Etruskiskt tempel

Den etruskiska tempelformen är delvis höljd i historiens dunkel. Den ”närapå uteslutande källan” (Mårtelius, s. 208) till kunskap om de etruskiska templen är Vitruvius, som levde århundradet fKr. (Gregor Paulsson placerade den etruskiska kulturens höjdpunkt till runt 700 fKr, även om den levde vidare ytterligare 500-600 år). Mårtelius beskriver den generella etruskiska tempelformen så här:

”Planens form tycktes ha varierat, men några utgångspunkter framstod som givna. Materialet var i huvudsak, och särskilt i de övre delarna, trä. Cellan var djupt tillbakadragen från fronten, så att templet väsentligen var en relation mellan en sluten del och ett öppet förrum, med kraftigt utskjutande tak. Fronten hade i allmänhet fyra kolonner, vars toskanska form tycktes nära besläktad med den doriska.” (Mårtelius, s. 209).

Gregor Paulssons nämner att templet låg upphöjt på en terass, eller ett podium, med en trappa upp till det. Templets innersta heliga (cellan) var tredelad (en bredare mitt omgiven av två smalare sidor). Cellans delar var stängda för varandra. (Paulsson, s. 238). En plan finns avbildad här.

De etruskiska templens ursprung har varit omdebatterat. Å ena sidan har de, och den etruskiska kulturen i stort, en ”storgrekisk provinskultur” , eller setts som en arkitektur och en kultur i egen rätt (Paulsson, s. 235; se även Mårtelius s. 208-209). Mårtelius skriver: ”Det grekiska och det etruskiska kan parallellt ha utgått ur megarons arkitektur” (Mårtelius, s. 209). Det etruskiska templet har även setts som en slag felande länk mellan megaron och eldhuset, som en ”diffus länk mellan antiken och Norden” (Mårtelius, s. 208).

Ruinerna av etruskertemplet i Orvieto finns avbildade här.

För en övergripande redogörelse för den religiösa platsen i etruskisk kultur, se Inger Edlund-Berrys Gods and Places in Etruscan Religion.

En sentida, svensk avläggare till den etruskiska tempelformen är Ragnar Östbergs Carl Eldhs ateljé. Mårtelius skriver:

”En variant på etruskiskt trätempel uppfördes 1918 vid Bellevue i Stockholms norra utkant, där Ragnar Östberg skapade ateljén för skulptören Carl Eldh. En träkåk med drag av traktens 1700-talsbebyggelse förädlades av ett par antika accenter. Så blev verkstadsdelen med en portik utformad som ett tempel i trä, med glesa stöd, tjärat, etruskiskt”. (Mårtelius, s. 210).

Mårtelius (1998) ser även tydliga etruskiska drag i Gunnar Asplunds Skogskapellet (1920) på Skogskyrkogården i Stockholm.

Källor: Johan Mårtelius, "Antika tempel och nordiska hus", s. 199-211 i Byggnader och betydelser. En antologi om arkitektur. Red. Britt-Inger Johansson och Christian Lovén. Arkitektur Förlag: Stockholm 2000; Johan Mårtelius, "Timret och glaset", s. 249- 272 i Kring 1900. Red. Sten Åke Nilsson och Louise Vinge. Gyllenstiernska Krapperupsstiftelse: Nyhamnsläge 1998; Gregor Paulsson, Konstens världshistoria: Antiken. 3:e upplagan. Natur och Kultur Stockholm: 1968