Funktionalismens arv i svenska staden Postad av: Anders Dahlgren, Datum: 2013-08-27

Att tala om samtida svensk arkitektur utan att komma in på funktionalismen eller arvet efter funktionalismen är näst intill omöjligt. Funktionalismen har satt sin prägel på vårt byggnadsbestånd och på vårt sätt att tänka kring arkitektur. Hur vi väljer att betrakta denna långt ifrån enhetliga rörelse säger ofta mycket om var vi står i arkitekturdebatten idag. Oavsett ståndpunkt är det viktigt att i diskussionen skilja på funktionalistisk estetik och funktionalistisk arbetsmetod.

Funktionalismen förde med sig ett nytt estetiskt program men bidrog även till att förändra sättet arkitekter arbetade på. I slutet av 1960-talet, när funktionalismen går från att vara en samtida angelägenhet till att börja uppfattas som en historisk företeelse börjar dessa olika sidor av funktionalismen bli tydliga. I en recension av den första doktorsavhandlingen om funktionalismen påpekar arkitekturhistorikern Olle Svedberg att författaren förbiser att ”rörelsens egentliga kärna varken[bestod] i politiskt engagemang eller i estetisk rabulism, utan i ett medvetet sökande efter en rationell, vetenskaplig metod att nå optimala resultat inom givna ramar.” Denna funktionalismens ”kärna” lever fortfarande kvar i dagens arkitekters arbetssätt, oavsett hur deras byggnader ser ut. En av utgångspunkterna för mitt avhandlingsprojekt är att försöka förstå hur den funktionalistiska arbetsmetoden utvecklades  i samverkan

 och utbyte med humanvetenskaperna. Detta gör jag genom att studera det tvärvetenskapliga projektet Svensk stad, vars syfte var att skildra hur industrialismens intåg i det svenska samhället under 1800-talet kom att förändra den svenska småstaden.

Det urbanhistoriska projektet leddes av konsthistorikern Gregor Paulsson (1889-1977), som då var professor i konsthistoria vid Uppsala universitet. Tidigare hade Paulsson varit direktör för Svenska slöjdföreningen, utställningskommissarie för Stockholmsutställningen 1930 och medförfattare till den funktionalistiska programskriften acceptera (1931). Paulsson var alltså en centralfigur i den funktionalistiska rörelsen, vilket gör det särskilt intressant att koppla det vetenskapliga projektet Svensk stad till funktionalismens idébygge.

Svensk stad-projektet bedrevs under 1940-talet, ett decennium av orostid präglat av andra världskriget. Detta hämmade byggsektorn och skapade ett behov av en framtidsanda, vilket gav utrymme för teoretiskt utvecklingsarbete. Två aspekter av Svensk stad-projektet är särskilt intressanta i relation till funktionalismen: dess funktionsinriktade arkitekturhistoriska analyser och dess strävan mot att förstå staden i sin helhet.

 

 

Funktionsinriktad arkitekturhistoria.

I Svensk stad ville man förstå staden, byggnaderna och dess inredningar inte bara som estetiska artefakter utan även hur dessa fungerade i sin kontext. I förordet skriver Paulsson: ”De byggnader arkitekturhistorikern sysslar med äro tomma, om inte på inventarier så på folk. Föremålens isolering måste brytas.” Ett sätt att bryta denna ”föremålens isolering” var att tillämpa funktionsanalyser på exempelvis bostäders planlösningar. Genom fältstudier och intervjuer med boende kartlades hur varierande bostadstyper använts under olika skeden i de svenska städernas historia.

En intressant konsekvens av att den funktionalistiska analysen applicerades på ett historiskt material var att man indirekt visade att funktion kan förändras över tid utan att formen nödvändigtvis gör det. Detta uttrycks exempelvis i konstaterandet om att ”de ur lägre samhällsklasserna som [vid 1800-talets mitt] flyttade in till städerna flyttade ofta in i de utrymmen som tidigare använts som ’produktionslokaler’ hos hantverkare och gårdar.” Genom omdisponering av lokalerna samt genom om- och tillbyggnader kunde de gamla borgargårdarna transformeras till hyreshus: ”Man kan sålunda säga att hyreshuset vuxit in i den gamla borgargårdens form.”

Staden som helhet – socialekologi.

Som framgår av verkets titel är Svensk stad ett utpräglat urbanhistoriskt projekt snarare än ett arkitekturhistoriskt. Huvudfokus låg inte på de enskilda artefakterna utan på stadsmiljön, den helhet som skapas av de fysiska strukturer och mänskliga relationer som en stad består av. Med begrepp hämtade från biologin betraktade man staden som en organism, ett dynamiskt sammanhängande system. Det perspektiv man anlade på dessa frågor kallade man för socialekologi, en tvärvetenskaplig syntes: ”Till de i ordens inskränkta mening konsthistoriska data – stadsplanekonstens, byggnadskonstens, konstindustrins – ha därför i detta arbete lagts statistiska, ekonomiskt-historiska, ekologiska o.a.”

Under det decennium som Svensk stad-projektet bedrivs (40-talet) växer den moderna formen av stadsplanering fram. 1942 presenteras den stora stadsplaneutredningen och 1947 trädde en ny byggnadslag i kraft. I och med 1947 års byggnadslag institutionaliseras den funktionalistiska arbetsmetoden –planeringen skall nu grundas på samhälleliga och mänskliga behov och generalplanen skall innehålla riktlinjer för hur staden som helhet skall fungera.

 

 

En ny profession, stadsplanerarna, etableras och samma år inrättas den förste professuren i stadsbyggnad vid ett svenskt lärosäte (tjänsten tillträddes av Uno Åhrén). Svensk stad hade såväl person- som idémässiga kopplingar till funktionalismen och den framväxande planeringsprofessionen. Det var även ett av få omfattande tvärvetenskapliga projekt som tog sig an några av de analys- och metodfrågor som stadsplaneraren nu ställdes inför.

Genom att studera Svensk stad-projektet kan vi få fördjupad kunskap om hur den funktionalistiska arbetsmetoden inkorporerades i stadsplanerandet och i förlängningen en bättre förståelse för dagens arkitektur- och stadsbyggnadssituation.

Det juridiska och idéhistoriska arvet från 40-talet präglar än idag samhällsbyggandet i vid bemärkelsesamtden reviderade Plan- och bygglagen från 2010. I den samtida stadsbyggnadsdebatten är det tydligt att uppgörelsen med funktionalismens estetik och typologi är långt gången. Den nyurbanistiska kritiken av funkisens livlösa fasader och dess rader av lamellhus är idag att betrakta som gängse. En granskning av argumenten visar dock att återgången till kvartersstadens urbana form, med planerade affärer i bottenvåningen, motiveras av en funktionalistisk analys. Man anser helt enkelt att den fungerar bäst.

 

--------------------------------------------------
Referenser:

Pech, Christina, Arkitektur och motstånd: om sökandet efter alternativ i svensk arkitektur 1970-1980, Makadam, Diss. Stockholm : Kungliga Tekniska högskolan, 2011,Göteborg, 2011.
Paulsson, Gregor, Svensk stad, Bonnier, Stockholm, 1950-1953.

Bilder från: Paulsson, Gregor, Svensk stad, Bonnier, Stockholm, 1950-1953.

Anders Dahlgren är arkitekt och konstvetare och för närvarande verksam som doktorand vid Göteborgs Universitet där han forskar om projektet Svensk stad (1950, 1953) samt dess betydelse för svensk arkitekturhistoria och -praktik. Anders Dahlgren har tidigare varit redaktör för tidskriften 4 ARK