Vems vardagsrum? Postad av: Archileaks, Datum: 2015-02-06

I en serie om tre artiklar kommer Malin Zimm, före detta medarbetare på ArkDes som sakkunnig i arkitektur, att ta upp ArkDes förhållande till omvärlden genom tre frågor. Den första artikeln handlade om vikten av att kommunicera utifrån myndighetsuppdraget och inte falla för frestelsen att använda enkla varumärkesbyggande budskap. Denna artikel handlar om relationen mellan ArkDes och branschen. I en kommande tredje artikel tas kopplingen mellan ArkDes och Moderna museet upp. 

It’s complicated, relationen mellan ArkDes och arkitekterna. De har blivit som ett gammalt par som inte själva märker att tonen övergått från hjärtlig till rå. Vi tar det från början.

Svenska arkitekter grundade museet 1962 genom en donation av miljoner ritningar och organisationens fotoarkiv som till dess varit en bildservice (en slags presstjänst för spridning av svensk arkitektur). År 1978 övergick Arkitekturmuseet (omdöpt från Sveriges Arkitekturmuseum) i statlig regi och utsågs samtidigt till ett av landets 14 centralmuseer, tillika myndighet. Att museet tillmättes denna betydelse togs begripligt nog väl emot av arkitektkåren, och inte blev det sämre av att man under 90-talet beslutade om tilldelningen av nuvarande ”prime location” intill Moderna museet. Sedan gick det rutin i förhållandet, tills en ny våg av politiskt intresse riktades mot Arkitekturmuseet. Instruktionen från Kulturdepartementet utnämnde museet till nationell mötesplats för aktörer inom arkitektur och design. Tanken var god, behovet fanns, medlen gavs, men ingen tydlig inbjudan till att forma gemensamma aktiviteter gick ut från ArkDes till vare sig arkitekter, formgivare, beställare eller andra aktörer. Å andra sidan – ”it takes two to tango” – branscherna nappade inte, eller snarare, de få som svarade an gjorde det med dåligt gehör för hur man möter publiken, och med klen förståelse för skillnaden mellan mässgolv och myndighet. Betraktat från bådas sida kan man konstatera att mötesplatsuppdraget var så brett formulerat att ingen kände sig kallad och ännu färre kände sig utvalda.

ArkDes blev inte relevant som centrum för något av de sammanförda ämnena. De förslag på utställningar som strömmade in – mer eller mindre seriösa men alla lika hoppfulla – följde alla logiken ”det är väl ändå på det här museet man kan realisera och få fullt finansierat en utställningsidé om arkitekten x eller keramikern y, respektive formgivaren z”? De forskare som redan fanns på plats på ArkDes kunde ha fått tillgång till utställningsytor, och tydligare medverkat i den publika verksamheten, men det skedde bara enstaka gånger. Då extra medel tillförts museet för det nationella mötesplatsuppdraget tänkte man nog inte från uppdragsgivarens sida (Kulturdepartementet) att det skulle ha någon negativ inverkan på utställningarna. Allmänheten vill ha utställningar. Arkitekter och formgivare vill ha utställningar. Museer gör utställningar. Detta gamla relationskontrakt, mellan såväl museet, publiken och ämnesföreträdarna, var aldrig riktigt upprivet, men varken under benämningen museum eller center lyckades man nå ut med de välgjorda egna utställningarna, vilka faktiskt gjordes. Inte minst under rubriken Projektrummet där design och konsthantverk visades, alltid med en liten katalog och en tydligt social strategi med närvarande utställare som etablerade kontakt med publiken. Visst, vissa var mycket små utställningar, men storleken spelar sällan någon roll för angelägenhetsgraden när det gäller utställningar. Den ena parten i förhållandet, arkitekten, står vid sidan av med armarna i kors och surar, berättigat möjligen över bristen på kvalitet (ofta tidsbrist till följd av trög beslutsgång), iförd en rätt missklädsam offerkofta. Med de senaste årens gradvisa omstöpning till ArkDes och den förra ledningens skeva respons på uppdraget har arkitekternas latenta kontrollbehov hamnat i ytläge. När kontrollbehovet omsätts i härskarstrategi, uppstår en situation där den utsatta parten inte KAN göra rätt: vad man än gör är det fel, vilket påpekas. Kort sagt, konflikten står, eller stod, mellan arkitekternas bild av museet och museets/centrets uppdrag.

Arkitekterna har tagit många initiativ till samtalsterapi. Vid ett flertal tillfällen under 2014 stod ArkDes i fokus för seminarier och diskussioner, organiserade och bevistade av främst arkitektkåren. Bland annat höll Arkitekturens Grannar seminariet ”Våra drömmars Arkitekturmuseum”, och Svenska konstkritikersamfundet och Stockholms Arkitektförening på Liljevalchs ”Riktning ArkDes”. Den aktuella bakgrunden var regeringens antydan i budgetpropositionen om en möjlig sammanslagning av ArkDes och Moderna museet.

Diskussionen på Liljevalchs lockade ”the usual suspects” vilket innebär en homogen sammansättning av stockholmsbaserade ämnesföreträdare och praktiker från arkitektkontor, stadsbyggnadskontor, andra institutioner och myndigheter, representanter för utbildningarna och media. Samtalet speglar engagemanget, medan de samtalandes enhetliga bakgrund inte riktigt stödjer ett samfälligt nytänkande kring frågorna.

I decembernumret av Arkitekten rapporterade Mårten Janson från samtalskvällen på Liljevalchs, och inleder sin artikel med dessa ord: ”Arkitekterna förlorade ett vardagsrum och fick ett centrum med otydligt uppdrag”. Möjligen omedvetet råkar denna mening avslöja ett förmodat ägarförhållande: arkitekterna har förlorat ”sitt” vardagsrum. Oavsett om det speglar en allmän uppfattning inom branschen, eller om det enbart är en iakttagelse från arkitekturbevakande media, är det illa nog att ArkDes uppfattas som en rumslig angelägenhet för en eller ett par yrkeskårer i första hand. Varför skulle arkitekter ha en hel myndighet som sitt eget vardagsrum? På vilket sätt bidrar det till att stärka allmänhetens intresse för ämnena? Om vi leker med tanken att Sjöhistoriska museet efter centrala överväganden skulle omstöpts till ”Statens centrum för sjöfart och oceanografi” – skulle man då oroat konstatera att svenska sjömän förlorat sitt vardagsrum? Om Tekniska museet fick ett breddat uppdrag under namnet ”Centrum för teknik och digital kultur”, skulle då landets civilingenjörer bekymrat argumentera för huruvida teknikämnet skulle försvagas i denna kombination? 

Prövar man perspektiven på detta sätt blir det tydligt att förväntningarna på ArkDes är annorlunda än för motsvarande institutioner inom andra ämnesfält, och att orosmolnen kring ArkDes har att göra med att denna institution är, i dagsläget, det enda rum där samhällets förmedling av arkitektur- och designkunskap till allmänheten ska materialiseras och kommuniceras. Ett underkommunicerat ämnesområde (arkitekturen) har placerats intill ett annat (design: mycket ojämnt exponerat dock beroende på vilken typ av design som avses), i en tid då vi upplever att just det svenska samhällets värdering av ämnena står i otakt med våra grannländers uppskattning av desamma. Det är idag genom ArkDes som Sverige manifesterar sin offentliga hållning till ämnena arkitektur och design.  

 


I Norge och Danmark har man växlat upp arkitekturens och designens betydelse både som kunskapsexport och kulturskapande framgångsfaktorer. Under samma tidsrymd har det svenska samhällsbyggnadsklimatet skapat en i vissa avseenden (självupplevt) ofrivilligt marginaliserad yrkesgrupp (se till exempel Kristina Grange: Att förtjäna sin roll, Arkus 2014). Samhällsutvecklingen går förhoppningsvis mot ett uppvaknande och insikten om behovet av livsstilsomställning och hållbara lösningar. Oavsett om det finns ett nationellt centrum för ämnena finns idag en förståelse för arkitekturens och samhällsplaneringens stora roll när det gäller att möjliggöra och stötta de nödvändiga förändringarna. Men attitydomställningen är ojämn: arkitekterna har å ena sidan äntligen samhällets öra, samtidigt som gestaltande kompetenser upplever sig stå långt ned på hackordningen i många mötesrum under byggprojektens gång. 

All arkitektur utgör ett framtidsval i flera dimensioner. Den byggda miljöns betydelse står i förhållande till många människors hela livstid. Att kunskapen om detta fält behöver spridas är själva grunden till ArkDes, genom hela dess 52-åriga historia med särskild betoning på de senaste fem årens förtydligade uppdrag. Arkitektkårens behov av att andra än arkitekter intresserar sig för arkitektur bör överväga professionens behov av att ”äga” sitt ämne. Arkitekter behöver konfrontera sitt kontrollbehov: vi tenderar att tycka att det egna ämnet är så komplext att det inte går att lämna över till någon annan. Yrkets generalister vill ogärna släppa delar av uppgiften att skapa en helhet – det är både en yrkeskultur och ett inlärt beteende, och ur vår analogi ”relationsperspektivet” sett, ett tecken på låg tillit till omgivningen.

Sveriges Arkitekter öppnar för möjligheten att lokalisera sig mer publikt, istället för att sitta förborgade i samma gamla militärbyggnad som Riksantikvarieämbetet. Förbundet har sedan en tid umgåtts med tanken på ett eget publikt rum för föreläsningar och aktiviteter, och det verkar finnas gehör för detta hos medlemmarna. Om man kommer till beslut om detta återstår att tydligt formulera skillnaden – och hålla balansen – mellan arkitekter och arkitektur som utgångspunkt för utställningar och program. Det bör handla om ämnet, detta för att säkerställa att flera röster om arkitektur hörs än yrkesutövarnas egna stämmor. Det är dags att ge tillgång till arkitektur som del av allmänbildningen, och det krävs fler perspektiv än de som producerar arkitektur. Om – eller när – SA reder sig en plats i det offentliga rummet, kommer man precis som ArkDes att ställas inför utmaningen att ha en regional och lokal närvaro i landet samtidigt som man etablerar sig i maktnära storstadsläge. Ju fler rum som rymmer frågan desto större chans att tydligt redovisa avsändare och avsikt.

Med detta sagt behöver inte arkitekterna och ArkDes göra slut – snarare börjar de bekräfta varandra i ett sunt särbo-förhållande – vilket också var tanken från början. Man kan ha varsitt rum att utöva sitt eget värdskap i, och då och då finns det möjlighet att flytta in under samma tak. När jag föreslår detta är det inte som en resignation inför ArkDes innevarande mötesplatsuppdrag, tvärtom. Det har aldrig varit meningen att ArkDes villkorslöst ska upplåta sina rum till arkitekterna som någon slags huvudaktör. Om branscherna vill nå en publik helt på sina egna villkor står det dem fritt att skapa platser för sådana möten; inte bara arkitekter – industridesigner, byggare med flera. En gemensam mötesplats med bredd utesluter inte de egna forumen. Dessa rum, under sina egna tydliga värdskap, kan gärna vara var dags rum – men bara ArkDes måste vara var och ens rum.

// Malin Zimm

I nästa artikel kommer relationen till grannen, och eventuellt framtida sambon, Moderna museet att analyseras relativt begreppen center, institution och museum. 

Malin Zimm är doktor i arkitektur och forsknings- och utvecklingschef på White arkitekter.

Fram till sommaren 2014 var Zimm sakkunnig i arkitektur på Arkitektur- och designcentrum, en tjänst som inrättades 2010 på myndigheten som då hette Arkitekturmuseet.

Zimm var chefredaktör på tidskriften Rum 2007-2009 och är verksam som skribent, kritiker och föreläsare.

Bild 1 från filmen The Usual Suspects

Mer om Ark Des:

Ett oskrivet Ark.  Archileaks 19/1 -2015

"Pr-chef fick sparken efter föräldraledighet" – Resume 9/3 2011

"Arkitekturmuseets femtioårskris" Tidskriften Arkitektur 9/11 2012

"Arkitektkåren kritiserar regeringen" SVT 20/11 2012

"Tälttanten 2.0" Tidskriften Kritik

"Kulturministern: Vi har flera gånger påtalat en del brister" SVD 24/7 2014

"30 grader och Lena Rahoult är borta från Arkitektur- och designcentrum" – Arkitekt.se 4/8 2014

"Nu måste Arkitektur- och designcentrum kasta sig in i debatten" Sydsvenskan 4/9 2014