Miljonprogrammet

enter image description here Skivhus i Fittja

Miljonprogrammet är den benämning man idag använder för Sveriges bostadsbyggande under perioden 1965-1975.

Det råder delade meningar om exakt hur många lägenheter som faktiskt byggdes under de tio åren men enligt Statiska Centralbyrån var de 1 006 000 stycken, alltså runt 100 000 per år (att jämföra med dagens 40 000). Ungefär en tredjedel av det byggda var storskaliga höghusområden, en tredjedel låga flerbostadshusområden och en tredjedel småhus.

Nettotillskottet av bostäder blev trots de många nybyggda lägenheterna inte så stort som man kanske kan tro. Många äldre hus med omodern standard revs nämligen, både i städerna och på landet. Man brukar räkna med att en fjärdedel av dagens bostadsbestånd i Sverige består av bebyggelse från miljonprogrammet.

Vadå "miljonprogrammet"?

Begreppet ”miljonprogrammet” myntades i efterhand, när planeringens effekter började diskuteras och kritikerna behövde ett namn på fenomenet. Något övergripande och statligt detaljreglerat program var det egentligen inte fråga om. Visserligen använde statsråd Ernst Michanek parollen ”En miljon bostäder på tio år” i valkampanjen för SAP 1964 men trots vad hans parti och flera med det ville togs det av olika anledningar bara beslut om två år i taget i riksdagen. Dock hade man ju, när tio år gått, faktiskt ändå fått en miljon bostäder byggda så helt missvisande är inte namnet.

Bakgrund

Under 1950- och 60-talen var inflyttningen till svenska städer stor. Dessutom började den stora 40-talsgenerationen flytta hemifrån runt 1965 och gav upphov till en baby boom. Bostadsbristen var akut. Samtidigt var standarden i de bostäder som fanns generellt låg. I städerna bodde många trångt, nedslitet och otillgängligt.

De rådande arkitektur- och stadsbyggnadsidealen förespråkade öppenhet och ljus. Man ville bygga rationellt och funktionellt, man ville bygga för alla - för arbetarna, för barnen. Man prioriterade kvalitativa planlösningar, ljusinsläpp i lägenheterna och rekreationsytor mellan husen.

Miljonprogrammet byggs

Så tog man avstånd från den traditionella rutnätsstaden och började bygga i dess utkanter. I de större städerna anlades spårväg från centrum till ytterområdena. Små mindre centra anlades för att de viktigaste samhälleliga och kommersiella servicefunktionerna skulle vara nära. Man skulle kunna handla sin mat, uppsöka vårdcentral och gå i skolan utan att behöva ta sig långt från hemmet. Dock var det en sak man inte skulle göra där: arbeta. Den modernistiska staden är tydligt uppdelad i platsen där man bor och platsen där man jobbar. Mellan dessa platser skulle man ta bilen, framtidens transportmedel.

De nya bostadsområdena präglades av den strängt genomdrivna SCAFT-planen. Den förespråkar trafikseparering, att skilja gång- och biltrafik åt. Samtidigt som alla skulle ha en bil för att kunna ta sig till jobbet skulle platsen man där bodde vara grön och naturlig. Barnen skulle kunna leka fritt runt husen. I praktiken innebar det att stora garage eller parkeringsplatser ofta anlades i områdenas utkanter. Inom området rörde man sig på bilfria gångvägar och för att komma förbi de stora motorleder som omringade områdena byggdes gångbroar och -tunnlar.

En annan faktor som präglade miljonprogrammets byggande är storskaligheten och industrialiserandet av byggprocessen. Visserligen är det snarast fördomar att allt som byggdes var skivhus med råa betongfasader, men det fanns uttalade föreställningar om storskalighet och industrialism som någonting gott. Förklaringen ligger i en strävan efter ekonomisk rationalism och tidseffektivitet.

I ett riksdagsbeslut 1964 ingick att kommunerna skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Större planer, särskilt detaljplaner som innehöll fler än 1 000 bostäder, premierades extra.

Man började använda sig av prefabricerade betongelement som byggmetod (något man i modifierad form gör än idag). Byggnadens delar tillverkades på fabrik och monterades sedan ihop på plats. Ofta användes lyftkranar på räls. Dessa krävde att marken plansprängdes och vegetationen togs bort och att avstånden mellan husen var tillräckligt stora för att ge kranarna svängrum.

Betong i fasad började man inte använda sig av förrän mot mitten av sjuttiotalet. De vanligaste fasadmaterialen under rekordåren var puts, tegel och trä. Som tidigare nämnt är det inte heller de riktigt höga husen som dominerar. Bara en fjärdedel av husen har 6 eller fler våningar och den merparten av det som byggdes var småhus, radhus, låga lamellhus och punkthus.

Slutet

I slutet av 1960-talet rapporterade ett trettiotal allmännyttiga bostadsbolag att de började få svårighet att hyra ut sina lägenheter. Konjunkturen gav vika, oljekris rådde, befolkningssiffrorna i storstäderna sjönk.

Bostadsbrist övergick på kort tid till bostadsöverskott. Under 1970-talets första hälft ökade antalet tomma lägenheter över hela landet. Utvecklingen var densamma i många europeiska storstäder.

Sättet man byggt på de senaste åren började ifrågasättas. Kritiska röster höjdes. ”Riv Skärholmen” lydde en rubrik i Dagens nyheter den 10 september 1968, bara två dagar efter att Skärholmen centrum invigits av Prins Bertil under mycken pompa och ståt. I artikeln kunde man läsa: ”Skärholmens skyline är en kuliss kring ett förortscentrum som är ett av de mest människoföraktande som hittills byggts, en för sen import av amerikansk stadsplanering från slutet av fyrtiotalet, föråldrad redan då.”

Efter miljonprogrammet

Idag är det vanligt att miljonprogrammet beskylls för att ha bidragit till den segregation som många svenska städer lider av. Den storskaliga bebyggelsen, den enformiga arkitekturen, de illa efterhållna ytskikten och den torftiga utemiljön i kombination med stadsdelarnas icke-centrala lägen och bristfälliga kommunikationer har minskat bostädernas attraktivitet och gjort att många av de som haft råd efter hand lämnat dem. De som blev kvar är ofta ekonomiskt resurssvaga, något som i sin tur kan leda till andra sociala problem.

En stor del av miljonprogrammets byggnader är idag i behov av upprustning: byte av avloppsstammar, fasadrenovering, uppsnyggning av den yttre miljön och energieffektivisering. Pilotprojekt har visat att kostnaderna för en totalrenovering inkl. energieffektivisering ligger på runt en miljon kronor per lägenhet, samtidigt som många hyresgäster i de berörda områdena saknar möjligheter att bära en hyreshöjning. Med ungefär 650 000 lägenheter i behov av renovering det närmaste decenniet innebär det ett totalt investeringsbehov på mer än 650 miljarder kronor.

Frågan om vad man ska göra med miljonprogrammet, på vilket sätt man ska renovera och hur det ska finansieras är flitigt omdiskuterad. Viktigast är att det sker med boendes behov och önskemål i fokus och att man planerar socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart.

enter image description here Lamellhus i Hjulsta

enter image description here Småhus i Sätra

Exempel på upprustningar av miljonprogrammet

Gårdsten, Göteborg. Gårdsten i nordöstra Göteborg byggdes 1969-72. Området består mestadels av loftgångshus i 3-5 våningar och lamellhus i 3 våningar. 1997 bildade Göteborgs stad ett särskilt bolag: Gårdstensbostäder. Syftet var att kombinera ny förvaltning med lösningar på områdets svåra sociala problem. Gårdstensbostäder tog över 2000 lägenheter från Poseidon och Göteborgs Stads Bostadsaktiebolag (och senare ytterligare 700 privatägda lägenheter).

Upprustningen, eller omvandlingen, har givit förbättrad service, mindre skadegörelse, trivsammare miljöer och nya jobb. (Gårdstensbostäder startade 1998 Gårdstensbyrån, en arbetsförmedling som 2013 hade förmedlat 1800 jobb). Snitthyran i Gårdsten är fortfarande, efter upprustningarna, lägst bland de kommunala bostadsbolagen i Västsverige, men har samtidigt höjts mest räknat åren 2003-2012.

Gårdstensbostäder fick SABO:s miljöpris 2004 för sitt arbete med att involvera barn och ungdomar i upprustningen av Gårdstensdalen.

Östra Gårdsten omvandlades till nya boendeformer (terrasshus, äganderätter, bostadsrätter). Projektet fick 2006 det första Stora samhällsbyggarpriset (arkitekter: Liljewall Arkitekter). En nyckel var en stegvis upprustning: man rustade ett höghus i taget för att kunna använda erfarenheterna i det fortsatta arbetet. En konsekvens var att totalentreprenaden för det första huset ersattes av direktupphandling för de nästkommande husen; syftet var att få bättre styrning. En annan nyckel var boendemedverkan: några resultat av boendeönskemål var tvättstugor i bottenvåningen, övernattningsrum för besökare, träningslokal, förändrade (samt nya) entréer och ljussättning. För ljussättningen testade man tillsammans med de boende utebelysning för att se vilka lampor och vilka placeringar som fungerade bäst. Omvandlingen av Östra Gårdsten kostade 290 miljoner för 976 lägenheter i 7 hus – c:a 300 000 kr/lägenhet.

I västra Gårdsten kom 255 lägenheter att omvandlas till solhus. Solhusprojektets första del, som ritades av Christer Nordström Arkitektkontor, fick FN:s World Habitat Awards 2005. Prismotiveringen underströk integrationen mellan ”svenska familjer och invandrarfamiljer" och kombinationen av ”innovativa miljö- och energimässiga och sociala åtgärder" (Tomas Lauri: ”FN prisar solhusen - World Habitat Awards till miljonprogramslyft”, se länk nedan).

Boendemedverkan var centralt även i arbetet med solhusen. Det fungerade dåligt till en början, men blev efterhand lyckosamt. Processen inleddes med ett intromöte, varpå projektledaren besökte varje lägenhet tillsammans med en besiktningsman. Ett av resultaten blev att de boende bildade ett antal arbetsgrupper (grupperna gällde trygghet- och säkerhet; lägenhetsutformning; entrévåning, tvättstuga och miljö; gårdar och utemiljö; parkering och trafik; och antenn, parabol och IT). Ett annat grepp var att använda sig av en informationslägenhet med en förslagsanslagstavla i vardagsrumet.

Solhusen fick bland annat inglasade balkonger (som blir växthus i bottenplan, i anslutning till tvättstugor).

Den andra etappen av solhusomvandlingen genomfördes genom delupphandling. Den direkta orsaken var de alltför dyra anbud som inkommit för totalentreprenad. Den totala produktionskostnaden landade på 105 miljoner kr, eller c:a 5600 kr/kvm. Med en snittarea på 73,4 kvm gav det alltså en kostnad på c:a 411 700 kr/lägenhet. C:a 20 miljoner kr handlade om merkostnader för energirelaterade åtgärder; under åren 2001-2004 hade man sänkt driftskostnaderna med 5,3 miljoner kr (eller 5000 kr/lägenhet/år).

Källor för upprustningen av Gårdsten: ”Solhusen i Gårdsten”; Samhällsbyggarpriset 2006; ”FN prisar solhusen - World Habitat Awards till miljonprogramslyft”; ”Så fick miljonprogrammet ett nytt ansikte. En rapport från Gårdstensbostäder om ombyggnaden av flerbostadshus i östra Gårdsten, Göteborg”; ”Från två till 120 anbud. En rapport från Gårdstensbostäder om sänkta byggkostnader och lägre hyror vid upphandling av ombyggnad av flerbostadshus i Göteborg”; SABO:s miljöpris; "Här har hyran höjts mest de senaste tio åren" ; Gårdstensbyrån

.

Lindängen, Malmö. Lindängen i södra Malmö byggdes på 1970-talet. Området består av 1700 lägenheter. På grund av låg teknisk standard och sociala problem är området föremål för den så kallade ”Bygga om-dialogen” i Malmö stads regi. Nyckeln till Bygga-om dialogen är att se på ett bostadsområde som ett samhälle snarare än en uppsättning byggnader. Projektledaren Bjarne Stenquist beskriver målsättningen så här:

”Bygga om-dialogen försöker hitta finansiella modeller där man faktiskt kan finansiera miljöinvesteringar och övriga så att säga investeringar i de här områdena genom att man breddar kalkylen så att den också innefattar samhällskostnader” (se länk till intervju nedan).

Projektet är inspirerat av ”Turning Seved”, ett tidigare projekt för social hållbarhet i Malmö. Ett exempel på en "breddad kalkyl" är följande räkneexempel: en arbetslös ungdom kostar Malmö stad 500 000 kr/år, i Lindängen finns c:a 350 arbetslösa ungdomar (åldrarna 20-29, 2009) - detta ger en kostnad på 175 miljoner kr/år. Genom att se upprustning även som en social insats – detta kan ske bland annat genom att skapa arbete – så kan sådana utgifter sjunka och därmed bekosta upprustningar. Det handlar alltså om att se fastighetsekonomi som samhällsekonomi.
Bygga om-dialogen är tänkt att fungera som ett pilotprojekt för att testa modeller för miljonprogramsupprustning. På det sättet vill man sprida metoder och kunskaper. Energimålet är 20 % minskad energianvändning kortsiktigt, och en minskning på 40 % långsiktigt.

Ett av resultaten så här långt (2014) är 140 nya lägenheter och 40 årsarbeten till arbetslösa i Lindängen. Detta har kommit till stånd i och med ett avtal mellan Malmö stad och Trianon fastigheter. Trianon och dess underleverantörer ska anställa 10 arbetslösa/år från området för byggnation och underhåll (även i samband med energieffektiviseringar). I utbyte får Trianon rabatt på markhyran och hjälp Arbetsförmedlingen. Byggkostnaden ska bli mindre än 19 000 kr/kvm.

Källor: beskrivning av Bygga om-dialogen; intervju med projektledaren; avtalet mellan Malmö stad och Trianon

.

Alingsås, Brogården. Brogården i Alingsås byggdes 1971-73 i HSB:s regi. Området består av 300 lägenheter med balkong/uteplats i 16 stycken 3-4 våningars lamellhus. Brogården var den sista etappen av miljonprogrammet för Alingsås. Upprinnelsen till upprustningen var tekniska brister, framförallt energi- och innemiljöproblem. Upprustningen har genomförts av Alingsåshem, EFEM Arkitekter och Skanska.

Brogården omvandlades till passivhus. Bland annat ersattes skalmurar och infackningsväggar, och bottenplattskanter isolerades med flytande golv. Kostnaden blev c:a 1 miljon kr/lägenhet; Alingsåshem uppger att det kommer löna sig på 10 års energibesparning. Hyrorna ökade med 230 kr/kvm/år (+27%). Man införde individuell el och varmvattenräkning.

Enligt Alingsåshem så var några nycklar de följande:

  • att använda ledorden hållbarhet, helhet, och partnering (många kompetenser i samarbete).
  • att göra en inventering av området utifrån ”själ, kvaliteter och brister”.
  • att genomföra en boendedialog. Efter att till en början brustit i detta upprättade man en visningslägenhet som uppdaterades efterhand. Man hade en workshop innan byggandet och man införde kontaktpersoner.
  • att upprätta en gemensam öppen budget och bokföring för hela projektet.

Källor: Alingsåshem; ; "Alingsåshem prisat för sin upprustning av Brogården"