Bostadssubvention

Bostadssubventioner är stöd till byggande av bostäder och/eller till boende. Man skiljer vanligtvis på generella subventioner och selektiva (eller riktade) subventioner; till de senare räknas till exempel behovsprövade bostadsbidrag.

Statliga bostadssubventioner har länge varit en del av svensk bostadspolitik. 1917-1919 gavs till exempel statligt stöd till smålägenheter, men det ”finansierade[…] endast 5 procent av bostadsbyggandet i tätorterna” (Boverket, Bostadspolitiken. Svensk politik för boende, planering och byggande under 130 år, 2007, s. 40). 1923 avskaffades alla subventioner till förmån för marknadskrafterna, för att sedan återupplivas under välfärdsstatens första årtionden.

1930- och 40-talen såg inledningen till generell bostadssubventionspolitik. Detta sammanföll med utvecklingen mot en specifik bostadspolitik, snarare än en politik delad mellan Jordbruksdepartementet och Socialdepartementet. Förutom en återinförd hyresreglering – hyresreglering hade tidigare införts 1916 och avskaffats på 1920-talet – så var räntegarantin den tyngsta faktorn i generaliseringen. Bo Bengtsson skriver:

"De statliga tilläggslån som kunde erhållas till projekt med höga produktionskostnader var ränte- och amorteringsfria i tio år och därefter kunde de eventuellt avskrivas. Tilläggslånen sågs som temporära och skulle avvecklas då balansen på byggmarknaden blev bättre. Inflationen och de stigande räntorna ledde dock till att räntegarantin de facto utvecklades till en permanent generell subvention." (Bengtsson, "Subventionerna åter instrument för bostäder", 2015 )

1942 byggdes samtliga nya lägenheter med statligt stöd; 3 år tidigare var motsvarande siffra 5%.

Även behovsprövade barnbidraget, en selektiv subvention med sina rötter i barnrikehussystemet, stammar från dessa årtionden.

Fram till miljonprogrammet blev, enligt Boverket, statens verktyg för att jämna ut kostnaderna mellan nyproduktion och befintligt bestånd en ”subventionerad långivning med hjälp av garanterade räntor på de statliga bostadslånen” (Boverket, Bostadspolitiken, 2007, s. 28). Samma system gällde från mitten av 1970-talet till avregleringen 1992. Miljonprogrammet stöddes, enligt Boverket, av ett "finansieringssystem baserat på paritetslån" (i ett paritetslån omfördelas kostnader för ränta och amortering över tid; riksdagen skulle varje år bestämma återbetalningskravet, skulderna kom dock att växa om inflationen). Enligt Bengtsson innebar detta inte en subvention. Han skriver:

"Miljonprogrammet stöttades alltså inte av några statliga subventioner – trots vad många tycks tro i dag. Däremot dirigerades kapital och arbetskraft till bostadssektorn, något som staten då hade helt andra möjligheter att göra än i dag. Därtill vidtogs åtgärder för att höja produktiviteten genom att främja stora industrialiserade byggprojekt." (Bengtsson, "Subventionerna åter instrument för bostäder", 2015).

Vid miljonprogrammets slut, 1975, infördes så en generell subvention för att jämna ut skillnaderna mellan olika upplåtelseformer. (Bengtsson: "Under parollen om neutralitet mellan upplåtelseformerna skulle subventionerna göra villkoren mellan äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt mera likvärdiga utan att ta ifrån egnahemsägarna – redan då en majoritet av väljarkåren – deras avdragsrätt i beskattningen". "Subventionerna åter instrument för bostäder", 2015).

Eva Hedman skriver:

"Det nya finansieringssystem som infördes 1975 innebar att principen om subventionsfria lån (men med räntegarantier) övergavs. I stället fastställde staten en låg s.k. garanterad ränta. Skillnaden mellan denna och den faktiska räntan betalades av staten i form av räntebidrag. Det var i detta sammanhang so m statliga subventioner för första gången accepterades som en permanent lösning." (Hedman, Den kommunala allmännyttans historia, 2008).

Systemet kom att bygga upp ett skuldberg som bäddade för det tidiga 1990-talets subventionsavskaffande.

Samtidigt som subventionerna avskaffades förändrades även bostadspolitiken. Boverket skriver:

”I början av 1990-talet blir låg inflation och budgetbalans med utgiftstak övergripande politiska målsättningar. När räntebidragens syfte reduceras till att upprätthålla skatteneutraliteten mellan flerbostadshus och egnahem, så tonas också den familjepolitiska aspekten av bostadspolitiken ner. Produktionssubventionerna kom att bli mer selektiva och riktas till studenter, ’äldre-äldre’ och funktionshindrade. Bostadsbidragen kom alltmer att bli ett stöd för ensamstående föräldrar med barn och för studerande”. (Boverket, Bostadspolitiken, 2007, s. 25).

Det sena 1990-talet och det tidigare 2000-talet präglades, enligt Boverket, av stöd till boende (”bostadsbidrag, bostadstillägg till pensionärer, ränteavdrag till småhusägare” (Boverket, Bostadspolitiken, 2007, s. 29)). Bostadsbyggande subventionerades för specialboende (studenter, äldre, funktionshindrade, små hyreslägenheter, miljö- och energi).

I EU var det år 2013 endast Sverige, Lettland och Tjeckien som saknade konventionella subventioner för bostadsbyggande. (I de flesta länder finns selektiva subventioner för så kallat social housing, se till exempel Stockholms stadsmissions Hemlös 2013, s. 19). Det har dock hävdats att ränteavdragen (och ROT-avdragen) innebär en subvention till de som äger sin bostad; se till exempel SVT:s "'Ränteavdragen omfördelar inte åt rätt håll'", 2015.