Tölöviken - Hundra år av konflikter Postad av: Archileaks, Datum: 2015-09-15

Staden kan beskrivas som en enda stor konstruktion för att hantera konflikter - inte underligt därför att dess byggande i sig ger upphov till motsättningar. Om sådana handlar Rasmus Waerns kommande bok "Bygge och bråk". Sedan i höstas publiceras kapitel ur boken i förväg på bloggen Konflikt. Nu får ni också ett smakprov här: kapitel 5 - om Tölöviken, en av Nordens mest omstridda platser som efter decennier av både mer och mindre storslagna planer bara bidde en tummetott.

*********************************************************

KAPITEL 5

TÖLÖVIKEN. HUNDRA ÅR AV KONFLIKTER

Mitt i Helsingfors ligger en sjö, ja egentligen en havsvik, som heter Tölöviken. Det finns ingen annan plats i de Nordiska huvudstäderna som har en lika bitter historia. Eller snarare frånvaro av historia. Ingen annan plats har sett fler planer komma och gå, utan att något egentligen hänt. Men också avblåsta planer är en plan. Såhär gick det till.

Helsingfors förvaltar ett delikat läge. Halvön har gett staden enastående möjligheter till samspel med havet som också tagits väl tillvara. Läget, och ambitionerna, har paralleller till Karlskrona. Båda städerna hade en strategisk betydelse i Sverige och planerades efter höga ideal. Den östra med en dalgången i mitten, den södra med berget. Karlskrona var länge den större, men efter stormaktstiden mattades utvecklingen av. Något decennium in på artonhundratalet drog Helsingfors iväg, och passerade gränsen som betecknade europeisk storstad – hundra tusen invånare – år 1907. Skärgårdslandskapet fick ge vika för utfyllnader och för kajer. Tölöviken, ursprungligen en bred havsvik öppen åt öster, delades både av en landsvägsbro och av en järnvägsbro. Järnvägen klöv staden i en västlig och en östlig del och förvandlade viken till en sjö. Hade Karskrona haft samma utveckling skulle vägbankar också skurit dess havsvikar ned till sjöar. I det svenska och finska stadsbyggandets Gründerzeit var topografin enbart ett medel. I dagens Hållbara städer är topografin sakrosankt. I synnerhet vattenspeglar.

Av det som en gång var Tölöviken är det mesta idag land. Stora vattenrum som Gloet finns idag bara kvar som ett gatunamn. Att arkitekter som Betel Jung och Eliel Saarinen föreslog en igenfyllnad också av återstoden, är därför inget att förvånas över. Det betecknade ett stadsbyggnadstänkande då de gestaltade kvaliteterna vägde tyngre än de naturgivna. De konflikter deras planering ville hantera var av annat slag än dagens. Då hägrade storstaden. Jungs och Saarinens planer tillkom strax efter Helsingfors’ storstadsstatus och den senare samtidigt med nationens självständighet. De ville snarare hantera konflikten mellan ett fattigt, småskuret förflutet och en rik framtid – eller det man därmed uppfattade som en torftig, tvåvånings bebyggelse i trä och tegel mot drömmen om den höga, hårt reglerade stenstaden där naturen fick ge vika för kvarter och en Central Park. De visioner som presenterades var inte radikalt annorlunda än vad som i praktiken byggdes – de var däremot radikalt gränslösa. Tölövikens vågor fick ge vika för gata på gata. Sjön var en tomt.

Av detta blev nu intet. Det kom att hållas fyra arkitekttävlingar om Tölöviken och åtskilliga förslag dessemellan. Först var de stora och proaktiva, sedan blev de allt mindre och reaktiva. 

Saarinens plan ”Pro-Helsingfors” från 1917-18 var framför allt en stor gestalt, om än synnerligen genomtänkt. Den förhöll sig till allt vad man då kunde begära av en stad, men definierade sina egna kriterier. Bullerproblematiken hanterades med storgårdskvarter som skapade tysta, och insynsskyddade, gårdssidor; ekonomin hanterades med en hög exploatering; järnvägstrafiken hanterade genom att skapa en ny centralstation i Böle (vilket satte den nyss färdigställda järnvägsstationen han själv ritat på undantag). Alla dessa nog så viktiga specialfrågor hanterades inom ramen för visionen. Arkitekturen hanterade konflikterna, i stället för tvärt om, som det senare blev.

Saarinens planer kollapsade på grund av första världskriget och av inbördeskriget som följde. De lämnade landet i ett skick som inte rimmade med stora grepp. Bristen på pengar var ett skäl att projektet föll ifrån, men också tiden för stordåd var borta. Planen fylla igen Tölöviken förutsatte en enighet som kriget hade ihjäl. 

Saarinens plan Pro-Helsingfors från 1917-18, med en ny centralstation ovanpå den igenfyllda Tölöviken. En av många planer av vilka det blev intet. Bild härifrån.

 

Såhär ser Helsingfors ut på Google maps idag. Knappnålen markerar Tölöviken. 

Därför hände heller inget konkret efter 1924 års stadsplanetävling. Vinnaren hette då Oiva Kallio. Även hans vision var i en metropol i Saarinen och Jungs anda. Den sägs att den knäcktes av trettiotalets recession och av den framväxande funktionalismen, men det fanns också andra skäl. I Tölöviken möttes, eller snarare kolliderade, statens och stadens intressen. Konflikten gjorde det svårt att enas också om en aldrig så välformulerad vision.

Alvar Aalto gav sig i kast med området vid mitten av sextiotalet. Inte heller han ville ha naturen kvar i huvudstadens centrum, så att området skulle bli en sentimental ”misslyckad kopia av en karelsk skogstjärn”. Hans manhaftiga brösttoner har fältmarskalkens språk. Denna venetianska corso där en rad av kulturpalats skulle spegla sig i stadens ”inre krater” var den mest karaktärsstarka vision som efterkrigstiden producerade. Området där man med Aaltos ord ”kan se nästan till Lappland” skulle hållas öppen in mot staden. Men även om konserthuset Finlandia kom att manifestera platsens betydelse, strandade Den Stora Planen. Det fanns ingen nationellt stöd för Aaltos storstadsoptimism. Kritiken mot Aaltos plan knäckte inte bara hans utopi, utan även honom själv. 

Det skall dock mycket till för att ett samhälle ger sig in på att bygga ett helt kulturkluster på en gång. Götaplatsen i Göteborg byggdes, till ursprungsarkitekternas stora sorg och besvikelse, inte upp efter de ursprungliga planerna. Kulturforum i Berlin var en vision om en helhet som aldrig blev mer än delarnas summa. Om det funnits – och det fanns det nog – en tid då ett område som Tölöviken verkligen kunde planeras i ett svep, var den tiden borta på sextiotalet.

Förändringen kom så fort att Aalto aldrig hann uppfatta den.  Han hörde till en generation som levde och tänkte efter mottot ”make no little plans”.  Principen formulerades 1907 av arkitekten och planeraren Daniel Burnham som fortsatte: ”They have no magic to stir men's blood and probably themselves will not be realized”.  Burnham själv var aldrig främmande för att ta i. Den väldiga världsutställningen i Chicago 1893, stadsplanen för samma stad från 1909 samt planen för Washington DC och flera av Amerikas första skyskrapor var hans verk. Han var varken först eller sist med att ha framgång med stora planer. Efterkrigstidens förorter växte som regel fram efter planer som inte bara var stora på kartan utan också i sitt genomförande. Men liksom cityförnyelsen var de snarare politiska än konstnärliga visioner.

Så sent som 1966 godkände Helsingfors’ stadsfullmäktige Aaltos plan, men då var tiden för stora visioner egentligen redan förbi. ”Nutidens planer framskrider bitvis” skriver staden själv 2009. Ingen verkar längre tro att en konstnärlig vision för Tölö är möjlig att genomföra. Målet är snarare en rimlig plan för dess markanvändning.

”Problemet med Kampen-Tölövikens område var konflikten mellan statliga och lokala intressen och näringslivets intressen” skriver stadshistorikern och politikern Laura Kolbe . 1986 utlystes en arkitekttävling om platsen för att lösa de låsta positionerna som hade uppstått sedan de olika parterna hade försökt att pressa in sina intressen i Aaltos plan. Att Aalto själv inte längre fanns i livet betydde mindre för möjligheterna att genomföra denna, än de konflikter mellan staden och landet i stort denna huvudstadsheroiska vision väckte. Dessa intressekonflikter växer sig starkare och allt mer komplexa ju längre ett attraktivt område står utan plan. Det krävs mycket offervilja för att få till en helgjuten stad när gestaltningen avgörs vid förhandlingsbordet.

Svårigheten med att finna rätt program för Tölöviken har varit, och är, ett större problem än dess gestaltning. Elasticiteten i såväl dess form som dess innehåll har enbart gynnat osäkerheten. Strandlinjen har kunnat sträckas ut och krympas som ett gummiband. Ingen har efter järnvägen heller haft några starka önskningar om att äga platsen. ”Det finns inget primärt behov av att öka boendet i detta område” skrev juryn i 1986 års tävling. Man kan undra varför.

Juryn rök ihop för sin ”beslutsamma obeslutsamhet”. En av dess ledamöter, professorn Timo Penttilä, hudflängde sina kolleger för att ha försökt ta över gestaltandet genom att dela första priset på tre och därmed sätta sin egen bedömningsförmåga över arkitekternas: ”Prisnämnden satte ribban så högt att ingen av de tävlande kunde komma över”. Att koka ihop en plan på diverse goda ingredienser från tävlingsresultaten har mycket riktigt visat sig vara en strategi som fått mer än ett stadsbyggnadsprojekt att klappa ihop. Vi såg det i tävlingen om Kaliningrad, men ett tydligt mandat till en vinnare heller inte är en säker väg till framgång. 

Platsen har naturligtvis inte varit overksam. Viken närmast staden fylldes tidigt upp för järnvägens behov av en godsterminal och utmed dess kanter har det ena myndiga projektet efter det andra tagit plats, såsom Riksdagshuset från 1931, Kiasma från 1998, Sanomathuset från 1999 och Musikhuset från 2011. Utmed järnvägen reser sig idag en företagspark, tryfferad med några dyra bostäder och i dess södra kant skulle ett nytt stadsbibliotek stå klart till nationens jubileumsår 2017 (det verkar nu ta något år till). 1997 hölls en arkitekttävling om en park i vikens södra del, vilken i bantat skick nu håller på att konkretiseras. Syftet var snarare att koordinera förutsättningarna, än att skapa en vision om morgondagens Helsingfors. Av hundra års tävlande, tänkande, ritande och argumenterade står vi idag med en tummetott.

Husen har alla velat, och därmed verkat, olika. Riksdagshuset föreställde sig en framtid då det skulle stå infattat i en ram av mäktiga ämbetsverk. Kiasma vände svansen mot norr och viftade därmed undan Tölöviken som ett stycke ödemark. Sanomathuset satte en ny ton och en ny skala för området som kom att påverka företagsparken.Godsterminalen fick en tragikomisk huvudroll i platsens konflikthistoria. Dessa låga längor, ritade av den finska järnvägsstyrelsens arkitekt Bruno Granholm 1899, stack alla med kosmopolitiska drömmar i ögonen. Runt millennieskiftet hade det dock vuxit fram en alternativkultur i och kring de gamla magasinen, och i efterspelen efter det stökiga firandet av EuroMayDay (en radikalare version av Första maj) 2006 råkade husen ta eld då någon drog iväg raketer mellan husen. Brandmän och polis angreps med stenar, men elden kom under kontroll. Fem dagar senare förstördes dock husen nästan helt av en ny brasa. Hur den uppstod är man inte klar över, men av husen fanns inte mycket kvar. Den åttonde maj revs resterna, förutom en hyfsat intakt del vilken skulle användas som café för musikhuset som då var under uppförande. Men på grund av ett misstag i ordergivningen råkade också det huset rivas några månader senare.

(Att alternativrörelsen råkar ha sönder sina egna bastioner hade hänt förr. I Umeå ockuperades den rivningshotade biografen Odéon 1990 för att den skulle bevaras som allaktivitetshus. Men under den sista av de konserter som hölls i huset blev publiken så till sig av umeåbandet Step Forward att den gick lös på inredningen i ren iver. Huset revs några veckor senare. Idag står ett 90-talets mest kontroversiella hus, hotell Scandic Plaza, på dess plats.) 

Åter till Helsingfors. Det finns två principiella erfarenheter att dra av det som hänt, eller snarare inte hänt. För det första att platser framför allt definieras av vad de är, snarare än vad de kan bli (eller för den delen har varit). Man skulle kunna kalla det ett stadsbyggandets Thomasteorem. För det andra att städer bygger på bostäder.

Thomasteoremet – sociologen W I Thomas tes att om människor definierar situationer som verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser – har inte bara bäring på vårt inre, utan även på vår byggda miljö. Definieras en plats som exempelvis en baksida, förblir den en baksida, även om den i ett vidare perspektiv bär på möjligheterna till något helt annat. Både Tölövikens södra ände och Slussen har båda kommit att definieras som öppna platser, även om de båda väl så gärna skulle kunna vara tämligen bebyggda. För många strider detta dock mot deras etos.

Den andra erfarenheten av Tölövikens tröstlösa turer är att det i princip inte går att bygga stad utan att bygga bostäder. Undantagen är sådana stormaktshuvudstäder som Daniel Burnham planerade; Washington DC till exempel. En arkitekt med dessa visioner gör klokt i att söka lyckan i andra delar av världen. Som Saarinen. Det tog inte lång tid efter Pro Helsingforsplanen innan han lämnade Finland för en karriär i USA. Det var inte enbart det officiösa anslaget som kullkastade genomförandet av hans, och Oiva Kallios, planer. De sköt också över målet. Behovet av en mängd offentliga byggnader på en gång är nästan obefintligt, varför varje stor plan på ett sådant centrum riskerar att haverera. Det spelar ingen roll hur dynamiska bilder som än målas upp. En stabil stadsutveckling behöver bostäder. Inte för stadslivets skull – folk flyttar gärna på sig dit shoppingen och nöjeslivet finns – utan för att bostadshus är städernas bas. De behöver den mänskliga närvaron i deras arkitektur.

*

Skärgårdsstäderna Helsingfors och Karlskrona har båda vuxit med utfyllnader. Blekingemetropolens plan lades ut över klipporna med en rigid konsekvens som, bland annat, gjort staden till världsarv. De gestaltade kvaliteterna är därmed skyddade, men inte möjligheterna att utveckla staden efter samma respekterade principer. Tvärtom. Det är en konflikt som ständigt följer med vår syn på kulturmiljöer. Spåren av historien ska bevaras, medan nya spår ska förhindras. En mer poetisk syn på kulturarvets möte med livet skulle naturligtvis vara möjlig.

Nu är det en ganska hård poesi som lämnat bokstavliga spår i dessa båda arkipelager. I båda städerna har järnvägen utan större konflikter tagit för sig av vattenrummen. Vägarnas, järnvägarnas och hamnarnas utbredning har skapat en polarisering i synen på staden. Ju större och fulare dessa nödvändigheter brett ut sig, desto viktigare blev skyddet av stadens skönhet.

Skyddet. Själva ordet beskriver kulturen som något i behov av bevarande. Liksom naturskyddet tar denna alltid det förgångnas parti. Skulle man tala om kulturvård, kunde det kanske bli möjligt att låta också förändringar få del av det engagemang som håller kulturarvet intakt. Att Tölöviken inte blev den stolta stad den skulle kunna ha blivit, utan snarare ogenerat kunnat förfulas, vittnar om vikten av att sätta sin tilltro till en arkitektonisk vision. I synnerhet när stadens, statens och näringslivets intressen är i konflikt.

//Rasmus Waern

*********************************************************

Läs nästa kapitel, om osäkerhet som strategi och konflikt som framgångskoncept, här.

Alla kapitel finns på bloggen Konflikt. "Bygge och bråk" ges ut hösten 2015 på Atlantis förlag.