även av vem som får bygga, äga och hyra. Dessa tillvägagångssätt har, i sitt erkännande av behovet av mer djupgående politiska och ekonomiska åtgärder, förvisso större potential att förändra stadsbyggandet, men ifrågasätter alltjämt inte diffusa trendbegrepp eller godtyckliga likhetstecken mellan “varierad stad”, “tät stad” och “god stad”. 

Stockholmsvisionen förordar en pluralitet där själva undantagen har blivit regeln. Den glättiga variationen bygger egentligen på, och förstärker samtidigt, en extrem likriktning som inte tillåter någonting utöver marginella förändringar i volym och fasad – ett smink som döljer arkitekturens reella maktutövning. I dessa nya stadsdelar är varje kvadratmeter minutiöst programmerad för att passivt konsumeras snarare än att aktiveras, vilket leder till att utomstående varken känner sig, eller är, välkomna

Vårt mål är att framföra en kritik av den rådande diskursen. Det betyder inte att vi vill avfärda den, utan snarare analysera och avmystifiera. Givetvis går det inte att förneka problematiken i såväl det svenska 60- och 70-talets toppstyrda metodik och estetik som Atens totala brist på bostadspolitisk strategi. Men att påstå att rådande konsensuskultur skulle åstadkomma en mindre paternalistisk arkitektur, och i förlängningen ett mer dynamiskt samhälle, är naivt. Istället för att vara en plats där olika intressen kan samexistera, och möjligheter till konflikt värnas, har Stockholm – likt så många andra städer – blivit en spekulativ marknad driven av (bokstavligt talat) värdelöst samtycke. 

Tvärtom vad arkitekter, planerare, byggherrar och politiker vill påskina, råder ingen egentlig brist på varierade arkitektoniska uttryck, men däremot en tydlig brist på idéer om vad arkitektur kan vara och tilltro till vad den kan åstadkomma.

*Andersson, Ola. Hitta hem. Stockholm: Dokument Press, 2014. s. 70

**En stor andel av Atens expansion utgjordes av informellt byggande i stadens utkanter; fattiga stadsdelar som gradvis integrerades med befintlig infrastruktur och så småningom legitimerades. (Intervju med Nikolaos Belavilas, lektor i urban och regional planering, NTUA School of Architecture, Aten juli 2015).

// Helena Andersson och Filip Mesko

Den här texten är en förkortad version av "STHLMATH" som publicerades i Skalan #3. Läs hela texten här på Archileaks eller på Skalan.