Kollektivhus

Ett kollektivhus är ett slags gemensamt boende. Karin Palm Lindén har definierat kollektivhus som:

”Ett flerfamiljshus med privata lägenheter och gemensamma lokaler, däribland gemensamt kök och matsal. De boende tillhör inte någon avgränsad kategori utan består av så kallade vanliga hushåll. De har en viss gemensam organisation, däribland någon form av gemensam mathållning.” (citerad i Klas Modins Kollektivt boende, s. 13).

Dick Urban Vestbro definierar kollektivhus som:

"en bostadsform för blandad befolkning där varje hushåll har egen lägenhet i förbindelse med gemen- samma lokaler som storkök, matsal, hobbylokaler och andra kollektiva utrymmen." (Vestbro, Kollektivhusens historia, s. 1).

Boverket gör en uppdelning i särskilda boendeformer för vissa kategorier (för grupper som behöver särskilt stöd, till exempel LSS-boende) respektive kollektivboende i allmänhet. (Se Bostadsutformning vid kollektiva boendeformer, Rapport 2005-01-27).

Sveriges första kollektivhus, Hemgården, stod klart runt 1906 på Östermalm i Stockholm, Hemgården var det andra i sitt slag i Europa - det första hade byggts i Köpenhamn 3 år tidigare. Malin Zimm skriver: "Tack vare den service centralköket stod för kunde kvinnorna som bodde där komma ut i förvärvslivet." (Zimm, Kollektivhus på Kungsholmen först i Sverige).

Dick Urban Vestbro skriver dock:

"Ingen idé fanns att de gifta kvinnorna skulle för- värvsarbeta eller att de skulle delta i något kollektivt arbete. Tanken var att ’kollektivisera hembiträdet’ som Alva Myrdal uttryckte saken ett par decennier senare." (Vestbro, (Vestbro, Kollektivhusens historia, s. 3).

Hemgården gick i konkurs efter ett decennium.

Kollektivhuset från 1935 på Kungsholmen i Stockholm var det första svenska kollektivhuset byggt på funktionalismens ideal. (I acceptera hade kollektivhuset utsetts till en av framtidens tre boendeformer). De drivande krafterna för dess tillkomst var Alva Myrdal och Sven Markelius. Vestbro beskriver deras idéer:

For them [Myrdal & Markelius] collective housing was not only an instrument to "collectivise the maid" as in earlier experiments, but rather to enable women to combine housework and paid employment outside the home. It was also considered important to provide a socially desirable environment for children in a situation when families became smaller and more isolated. The intention was not to dissolve the family, as was said in the conservative press, but to facilitate everyday life for a modern family with equal roles for men and women." (From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden, s. 2)

Vestbro beskriver denna kollektivhustanke som byggd på arbetsdelning snarare än kooperation:

The tenants were to be served by employed (and underpaid female) staff, even for laundry and room cleaning. The tenants themselves, however, were not supposed to do a single piece of work. This probably contributed to the labelling of collective housing as a "special solution for privileged people" (From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden s. 2)

Malin Zimm skriver:

Våren 1935 stod kollektivhuset klart för inflyttning. Det bestod av 57 lägenheter, varierande från 17 till 107 kvadratmeter, nästan samtliga med balkonger. Gemensamhetsytorna, som ursprungligen utvecklats för det tänkta Alvikshuset [ett tidigare projekt som gått i stöpet], hade fått anpassas till det mindre projektet – läsesalongen blev tidskriftshörna och de boendes matsal blev en restaurang öppen även för allmänheten, dock reserverad som sällskapsrum för husets invånare efter klockan 21. Övriga funktioner genomfördes i full skala, som barndaghemmet i bottenvåningen (som även kunde fungera som ”nattis”), tvättnedkast, anställd städ- och tvätteripersonal, telefoncentral, butik, solterrass på taket och mathissar från restaurangen som levererade måltider direkt in till lägenheternas små pentryn. " Se Kollektivhus på Kungsholmen först i Sverige (2014).

Några år senare byggdes kollektivhuset Smaragden, även det på Kungsholmen, som ett boende för ensamstående arbetande kvinnor.

Smaragden, Kungsklippan, 1960-tal (skribenten har rätt till bilden)

Ovan: Kollektivhuset Smaragden på Kungsklippan i Stockholm.

Det var framförallt den private byggaren Olle Engkvist som höll kollektivhusidén vid liv. Under åren 1938-1956 stod han bakom 8 kollektivhus i stockholmsregionen. Det officiella stödet för kollektivhusen var svagt, och sköts i sank i och med Bostadskollektiva kommitténs slutbetänkande (Hemmen och samhällsplaneringen SOU 1956:32). Här avfärdades kollektivhustanken - bland annat på grund av det framväxande husmodersidealet, och det man uppfattade som riskerna med kollektiv barnuppfostran (Vestbro, From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden, s. 3).

De kollektivhus som byggdes i Sverige innan 1975 (färre än 20 stycken) byggde på principen om anställd personal. I och med 1970-talets radikalisering och kritik mot miljonprogrammet och den nya formen av "omänskliga" institutionsboenden (From Central kitchen to community co-operation - Development of Collective Housing in Sweden, s. 6), kom dock tanken om kollektivboende att färgas av idéer om social gemenskap snarare än rationalitet och effektivitet. Ett exempel är Hässelby Familjehotell, som byggts av Olle Enqkvist som ett kollektivhus med anställd personal. 1976 togs restaurangverksamheten över av de boende. Vestbro skriver:

Liknande tankar fördes fram i slutet av 70-talet av en arbetsgrupp som kallade sig Bo i gemenskap (BiG). Gruppen fick medel från Byggforskningsrådet för att utveckla sina idéer. Den skrift som blev resultatet av BiG:s arbete blev ett manifest för en rad nya kollektivhus. BiG kallade sin modell ”Det lilla kollektivhuset på arbetsgemenskapens grund”. [...] Felet med hushållsarbetet var inte att det var värdelöst utan att det upprepades av en enskild person (en kvinna) varje dag som en service till en allt mindre social enhet. Genom att arbeta tillsamman i ett kollektiv skulle det värdefulla kvinnoarbetet kunna bli en berikande del av vardagslivet – för både män och kvinnor. Om man lagade mat åt en större grupp människor mer sällan skulle man kunna gå in för uppgiften med hela sin själ, stimuleras av samarbetet med andra, och samtidigt spara mycket värdefull tid genom att kunna sätta sig till dukat bordfem till tio middagar innan det blev ens egen tur att laga mat. (Kollektivhusens historia, s. 8)

Stacken i Bergsjön i Göteborg blev det första kollektivhuset med dessa ideal.

Ett annat tecken i tiden var Stolplyckan i Linköping. Stolplyckan byggdes som ett blandat boende - med bland annat ett antal lägenheter reserverade för funktionshindrade - med restaurang, bibliotek, gym, dagis, hobbyrum med mera. Kollektivhus med inriktning på de boendes medarbete utvecklades vid samma tid.

2012 bodde c:a 2000 personer i runt 40 kollektivhus i Sverige. Majoriteten av kollektivhusen byggdes under 1980-talet. 2007-2012 byggdes 6 nya kollektivhus.

En beskrivning av ett nystartat (2008) kollektivhus i Mölndal finns på Kollektivhus - så startar du ett. 2016 ska ett nytt kollektivhus med blandade funktioner börja byggas i Kortedala i nordöstra Göteborg; 17-våningshuset kan även komma att rymma funktioner riktade till det omgivande området, såsom kafé och mataffär (se till exempel "Nu bygger vi Lyktan").

Se även Byggemenskap.

Övriga källor: Allt fler vill bo kollektivt (2012); wikipedia.