Eldhuset var ett rektangulärt, timrat envåningshus med öppen härd i centrum av det enda rummet. Eldhuset hade en rököppning eller röklucka i taket ovanför elden. Taket var ofta framdraget i en farstukvist eller svale. Längs innerväggarna fanns ofta väggfasta bänkar (lavar). Eldhuset saknade fönster, men kunde ha gluggar i väggarna. Golvet var vanligtvis av jord. En schematiserad eldhusplan kan se ut så här (med elden i mitten):

eldhusplan

Eldhuset har setts som en av den nordiska byggnadskulturens mest uråldriga former. Sigurd Erixon;

"Näst efter kåtor och sadeltakshus äro de [eldhusen] våra ålderdomligaste bostadsbyggnader" (Erixon, s. 147).

På Skansen i Stockholm fick eldhuset, eller "stårriset", representera vikingatidens byggnadskultur. Johan Mårtelius skriver:

"I sin vägledning för Skansens byggnader beskrev Axel Nilsson eldhuset, 'stårriset', som en kvarlevande representant för vikingatidens boning, 'sådan den genom de isländska sagornas skildringar är känd', den 'gamla nordiska gården'." (Mårtelius, s. 205).

I sin Vikingatidens byggande i Mälardalen Ramverk och knuttimring (2009) skriver Karin Rosberg:

"Konsthistorikern Gerda Boëthius utgick i sina resonemang från stående byggnader, inte minst i fäbodar. Hon såg eldhustypen som utgångspunkt för de flesta hustyper på nordiska gårdar. Med eldhus menade hon ett knuttimrat hus med mitthärd och ingång på gaveln, sådana som ännu fanns på fäbodar under tidigt 1900-tal men var byggda långt tidigare. Hon menade att traditionen var ännu äldre än så, och att det i fäbodarna fanns kvar ett byggnadsskick som först hade varit rådande på gårdar." (Rosberg, s. 120).

Eldhuset har kopplats ihop med det grekiska megaron. Erixon skriver:

"Under 1800-talet lanserade tyska forskare den mening, som senare upptogs även bland svenska arkeologer, bland dem Oscar Montelius, och vartill etnologerna anslöto sig, att det existerade ett historiskt samband mellan våra gavelsvalehus och det forngrekiska megaron. Gavelsvalehuset betecknades som en speciellt nordisk byggnadsform, med expansionsförmåga ända ner till Medelhavet. Om ett sådant sammanhang har funnits, måste det arkeologiska materialet ge oförtydbara vittnesbörd därom. Vad vi hittills veta om byggnadsformerna under järnåldern ger dock knappast stöd härför." (Erixon, s. 166).

Mårtelius beskriver också, med hjälp av Erixon, hur eldhuset setts som en latent andlig byggnad:

"De fasta bänkarna längs långsidorna kunde i fonden bära ytterligare en bänk, som tycktes spela rollen av ett altare. 'Det är av intresse i detta sammanhang att erfara att, när någon präst ibland kom upp till fäbodarna såsom till fiskarna vid Vansjön, mässade han vid 'altaret' och låg om natten på detta'. Erixon uppfattade det hela som 'en vag reminiscens av den helgd, som rummet vid fondväggen och laven eller bordet där haft sedan urminnes tider'." (Mårtelius, s. 205).

Källor: Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur. Studier och skildringar belysande den svenska byggnadskulturens historia. Walter Ekstrand Bokförlag: Lund 1982 [1947]; Johan Mårtelius, "Antika tempel och nordiska hus", s. 199-211 i Byggnader och betydelser. En antologi om arkitektur. Red. Britt-Inger Johansson och Christian Lovén. Arkitektur Förlag: Stockholm 2000; Karin Rosberg, Vikingatidens byggande i Mälardalen Ramverk och knuttimring 2009,