Killar, tänk på vad ni säger. Och tjejer, det gäller er också. Postad av: emma_jonsteg, Datum: 2014-04-11

Könsfördelningen i arkitektkåren väger i dag över till kvinnornas fördel. Trots det lever beteenden, attityder och språkbruk som cementerar sämre villkor för kvinnorna kvar i all välmåga, skriver arkitekten och företagsledaren Emma Jonsteg.

Jämställdheten ökar i vår bransch. Det är så klart uppmuntrande, men på många håll går det ändå på tok för långsamt. Jag vill därför bjuda på en inblick i den verklighet jag och många av mina kvinnliga kollegor möter i vår vardag:

Som kvinnlig vd för ett arkitektkontor så får jag med jämna mellanrum höra att jag är ”duktig” från någon som lägger huvudet lite på sned. Denna ”någon” är påfallande ofta en man, inte sällan verksam i byggbranschen. Det spelar ingen roll att jag är över 40, har ägnat snart halva mitt liv åt yrket och driver en framgångsrik verksamhet. Man talar fortfarande om min insats som att jag är fem år och precis gjort min första kullerbytta.

Avfärda det exemplet som överkänslighet om ni vill. Men språket är ett symptom på rådande förhållanden, attityder och beteenden. Andra tydligare exempel är att de kvinnor som har starka åsikter, ifrågasätter saker eller syns i branschsammanhang regelmässigt beskrivs som påstridiga, besvärliga, att de har vassa armbågar och ”tar plats”. Alltså de egenskaperna som när det handlar om en man kallas att vara energisk, viljestark, ambitiös och veta vad man vill.

Jag förstår att detta sällan är illa menat och jag kan till och med ha överseende med det. Vad jag däremot inte kan ha överseende med är att kvinnor i princip överallt i samhället fortfarande är förfördelade i förhållande till männen.

Arkitekt- och byggbranschen är som många andra branscher av tradition mansdominerad. Under de senaste decennierna har det skett ett skifte mot en ganska jämn könsfördelning bland yrkesverksamma arkitekter men i byggbranschen släpar det fortfarande efter. På båda håll är män fortfarande överrepresenterade som ägare och chefer, har högre snittlön och syns betydligt oftare i branschsammanhang. Det duger inte, för det finns ingen anledning att det fortfarande ska vara så.

Så hur ska vi få upp lite högre tempo i förändringarna? Ja, en stor del av svaret är att det inte bara hänger på männen. Det finns en massa unkna uppfattningar, attityder och vanor för dem att göra upp med. Språket är en av dem. Men vi kvinnor kan inte sätta vår förhoppning till att det sker i önskad takt eller ens att det kommer att räcka för att lösa problemen. Därför skulle jag vilja komma med några enkla uppmaningar till mina kvinnliga branschkollegor./

Vi måste blir bättre på att hissa både oss själva och varandra. Berätta när du tycker att du och dina kollegor gör ett bra jobb. Faktum är att ”du tar så mycket plats” är något jag emellanåt får höra även från kvinnor. Tar jag plats? Vems plats då? Ja, inte är det en kvinnas plats i alla fall. Ni som känner igen er, tänk på det nästa gång de orden börjar ta form på tungan.

Det är samma sak med åsikter. Det räcker inte att ha dem. Du måste berätta vad du tycker och om du vill få igenom din vilja kan vägen inte alltid gå via konsensus. Alla kommer inte att älska dig. Men de flesta har respekt för en person som vågar stå för sina åsikter, även om man inte alltid håller med.

När du löneförhandlar, pruta inte ner dina löneanspråk själv innan du sätter dig vid förhandlingsbordet. Det är din arbetsgivares uppgift. Och kräva alltid lika mycket betalt som dina manliga kollegor med motsvarande kompetens och erfarenhet.

Ifrågasätt inte dig själv. Det gör andra så himla bra.

Till sist, alla dessa seminarier, paneldiskussioner och föreläsningar där kvinnorna lyser med sin frånvaro. Ja, det är sant att många arrangörer gör ett uselt jobb för att hitta kvinnliga deltagare. Men det är inte hela sanningen. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att de kvinnor som får frågan att delta svävar på målet, ber att få återkomma och inte sällan tackar nej direkt. Om det känns jobbigt, om du tvivlar på dig själv om du inte har vanan, tacka ja innan du hunnit tänka efter. Alla måste börja någonstans och du löser det om du bara har koll på vad du tycker är viktigt och vad du vill förmedla.

Om du har viktiga saker att säga (det är klart att du har) och inte vet hur du ska nå ut, hör av dig. Jag hjälper mer än gärna till med att bolla idéer, skriva debattartiklar, snickra på presentationer eller förmedla kontakter. Utvecklingen går åt rätt håll, men vi måste alla hjälpas åt för att öka tempot. Män som kvinnor, nu jobbar vi tillsammans!

/Emma Jonsteg

Emma Jonsteg är vd för Utopia Arkitekter och styrelseledamot av Sveriges Arkitekter.