allmänning

En allmänning definieras i Svenska Akademins ordbok som "allmän, gemensam egendom". I en utvidgad betydelse kan allmänningen förstås som allt som uppfattas som gemensamt, inklusive till exempel information.

Historiskt var de svenska allmänningarna, enligt Ulf Stahre, "den gemensamt ägda jorden och skogen utanför de enskilt ägda inägorna i byarna" (Stahre, 2014, s. 88). Gemensamhetsägandet baserades på by, socken, härad eller landskap. I och med skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen omvandlades systemet med en tyngdpunkt i privat ägande. Ulf Stahre skriver:

"Vid slutet av 1800-talet var med vissa undantag hela den svenska jordbruksjorden skiftad och bystrukturerna i grunden förändrade. [...] De allmänningarna som idag återstår är i huvudsak häradsallmänningarna, som fortfarande omfattar stora arealer skogsmark. De är numera registrerade som särskilda fastigheter." (Stahre, 2014, s. 88-89).

Motsvarande omvandlingar har skett i större delen av Västeuropa.

De svenska städernas allmänningar har en annan historia. Städerna bestod tidigare dels av donationsjord - donationsjorden är den jord som staten sedan medeltiden gav nya städer - och dels jord staden själv förvärvade (odaljord). Stahre skriver:

"Städernas mark var uppdelad på tomtmark i stadskärnan samt stadsägor utanför denna. All mark ägdes i princip av staden, som upplät tomter och stadsägor till borgarna, dock endast med nyttjanderätt." (Stahre, 2014, s. 90).

Den allt starkare privata äganderätten kom från och med 1700-talet att förändra städernas ägandeförhållanden. De ytor som idag motsvaras av detaljplanebegreppet allmän plats, ytor som gator och torg, blev och förblir en slags stadsallmänningar. Sådana allmänna platser kan även ha en enskild huvudman, tänk till exempel på ett bostadsområdes kvartersmark med lekplatser, vägar etc. Beroende på byggnadsstrukturen kan sådana ytor uppfattas som mer eller mindre allmänna; områden med slutna gårdar är mer privata, medan till exempel funktionalistiskt inspirerade, öppna områden har diffusare gränser mellan privat och allmänt (Stahre, 2014, s. 94-96). Vad det gäller enskilda vägar skriver Stahre:

"Det finns en åttahundra år lång kontinuitet i förvaltningen av enskilda vägar alltifrån den medeltida byarnas byalag till moderna samfällighetsföreningar. [...] Dagens förvaltning av de svenska enskilda vägarna är ett belysande exempel på en väl fungerande och stabil självförvaltning av allmänningar". (Stahre, 2014, s. 94).

Den idag kanske mest kända teorin kring allmänningar är Elinor Ostroms 8 punkter för en fungerande gemensam resurspool (common pool resources, CPR). Ett annat viktigt begrepp om allmänningar är "allmänningarnas tragedi", myntat av Garrett Hardin för de fall där allmänningar förfaller eller förloras på grund av överutnyttjande; ett exempel på detta är överfisket.

Se även En ny allmänning.

Tryckt källa: Ulf Stahre, En stad för de många eller för de få, Bokförlaget Atlas, Stockholm:2014.