Tänk större! Postad av: Archileaks, Datum: 2014-06-02

Det fanns en tid då världens blickar riktades mot svensk arkitektur. Då prestigeprojekt som Lincon Center tog inspiration av...Götaplatsen? Arkitekturkritikern Mark Isitt följer historien och undrar vad som går fel. Varför kan vi inte tänka lika stort idag?

På sidan 235 i Victoria Newhouse biografi om arkitekten Wallace K. Harrison dyker det upp en svartvit bild, knappt större än en rikskupong. Den föreställer Götaplatsen.

Bilden är tagen från Avenyn. Fotografen står mitt i vägen, har placerat sitt stativ på den stenlagda refugen mellan körbanorna. Den lappade asfalten är lite regnvåt, en bubbla svänger upp mot Johanneberg, en tonåring i utsvängda jeans släntrar bort mot biblioteket. Vardag i Götet. Bildtexten lyder: ”Götaplatsen, Gothenburg, Sweden. From left to right: City Theatre (Carl Bergstein, 1934); Art Gallery (A. L. Rondahl, 1925); Concert Hall (Sven Markelius, 1939).

Knappt en siffra rätt, som ni märker. Visst, stadsteatern invigdes 1934, men konstmuseet redan 1923 och konserthuset 1935. Och vad är det egentligen med amerikaner och utländska namn? Carl Bergsten var inte tysk eller något, han var från Norrköping. Och Rondahl, vem är det, finns han eller hon överhuvudtaget, museet ritades ju av ARES (Arvid Bjerke, Ragnar Ossian Swensson, Ernst Torulf och Sigfrid Ericson). Och Sven Markelius, man undrar, sedan när tog han över från Nils Einar Eriksson som upphovsman till konserthuset?

Man får vara glad för det lilla, att Newhouse åtminstone stavar Markelius namn rätt. Vilket förstås inte är så konstigt, under efterkrigsåren samarbetade Markelius med Harrison och växte till en världsstjärna. En starchitect. Mycket större än jag tidigare riktigt förstått, inser jag när jag läser den i övrigt förträffliga boken (Rizzoli New York). Till vardags var han Stockholms stadsbyggnadsdirektör, ansvarade för planeringen av Sergelstorg och Hötorgscity, en av västvärldens mest radikala stadssaneringar. 

Men vid sidan om drev han eget, anlitades flitigt som jurymedlem och konsult och när några av förra seklets mest prestigefulla byggnadsverk skulle realiseras var det honom man kallade på. I hans arkivmappar på Arkitektur- och designcentrum (före detta Arkitekturmuseet) hittar man skisser på såväl Unescos högkvarter i Paris som FN-komplexet och Lincoln Center i New York.

Det är i kapitlet om Lincoln Center som bilden på Götaplatsen figurerar. Så klart, kanske den vakne läsaren tänker. Harrison var chef för designprocessen, ritade själv Metropolitanoperan, byggnaden i mitten, den med alla valven – fem istället för sju som på konstmuseet. Philip Johnson ritade dansteatern till vänster och Harrisons kollega Max Abramovitz konserthuset till höger och dynamitduon Eero Saarinen och Gordon Bunshaft delade på teatern i hörnet och likheterna med Götaplatsen är hissnande. Baxnande. Måtten är lite större och materialfloran lite ljusare men planen och funktionerna är desamma och det finns ingen möjlighet att det bara är en slump, inte en chans. Kanske Markelius hade med sig ett foto när han och Alvar Aalto åkte över för att agera bollplank under designprocessens första fas. Eller så var det någon av Harrisons anställda som kom med idén, någon av dem som flög över till Landvetter och vidare i helikopter till Vetlanda för att kika på möbler till FN-biblioteket, ett projekt som ritades parallellt med Lincoln Center (man valde Karl Erik Ekselius stolar till läsesalarna). 

Oavsett vilket – förstå min förvåning. Och stolthet! Här köper man en begagnad bok, utgången sedan länge, om en uramerikansk arkitekt som nästan uteslutande verkade i New York, bläddrar förbi Rockefeller Center, La Guardia-flygplatsen, världsutställningen 1939, FN, svepande glasvillor med njurformade pooler, inbillar sig att man är Don Draper, och så plötsligt… 

Poseidon. Götaplatsen. Göteborg. 

Götaplatsen - Lincon Center. Lincon Center- Götaplatsen?

Vilket ju onekligen får en att tänka. Större. Och sturskare. Arkitektlaget bakom Lincoln Center var rena drömmen, ett modernisternas hall of fame. Särskilt om man beaktar att även Marcel Breuer figurerade initialt (I. M. Pei svarade aldrig på inbjudan). Men Göteborg gjorde det först. Och i många stycken bättre – salongen på The Met är mäktig men konserthusets är vackrare, ljuvare, vänligare. Eller som Peter Erséus, arkitekten bakom stadsbibliotekets nya tillbyggnad, beskrivit det i en föreläsning om hur konserthuset och symfonikerna inspirerar honom (där han också förundras över likheterna med Lincoln Center): 

”Stora salen är ett under i sig! Jag vill påstå att den är en av världens mest minimalistiska konsertsalar. Ingenstans har jag sett en sal lika fri från rumsakustiska hjälpmedel, skärmar, bafflar och andra upphängda attribut vars syfte är att stötta och tillrättalägga en annars ofullgången akustik. Här behövs inte detta.”

Som en avskalad Bruno Mathsson-fåtölj jämfört med en vräkig länstol med lejonfötter och fransar och fotpall, ungefär. En konstruktiv renhet som märks även i en annan flitigt citerad göteborgsbyggnad, Gunnar Asplunds rådhus.

Rådhuset som byggdes samtidigt som konserthuset. 

Som byggdes för snart 80 år sedan.  

Som börjar kännas väldigt avlägset.

 Både i tid och ambition. 

Något man slås av när man besöker nya biblioteket. Och nyrenoverade rådhuset. Två strålande möjligheter att förvalta och förädla, att synliggöra skatterna. Men icke. Bibliotekets fasad är inte så tokig, den är ung och gammal på samma gång, tegelpelarna har placerats lite hipp som happ, en nästan vanvördig omtolkning av grannarnas stramare klassicism.

Men interiört finns det bara en knock-out och det är inte Erséus verk, det är den gamla entrén från 1967, ritad av Lund & Valentin, rensad och putsad och, faktiskt, likheterna med Harrisons arkitektur är slående, här finns samma materialmättade elegans som i ett Manhattanskt atrium – vångagranit, terazzo, koppar, läder. Omfamnande. Ombonat. Som det görna får vara på bibliotek. Medan det nya mest är vitt och naket och pyntat med trendmöbler. Som vore biblioteket ett kontorslandskap vilket som helst. 

Samma sak med rådhuset. Ingen amerikan, inte ens Newhouse, skulle få för sig att felstava Asplunds namn, och rådhuset är något av mästarens mästerverk, få byggnader i världen är lika genomritade. Eller som den amerikanske arkitekturprofessorn Nicholas Adams noterar (han skriver på en bok om huset): ”Få byggnader har lyckats uttrycka sin tids idéer så briljant och så kreativt.” Men när stans politiker nu flyttar in, tar över från tingsrätten och gör om till stadshus, vad hittar man då på? 

Man tömmer kontorsrummen på Asplunds specialritade möbler och trycker in sina egna. 

 

 // Mark Isitt, arkitekturkritiker Göteborgs Posten