Gentrifiering

Begreppet gentrifiering myntades 1964 av den brittiska sociologen Ruth Glass. Begreppet användes för att beskriva en utveckling där vissa av Londons gamla arbetarkvarter blev nya hem för medelklassen. I en kunskapsöversikt över gentrifieringsforskningen har Karin Hedin definierat gentrifiering på följande sätt:

"Gentrifiering handlar i grund och botten om förändring av platsers användning och sammansättning av användare: om nyinvesteringar i byggnader, om nya grupper av boende och nya verksamheter. Det gemensamma draget för dessa förändringar, oavsett var och när de äger rum, är att de personer som flyttar in i ett område har en avsevärt starkare socioekonomisk profil än de som flyttar ut." (s .7, Gentrifiering, socialgeografisk polarisering och bostadspolitiskt skifte (2010).

Gentrifieringsforskningen identifierar tre (ibland fyra) vågor av gentrifiering. Hedin skriver:

  • ”Den första gentrifieringsvågen varade från 1950-talet till tidiga 1970-talets oljekris. Gentrifiering under denna period var sporadisk, berörde nedgångna innerstadsdelar av större städer i Nordamerika, Västeuropa och Australien och var i hög grad pådriven från statligt håll." (Hedin, s. 28).
  • "Från slutet av 1970-talet och under 1980-talet intensifierades gentrifieringen under en andra gentrifieringsvåg samtidigt som gentrifieringsområden diversifierades. Under denna tid möttes gentrifieringsprocesser av tilltagande motstånd från sociala rörelser. I samband med den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet var det flera som hävdade att gentrifiering var historia och att vi sett slutet av processen [...]. Men när det finansiella läget vände fann man snart motbevis till dessa påståenden." (ibid.)
  • "Den tredje vågens gentrifiering kom att beröra en ännu mer heterogen samling områden än tidigare och har bemötts av betydligt mindre motstånd av sociala rörelser. Denna våg präglas inte så mycket av pionjärernas roll som tidigare vågor, utan är i högre grad pådriven från statligt håll och av fastighetsexploatörer.” (ibid.).

.

Enligt Hedin finns det två huvudsakliga sätt att se på gentrifiering idag (2010): antingen som en positiv, förnyande kraft (”emancipatory city-diskursen”), eller som en negativ kraft sprungen ur en nyliberal världsordning (”revanchist city-diskursen”). Ett exempel på skillnaden är att den förra kan lyfta fram gentrifieringens förbättring av förfallna områden, medan den senare snarare ser bortträngningen som sker i och med hyreshöjningar, etc. (Hedin, s. 12ff.). "Emancipatory city-diskursen" har även pekat på gentrifiering som en nyckel till kvinnors frigörelse:

"Att aktivt söka sig till ett centralt boende banade väg för kvinnors frigörelse från hemmafrurollen med mindre isolering och större närhet till innerstadens serviceutbud och arbetsmarknad. Såväl ensamstående förvärvsarbetande kvinnor som hushåll med dubbla inkomster har uppmärksammats spela en viktig roll i gentrifieringsprocesser”. (Hedin, s. 17).

De två övergripande sätten att tolka gentrifiering ser olika orsaker till att gentrifiering alls uppstår. Det handlar om ”konsumtionsinriktade förklaringar” respektive ”produktionsinriktade förklaringar”. Den gentrifieringspositiva strömningen tenderar lägga vikt vid de förra, medan gentrifieringskritiska lägger fokus på de senare (Hedin, s. 17ff). Konsumtionsinriktade förklaringar lyfter fram hur en ny sorts tjänstebaserad ekonomi, den så kallade post-industriella ekonomin, har vuxit fram och skapat en ny sorts medelklass. Det är, enligt detta synsätt, i denna nya medelklass som vi finner orsaken till gentrifiering. Hedin skriver:

"[Sharon] Zukin [...] menar att en pådrivande faktor är sökandet efter autencitet, hur längtan efter äkthet spelar en roll i gentrifierande områden. Bland annat uttrycks detta i förekomsten av fenomen likt Bondens marknad i svenska storstäder. Särskilt i skildringar av gentrifiering under 1970- och 1980-talen beskrivs hur livsstilen hos s.k. pionjärer: konstnärer, musiker, studenter och andra kreativa människor som söker billigt och kulturnära boende i innerstaden inspirerar köpstarka gentrifierare"

Hedin pekar även på Richard Floridas begrepp om "den kreativa klassen". Ett exempel på en produktionsinriktad förklaring är den så kallade räntegapsteorin. Räntegapet, som myntades av geografen Neil Smith, är skillnaden mellan dagens värde av en mark och det uppfattade framtida värdet av samma mark. Ju större skillnad, desto större är räntegapet. Om ett låginkomstområde ligger på potentiellt värdefull mark så är risken stor att de boende kommer att trängas ut för att markens uppfattade, framtida värde ska förverkligas.

Kontrasten mellan de två stråken i gentrifieringsforskningen är dock inte fullt så skarp som den kan tyckas. Hedin skriver:

”Numera råder viss konsensus bland gentrifieringsforskare vad gäller båda sidors förklaringsvärde och att förklaringar till gentrifiering innehåller bakomliggande mekanismer på såväl struktur- som aktörsnivå.” (Hedin, s. 18).

Övriga källor: wikipedia