Begreppet dérive, ungefär "driva (runt)", fick sin nutida innebörd av Guy Debord 1956. Dérive innebär ett sätt att färdas igenom en stad för att bryta den vanemässiga uppfattningen om staden och istället kartlägga dess psykogeografi. Detta medvetandeförändrande "drivande" står därmed i såväl skuld som kontrast till 1800-talsflanerandet och dess dadaistiska efterföljare. (Se Wikipedia: Dérive).

Dérive sågs av Debord som ett sätt att upplösa det grepp som de dominerande ideologierna (kapitalism och statskommunism) hade över de moderna städerna. Det var, med andra ord, en version av den marxistiska tanken om att genomskåda en förtryckande struktur för att på så sätt nå den sanning som tänktes finnas bortom den. I detta var drivandet inte så mycket en slumpmässig vandring som ett sätt att förstå stadens verkliga (psykogeografiska) känslolandskap. Debord skrev:

”La part de l’aléatoire est ici moins déterminante qu’on ne croit : du point de vue de la dérive, il existe un relief psychogéographique des villes, avec des courants constants, des points fixes, et des tourbillons qui rendent l’accès ou la sortie de certaines zones fort malaisés.”. (Théorie de la dérive, 1956)

Sven-Olov Wallenstein skriver:

"På ett liknande sätt kunde metoderna för att ”driva runt” (dérive) i staden och kartlägga dess ”psykogeografi” bli till ett nytt sätt att följa och frilägga dolda sociala kraftfält bortom det funktionella rutnätet, och öppna för det filosofen sociologen Henri Lefebvre, en av rörelsens stora inspiratörer, kallade en ”kritik av vardagslivet” (vilket ska förstås som en upptäckt av de potentialer till omkastning och revolt som finns i det mest vardagliga momenten, förutsatt att vi lär oss att se dem som potentiella ”situationer”)." (Guy Debord och samhället som skådespel, 2010)