grönstruktur

Begreppet grönstruktur gjorde sin formella svenska debut 1992 i Boverkets "Storstadsuppdraget. En förstudie om storstädernas miljö”. Begreppet användes synonymt med "gröna områden" och tycks ha varit mycket brett. (Se Emma Sandelins Grönstruktur: begrepp, innehåll och planering, 2012, s. 20ff).

Elisabet Lundgren Alm (2001) beskriver den "uppenbara bakgrunden" till detta framträdande: hållbarhetskonferensen i Rio de Janeiro 1992 samt en mängd statliga utredningar kring miljöproblem i de svenska storstäderna (Lundgren Alm, s. 36). Boverket och Naturvårdsverket blev regeringens verktyg för att ta sig an utmaningarna:

"Naturvårdsverket fick i uppdrag att fokusera på vattenkvalitet, luftkvalitet, natur- och grönområdens betydelse för den biologiska mångfalden samt avfallshantering. Boverkets uppdrag gällde framförallt tre aspekter på storstädernas komplexa miljösituation: att ta fram underlag om tätortsutvecklingen med tonvikt på sambanden mellan bebyggelse och trafik, att belysa natur- och grönområdenas betydelse för människors välbefinnande samt slutligen att beskriva hur målet att långsiktigt bevara sammanhängande grönstråk skulle kunna tillgodoses." (Lundgren Alm, s. 36)

I ett längre historiskt perspektiv placerar Lundgren Alm in grönstrukturbegreppet (och dess synonymer) i den moderna stadens utveckling. Lundgren Alm skriver:

"I ett första skede var det framförallt de gröna områdenas sociala och hälsomässiga aspekter som uppmärksammades vilket i förlängningen givit upphov till begrepp som friarealer och en normerande hantering av dessa. Under 1990-talet har grönskans ekologiska funktion hamnat i fokus och eftersom dessa inte kan inordnas i administrativa enheter har det uppstått behov av begrepp som också inbegriper dessa funktioner. Framväxten av grönstrukturbegreppet ska delvis ses som ett svar på detta problem" (Lundgren Alm, s. 14).

En annan drivande kraft i grönstrukturbegreppets tillkomst är, enligt Lundgren Alm, är den "tilltagande professionaliseringen" (och specialiseringen) inom stadsplaneringen (Lundgren Alm, s. 14).

I SOU 1994:36 definierades grönstruktur som ett samlande begrepp för "system av grönska, mark och vatten och dess funktioner i tätorterna" med bas i "ekologisk, kulturell och social betydelse". Lundgren Alm skriver:

"Grönstruktur definieras här som alla gröna obebyggda ytor, där även själva marken och markprofilen, det hydrologiska systemet i marken och vattenområden ingår." (Lundgren Alm, s. 40).

Samma utredning pekade på att tidigare grönplaner "inte fått någon tyngd i översiktsplaneringen" på grund av deras oklara funktion och status (Lundgren Alm, s. 41). Regeringsdirektivet mynnade så småningom ut i ett delbetänkande som likställde grönstruktur med "tätorternas grönområden".

Grönstrukturbegreppets anda är förstås äldre än 1992. Lundgren Alm spårar grönstrukturbegreppets moderna skandinaviska rötter till bland annat det principschema stadsträdgårdsmästare Holger Blom upprättade för Stockholm 1946, och till de resonemang den norske landskapsarkitekten Egil Gabrielsens förde kring "urbane friarealer" på 1970-talet. Pudelns kärna är, enligt Lundgren Alm, ett fokus på stadsgrönska som bärare av "en mångfunktionell betydelse" tillsammans med en betoning på vikten av planering av grönskan (Lundgren Alm, s. 34, 38).

Enligt Lundgren Alm så är det huvudsakligen de grönytor som har kommunen som huvudman som uppmärksammats i stadsplaneringen (s. 33). Lundgren Alm sätter denna "formella grönstruktur" i konstrast till "faktisk grönstruktur", det vill säga grönstruktur utan hänsyn till administrativa gränser.

Enligt Alexander Ståhle (2005) har grönstrukturbegreppet "en fundamental begränsning då det utesluter obebyggd mark som inte är 'grön', även om många definitioner vill hävda motsatsen. Denna mark, som kan vara skolgårdar, lekplatser, bollplaner eller impediment ('skräpmark'), hamnar nu ofta utanför stadsplaneringens planer och program" (s. 16).

Tryckta källor: Elisabet Lundgren Alm, Stadslandskapets obrukade resurs. Om grönstrukturens potential och synliggörande i en hållbar stadsutveckling. Doktorsavhandling vid Chalmers Tekniska Högskola Göteborg: 2001; Alexander Ståhle, Mer park i tätare stad. Teoretiska och empiriska undersökningar av stadsplaneringens mått på friytetillgång. Licentiatavhandling vid Kungliga Tekniska Högskolan Stockholm: 2005.