Vem vill bygga fult? Postad av: Archileaks, Datum: 2015-06-29

Ingen vill fulhet, det säger sig självt. En paragraf som förespråkar ”god form” eller ”estetik” blir ofrånkomligen en tautologi med ett budskap för självklart för att få konkret mening. Vad som snarare krävs för en varierad stadsmiljö med en mångfald av arkitektoniska uttryck är en formulering som utmanar normen om vad som faktiskt är fint eller fult. Daniel Golling redogör för historien bakom och utvecklingen av Plan- och bygglagens skönhetsparagraf.

”Ingen har som intention att göra Stockholm fult.” Med det argumentet försökte moderaten Kristina Alvendal år 2004 få Stockholms kommunfullmäktige att bifalla hennes motion om att avskaffa stadens skönhetsråd.

Den kommunala instansen Skönhetsrådet heter utskrivet ”Rådet till skydd för Stockholms skönhet” och har till uppgift att vara rådgivande åt andra kommunala förvaltningar och myndigheter i frågor som gäller stadens kulturhistoriskt värdefulla stadsbilder (inte stadsmiljöer alltså) och stadens skönhetsvärden.

Skydd och bevarande. Det är lätt att få uppfattningen att stadens skönhet är hotad, men om det förhåller sig så som Alvendal påstod; att ingen har för avsikt att förfula staden, om alla som bygger nytt vill skapa vackra byggnader – ja, varför behövs då ett råd till skydd för stadens skönhet? Det går inte att förneka att det fanns en viss logik i Alvendals argumentation, men utöver att slå fast något som förefaller självklart så dristade sig moderaten i sin motion även till att kalla Skönhetsrådet för det som den ofta beskylls för att vara: en smakpolis.

Det var nog dumt, för det var just det där påståendet som remissinstanserna riktade in sig på i sina utlåtanden. Ingenstans bemöttes detta med att det inte finns någon som avsiktligt vill förfula staden. Det kommenterades inte ens. Förmodligen var det mycket lättare att säga: ”du har fel, Skönhetsrådet är ingen smakpolis” än att säga att det visst finns de som avsiktligt vill bygga fult och att Stockholms skönhet av det skälet behöver allt skydd den kan få.

Konsekvensen av att hålla med Alvendal hade varit att medge att smaken är som baken (vilket inte borde vara en problematisk hållning i ett samhälle som utger sig för att vara pluralistiskt och mångkulturellt), men att på samma gång skriva under på att ingen har som avsikt att förfula staden och samtidigt vilja behålla ett skönhetsråd är detsamma som att hävda att det finns en god smak och att det är den som ska värnas.

Fullmäktige i Stockholm bestämde sig för att det var bäst att behålla Skönhetsrådet men även på nationell nivå har våra folkvalda engagerat sig för vackert byggande. Riksdagen antog 1998 propositionen Framtidsformer (prop. 1997/98:117) som skulle ge Sverige en modern politik för ”arkitektur, formgivning och design”. Med den fick Plan- och bygglagen den så kallade Skönhetsparagrafen; i 3 kap 1 § slogs fast att: ”Byggnader ska ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetsverkan”.

Det kan ju låta som självklarheter som de flesta av oss kan skriva under på, för vem av oss vill inte det? Målsättningen för Framtidsformer och motiven bakom Skönhetsparagrafen var inte heller kontroversiella. Det offentliga skulle vara ett föredöme vad gäller kvalitetsfrågor, arkitekturen skulle ges goda förutsättningar för sin utveckling, intresset för arkitekturen skulle stärkas och breddas och ”kvalitet och skönhetsaspekter inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden”.

En sak ska man ha klart för sig om Skönhetsparagrafen: den var ingen skönhetsparagraf. I propositionen framhölls att begreppet estetisk kan förstås på två sätt, antingen i betydelsen ”som har att göra med estetik” eller ”som präglas av skönhet”. Ordet ”estetiskt”, slog propositionen fast några stycken senare, skulle i lagtexten användas i betydelsen ”som har att göra med estetik”. Estetiskt tilltalande innebär alltså … Ja, vad? 

Ordet estetik har sitt ursprung i grekiskans aesthetis, som betyder förnimmelse och förstås ofta som förnimmelse av det sköna. Nu är jag ingen jurist, men jag gissar att förvaltningsdomstolar kan finna det problematiskt att ta ställning i ärenden som har sin utgångspunkt i meningsskiljaktigheter beträffande läran om det sköna. För att underlätta kniviga bedömningar slog propositionen fast att ”estetiska krav, liksom andra kvalitetskrav, måste utgå från värderingar som har en betydande grad av allmän acceptans”. Någon plats för normkritik fanns inte i arkitekturpolitiken på nittiotalet, däremot för minsta gemensamma nämnare-populism. I praktiken: Den goda smaken.

Nu hjälpte inte det, Skönhetsparagrafen och arkitekturpolitiken blev inte den framgång som regering och riksdag hoppats på. Det var helt enkelt för svårt för byggnadsnämnder och kammarrätter att, med Skönhetsparagrafen som hjälp, avgöra vad som var fult och snyggt. Knappt tio år efter att Framtidsformer antagits föreslogs i utredningen Får jag lov? (SOU 2005:77) att Skönhetsparagrafen skulle tas bort och istället för den fick vi 2 kap 5 § som säger att ”bebyggelse skall utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden samt natur- och kulturvärdena på platsen och så att en god form-, färg- och materialverkan åstadkoms.” Ut med tilltalande estetik och in med god form, alltså. Bättre? Nja, inte riktigt. Det menade filosofiprofessorn Sven Olov Wallenstein som, när han intervjuades av SVT om Skönhetsparagrafen, konstaterade följande: ”Att påstå att form ska vara god är en slags tautologi. Ingen människa skulle ju önska sig dålig form.”

Nu känner jag ingen som har beställt någon av de drygt 200 villor som Pål Ross ritat eller de boende i Elding Oscarsons kontroversiella ”townhouse” i Landskrona (för att nämna två arkitektkontor representerar ytterligheterna av det estetiska spektrat) men jag är säker på att de, om de tillfrågades, skulle hävda att deras hus är vackra, att de är exempel på den mest raffinerade smak, att de har en gestaltning som passar sitt ändamål, att de bidrar till en god helhetsverkan i området där de ligger och allt annat som PBL efterlyser.

Vi vill alla samma sak, vi tycker bara olika – och det är skälet till att det blir väldigt snårigt när politiken, även om intentionerna är aldrig så goda tar sig an smak, estetik eller skönhet.

Den gamla arkitekturpolitiken är på väg ut. För närvarande filar Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö på en utredning som kallas Gestaltad Livsmiljö. Vad den kommer att föreslå i fråga om ändringar av PBL för att få arkitekturen att bli så vacker som de med makten över byggloven vill att den kan bli återstår att se, men förväntningarna inom arkitekturetablissemanget är höga. Otåligheten är också stor. Redan för fem år sedan gav Sveriges Arkitekter ut skriften Arkitektur och politik – Arkitekturpolitik för Sverige 2010–2015. I den långa lista med hyfsat konkreta förslag som arkitekterna riktade till politiker på kommunal nivå fanns följande: ”Inrikta politiken mot större mångfald och undvik normer, sektorstänkande, stordrift och kommersialisering som stöper nybyggandet i samma form och förenklar stadens strukturer”.

Det finns gott om starka och seglivade normer att utmana. Det visar, om inte annat, den uppmärksammade historien med fasadkulören på Bernth Uhnos villa i Skänninge, bildkonstnären som lät måla fasaderna på sitt hus i flera nyanser av gult (gult som är uppblandat med vitt som högre upp på fasaden blir mörkare för att till slut tona mot rött). Inte ok enligt byggnads- och räddningsnämnden i Mjölby kommun vars ordförande, centerpartisten Anders Steen, orsakade en storm i sociala medier när han kallade Uhnos färgval för osvenskt. Gula hus är vi vana vid i Sverige, men då är de målade i en nyans och det räcker. Flera nyanser ger inte en god färgverkan menar politikerna i byggnads- och räddningsnämnden och så är det ju med Plan- och bygglagen, det är upp till våra folkvalda att avgöra vad det innebär. Uhno tycker inte bara att huset har en god färgverkan, han tycker att fasaden är vacker. Eller som vi skulle ha sagt på nittiotalet: estetiskt tilltalande.

Det återstår att se om Gestaltad livsmiljö kommer att resultera i några ändringar av Plan- och bygglagen, men problemet är kanske att lagen, oavsett om den begär tilltalande estetik eller god formverkan, ställer meningslösa krav som öppnar upp för ett godtycke som ger företräde för förlegade normer och föreställningar om ur byggnader och stadsmiljöer ska se ut. 

Vore det inte mer fruktbart, i alla fall om vi eftersträvar en mångfald av arkitektoniska uttryck och en varierad stadsmiljö, med en lagstiftning som tar sin utgångspunkt i det som Kristina Alvendal och Sven Olov Wallenstein, helt oberoende av varandra, har konstaterat: att vi alla eftersträvar det vackra och önskar oss den goda formen i arkitekturen.

//Daniel Golling

Daniel Golling är arkitektur och designjournalist. Han har tidigare varit chefredaktör för design- och arkitekturtidskriften Form och han var dessförinnan chefredaktör på arkitektur- och designskriften Forum. Daniel Golling skriver för såväl svensk som internationell fack- och populärpress. Tillsammans med Gustaf Kjellin har han podcasten Summit.

 

Rubrikbild från Flickr Commons