Utveckling av profession och byggnadskonst Postad av: Anders Dahlgren, Datum: 2012-11-27

Arkitektyrket har i princip funnits lika länge som det funnits mänskliga civilisationer. Det var dock först på 1800-talet som yrket professionaliserades, det vill säga gavs en tydlig definition som konsoliderade dess status och auktoritet gentemot andra yrkesgrupper. Förändringen av arkitektyrket hade den framgångsrika professionaliseringen av läkar- och juristyrket som förebild. Kraven på utbildning för arkitekter formaliserades och lärlingssystemet övergavs till förmån för universitetsutbildningar. Drivande faktorer var den teknologiska utvecklingen, industrialismens framväxt samt den arbetsdelning som följde med denna. Likt andra yrken kom arkitektyrket att specialiseras, vilket bland annat innebar att man rörde sig bort från det praktiska byggandet som överläts till andra yrkesgrupper.

 Under den tid då arkitektyrket professionaliserades spelade arkitekttävlingen en viktig roll. Arkitekttävlingen var i sig inte något nytt fenomen under 1800-talet. Inom de klassiska akademierna hade man länge arrangerat tävlingar, men det var först nu som de öppna tävlingarna blev ett sätt att välja arkitekt och få fram idéer och ritningar som kunde ligga till grund för projektering. Den öppna tävlingens struktur kom även att passa väl in industrialismens liberala samhällsordning där fria yrkesmän kan konkurrera om arkitektuppdrag på lika villkor och där meritokratins lagar (teoretiskt sett) gäller – bäst förslag vinner. Arkitekttävlingen är ett fenomen som på ett idémässigt plan förenar ekonomi med idealism är öppen och rättvis konkurrens anses främja det ekonomiska systemet såväl som byggnadskonsten och samhällsutvecklingen i stort.

 

Marsnummer av l'architecture d'aujourd'hui från 1932

Arkitekttävlingens nya funktion hängde samman med uppkomsten av massmedier i allmänhet samt arkitektur- och andra facktidskrifter i synnerhet. Tävlingarnas program och resultat kunde nu få en stor medial spridning, vilket var en starkt bidragande orsak till arkitekttävlingens genomslagskraft. En effekt av detta var även att framgångsrika arkitekter nu blev offentliga personer.

Arkitekturtidskriften blev dock inte bara ett forum för presentation och debatt kring tävlingar utan även den spelade en viktig roll i professionsetableringen genom att skapa en gemensam kunskapsgrund och identitet för arkitektkåren. Att detta i upplysningens anda skett i tidskriftens öppna fora är en intressant aspekt av arkitektyrkets professionalisering.

 Även om professionaliseringens syfte delvis varit att hindra icke-arkitekter från att konkurrera med arkitekter på marknaden så inbegriper den ett mått av transparens och en gemensam vilja att förbättra arkitekturen. Även här står idealism jämte ekonomi. När Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR) bildades 1936 proklamerades bland annat att organisationen ”skall arbeta för byggnadskonstens förkovran”. Detta inslag av idealism och kollektiv strävan är en viktig del av arkitektprofessionens historiska arv och utgör en grundsten för oss idag att bygga vidare på. Förmågan till öppenhet och delande av kunskap tillhör digitala teknikens främsta fördelar och framstår i ljuset av historien som ett självklart redskap för att utveckla arkitektprofessionen och byggnadskonsten.

Professionsutveckling.

Hur utvecklas arkitektprofessionen idag? Sveriges Arkitekters tidigare förbundsdirektör Staffan Carenholm har återkommande uppmanat arkitektkontor att budgetera för kompetensutveckling. Det kontor som kanske tydligast uppfyller detta är White arkitekter som sedan flera decennier har en egen forsknings- och utvecklingsavdelning som verkar såväl inåt – driver egna projekt – som utåt – samverkar med universitet och andra företag. Även många mindre kontor avsätter medel för intern kompetensutveckling – men var publiceras resultaten av dessa arbeten?

Facktidskriften, som tidigare befann sig i centrum för arkitektkårens kunskapsutbyte, spelar idag en annan roll. Sedan SAR tog över ägarskapet för Tidskriften Arkitektur 1978 sades att tidskriften skall vara ”oberoende”, det vill säga att ”det är inte arkitekternas särintressen som skall gynnas, utan ett vidare kulturbegrepp.”(Olof Hultin, Arkitektur, 2001:4). Generellt sett har arkitekturkritiken idag ett brett kulturellt anslag och i Arkitektur och de andra arkitekturtidskrifterna i Sverige ryms inte diskussioner om de specifika frågor som det specialiserade yrkeslivet ger upphov till. Inte heller de akademiska tidskrifterna, likt Nordic Journal of Architectural Research, fångar upp dessa frågor utan är en utpräglad akademisk angelägenhet.

 

 

 

 

 

 

 

Idag finns alltså inget självklart forum för utbyte av arkitektonisk yrkeskunskap. Före professionaliseringen tog lärlingssystemet hand om kunskapsöverföringen. Senare kom tidskrifterna att delvis axla denna roll. Den tryckta texten och den publicerade bilden ersatte den muntliga traderingen av kunskap från en yrkesman till en annan. I och med byggbranschens långtgående specialisering och snabba förändringstakt är de gamla kanalerna för kunskapsöverföring idag inte längre tillräckliga. Arkitekturtidskriften rymmer inte diskussioner om de specifika problem den yrkesverksamme arkitekten ställs inför samtidigt som arbetssituationens komplexitet inte gör att arkitektkontorens interna erfarenhetsutbyte inte heller är tillräcklig.

Den digitala tekniken ger helt nya möjligheter att bygga upp ett kompletterande forum för professionsutveckling och kunskapsöverföring. Detta kan stimulera såväl ökad specialisering som möten över professionsgränser. Att detta skall ske i öppna fora där den kollektiva strävan att utveckla byggnadskonsten är den drivande faktorn faller sig naturligt i ljuset av arkitektprofessionens historia.

 

 

------------------------------------------------------
Detta är den andra delen av tre i en artikelserie som handlar om hur utvecklingen av tekniska verktyg hänger ihop med utvecklingen av arkitekturen. Den tredje delen kommer diskutera dagens förutsättningar för kunskapsproduktion utifrån teorin om Mode 2 samt hur ett gränsöverskridande digitalt forum skulle kunna bli en angelägenhet för såväl akademi som profession.

Anders Dahlgren är arkitekt och konstvetare och för närvarande verksam som doktorand vid Göteborgs Universitet där han forskar om projektet Svensk stad (1950, 1953) samt dess betydelse för svensk arkitekturhistoria och -praktik. Anders Dahlgren har tidigare varit redaktör för tidskriften 4 ARK