Hemlöshet

Hemlösa definieras, i Sverige, in i fyra så kallade situationer. Dessa är:

  • Akut hemlöshet. Akut hemlösa är uteliggare, boende på härbärgen, i husvagn, i tält, etc. Socialstyrelsen uppskattade under en mätvecka 2011 antalet till 4 500 personer i Sverige. Av dessa bodde 280 utomhus eller i offentliga utrymmen. (Den sista siffran är mycket osäker - bara i Stockholm har den uppskattats till strax under 500. Se Stockholms Stadsmissions Hemlös 2012, s. 7-8).
  • Institutionsvistelse eller kategoriboende. Det vill säga personer i fängelse eller på stödboende som saknar bostad inför utskrivning. 5 600 personer 2011 enligt Socialstyrelsen.
  • Långsiktiga boendelösningar. Till exempel missbrukare och personer med psykisk ohälsa som bor i ett kommunordnat boende (”den sekundära bostadsmarknaden”). 13 900 personer 2011 enligt socialstyrelsen.
  • Eget ordnat kortsiktigt boende. Personer som bor utan kontrakt eller med tillfälliga andrahandskontrakt. 6 800 personer 2011.

2011 var antalet hemlösa c:a 34 000; hemlöshet fanns i 280 av 290 kommuner. 1993 uppmättes antalet hemlösa till c:a 10 000, 1999 var siffran strax över 8 400, ”vilket Socialstyrelsen bedömer motsvara det antal som rapporterades 1993, när man tar hänsyn till förändrad hemlöshetsdefinition och utökat antal upp- giftslämnare”. (s. 52 i Adressat okänd - om hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik SOU 2000:14).

Se vidare Socialstyrelsens definition av hemlöshet och, för detaljerade genomgångar, Socialstyrelsens Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden 2011 – omfattning och karaktär och Öppna jämförelser 2014. Hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. .

För relationen mellan hemlöshet och bostadslöshet, se Bostadslöshet.

Den moderna hemlöshetspolitiken, och den moderna socialpolitiken, föddes i början av 1900-talet. En milstolpe var 1918 års lag (1918:422) om fattigvård, som innebar ett skifte i synen på fattigvård. Fattigvården blev nu en rättighetsfråga snarare än att vara beroende av någons goda vilja. Skiftet skedde mot bakgrund av bostadsbrist och förslumning i storstäderna, bland annat hade en wallraffning bland Stockholms fattigbostäder avslöjat ”vedervärdiga” förhållanden där slumvärdar skodde sig på gäster som berövats ”deras människovärde” (Adressat okänd - om hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik SOU 2000:14, s 36).

Först i och med miljonprogrammet kom bostadsbristen att åtgärdas. (Rötterna fanns i 1933 års krisuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, som innebar att arbetslösheten skulle motverkas genom bostadsbyggande. Vid samma tid tillsattes den bostadssociala utredning som skulle komma att bli grunden för efterkrigstidens bostadspolitik; den mynnade ut i SOU 1945:63, SOU 1947:26)).

”Efterkrigstidens bostadspolitik som kan sägas ha varit gällande fram till början av 1990-talet, innebar en ansvars- fördelning mellan stat och kommun: staten lade fast kvalitetskrav och säkrade finansieringen, medan kommunerna svarade för planering och bostadsförmedling samt bostadsproduktion via kommunägda bostads- företag och stiftelser.” (Adressat okänd, s. 37). (Se även Ola Nylanders historiska bakgrund i Bygg bort bostadsbristen).

Stockholms hemlöshet steg under perioden fram till miljonprogrammets fullbordan. (Data kring hemlöshet i Sverige bygger mestadels på situationen i Stockholm, som var enda föremålet för forskningen fram till 1990-talet, se Ulla Beijers "Forskning om hemlösa i Sverige", 2007). Hemlösa var hänvisade till härbärgen och ungkarlshotell (”vilka genomgående var undermåliga bostäder med låg standard”, Adressat okänd, s. 37). Missbrukshemlösa ökade 1955 när motboken avskaffades (den hade införts 1917). Detta gav upphov till ”ett stort antal institutioner” från och med 1950-talet. Även 1960-talet såg en ökande hemlöshet.

”[Hans ] Swärd (1998) uppger att det i mitten av 1960-talet fanns något över 3.000 kommunala härbärgesplatser i landet, vilket i sådant fall skulle innebära att antalet hemlösa bör ha varit närmare tre gånger fler med tanke på den interna rörligheten inom gruppen.” (Adressat okänd, s. 38).

Under 1980-talet ökade åter hemlösheten. Det blev bland annat vanligare att yngre, kvinnor och psykiskt sjuka hamnade i hemlöshet.

”Enligt Ågren m.fl. (2000) kan detta till viss del förklaras med olika beslut som påverkade gruppen hemlösa negativt: (1) Avvecklingen av nykterhetsvården medförde att det blev svårare att kontrollera alkoholkonsumtionen på institutionerna för hemlösa; (2) principerna om ”normalisering” gjorde att man avvecklade de resurser som tidigare hade avdelats för hemlösa; (3) den särskilda äldrevården för hemlösa avvecklades”. (Adressat okänd, s. 40).

Orsakerna till hemlöshet är många. Stockholms stadsmission pekade 2014 ut strukturella orsaker (bostadsbrist, att bostäder byggs endast för mer eller mindre rika personer); institutionella orsaker (hyreslagstiftning, regelverk för vräkning, bostads- och försörjningslagen); bristande materiella resurser (betalningsanmärkningar, skulder, inga referenser, för stor familj, etc.); samt individuella förklaringar (missbruk, sjukdom, personlig konkurs, etc.). (Hemlös 2014, s. 8).

Uppskattningar av hemlöshet dras med flera osäkerhetsmoment. Hemlösa utanför den ovan presenterade definitionen inkluderade 2014 dels barn som rymt hemifrån (och saknar kontakt med socialtjänsten) och dels personer utan permanent uppehållstillstånd (EU-medborgare, personer med tillfälliga uppehållstillstånd och papperslösa). (Se Hemlös 2012). Stockholms stadsmission beskrev 2012 mätningssituationen:

"sannolikt är dock att siffrorna är i underkant. Socialstyrelsens mätningar har nämligen alltid gjorts under en vecka. Det skapar osäkerhet eftersom resultatet inte säger något om hur många det finns i gruppen på årsbasis. Riskerna med mättekniken är uppenbara. Studier visar att de som lever i hemlöshet kan delas in i tre grupper beroende på tidsaspekten: temporärt, episodiskt och kroniskt hemlösa. De flesta människor som upplever hemlöshet går in och ur hemlöshet under relativt korta perioder och den grupp som är att betrakta som kroniskt hemlös är också den som blir synlig i den typ av tvärsnittsundersökningar som Socialstyrelsen genomför. Således är det de som befinner sig i långvarig hemlöshet som också framförallt syns i myndighetens mätningar, medan personer som lever i hemlöshet en kortare period inte fångas upp, till exempel minderåriga som rymmer hemifrån."

Man fortsatte:

"En större utmaning är emellertid att Socialstyrelsen inte ens försöker kartlägga stora grupper. I myndighetens undersökningar registreras varken utrikes födda personer som saknar permanent uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn som är placerade genom socialtjänsten. EU/EES-medborgare som befinner sig i Sverige, men saknar försörjning och eget boende, ingår heller inte i Socialstyrelsens kartläggning. Barn och unga som rymmer eller kastas ut hemifrån utelämnas också och kommer enbart att synas i statistiken om de har varit i kontakt med socialtjänsten." (s 8-9 Hemlös 2012).

Bland de hemlösa fanns 2011 en överrepresentation av utrikes födda och äldre; runt 65% var män (s. 7). ”Bland de hemlösa var 21 procent unga vuxna, 18–26 år, av vilka 59 procent var män och 41 procent kvinnor.” (Hemlös 2014, s. 9).