Social hållbarhet

Tanken om social hållbarhet stammar, i sin moderna form, ur definitionen av hållbar utveckling i den så kallade Brundtlandrapporten (FN-rapporten Our Common Future) från 1987. Man såg här hållbar utveckling som en kombination av ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Där, liksom i den följande FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 (Agenda 21), låg fokus på den ekologiska hållbarheten. Idag anser dock många att den ekonomiska hållbarheten har kommit att bli den dominerande faktorn. (Se till exempel Östergren 2012, och Hållbar stadsutveckling, s. 10-11).

Boverket har definierat social hållbarhet i städer på följande sätt:

"En socialt hållbar stadsutveckling bör kännetecknas av sådant som att hänsyn tas till olika gruppers behov, att förutsättningar för människors möten förbättras och att jämställdhet mellan kvinnor och män främjas. I den här rapporten används begreppet socialt hållbar stadsutveckling för att beteckna en utveckling av staden mot ökad integration och minskad boendesegregation, men begreppet avser också de medvetna utvecklings- insatser som syftar till att främja integration eller motverka boendeseg- regation och som företas inom ramen för den fysiska stadsutvecklingen och boendeplaneringen." (Socialt hållbar stadsutveckling – en kunskapsöversikt (2010), s. 21)

I rapporten Socialt hållbar stadsutveckling – en kunskapsöversikt beskriver Boverket hur det som senare kom att kallas social hållbarhet har funnits med i den svenska diskussionen kring stadsproblem sedan 1970-talet. Fokus har legat på att motverka segregation. Boverket finner att fem strategier har varit mer eller mindre permanenta: man ser problemområden som en del av hela staden; man ser variation i boendeformer som en nyckel till integration; man betonar samband med den omgivande staden; man trycker på identitetskapande åtgärder; och man lyfter fram vikten av de boendes inflytande och samverkan. (Socialt hållbar stadsutveckling – en kunskapsöversikt, s. 9-10). Rapporten pekar även på strategiernas brist på framgång.

KTH har definierat social hållbarhet som en fråga om "rättvisa, rättigheter, makt, välstånd och välbefinnande", som kan kvantifieras med hjälp av till exempel FN:s millenniemål, Human Development Index (som "väger samman tre dimensioner: förväntad livslängd, förväntad utbildningslängd och välfärd i form av köpkraft och bruttonationalinkomst."), eller Happy Planet Index. (Vad är hållbar utveckling?, 2014).

Social hållbarhet har, enligt Sören Olsson (2012), ingen exakt definition, utan är snarare ”ett orienterande begrepp som anger en riktning", ett begrepp med "en idévärld knutet till det.” (Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv, s 1). Olsson beskriver två övergripande synsätt på social hållbarhet. Vi har:

  • Välfärdsperspektivet, det vill säga ”att människor ska ha det bra, leva gott, känna glädje och tillhörighet och mening i tillvaron” (Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv, s. 3). Välfärdsperspektivet inkluderar inkluderar rättvisa (”Stora genomgångar visar på att samhällen där ojämlikheten är begränsad fungerar bättre i olika avseenden än starkt ojämlika sådana”, Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv, s. 3). Kopplingen mellan välfärd och välstånd är, enligt Olsson, inte självklar: den allmänna tillfredsställelsen i väst ökade under efterkrigstiden fram till mitten av 70-talet, för att sedan stanna av, trots ökad tillväxt.
  • Problemlösningsperspektivet, det vill säga förmågan hos samhällets sektorer att lösa problem. Samhället delas här vanligtvis in i fyra sektorer: det offentliga, näringslivet, civilsamhället samt familje- och vänkretsen. ("Skälen till att göra en uppdelning som den ovanstående är att det finns starka traditioner som handlar både om arbetsfördelning och problemlösning mellan och inom sektorerna." Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv, s. 7). Ett exempel kan vara problemet att energieffektiviserande renoveringar innebär kraftiga hyreshöjningar.

.

Ett sätt att arbeta med social hållbarhet är sociala konsekvensanalyser.

Några aktuella sociala hållbarhetsfrågor i Sverige i dag är frågan om rätten till bostad; frågan om hälsa; och upprustningen av miljonprogrammet. (Se till exempel avsnittet om upprustningar av Gårdsten och Lindängen i artikeln Miljonprogrammet).

Hösten 2015 tillsatte Stockholms stad Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm. En utgångspunkt är Spacescapes Analyser av social hållbarhet.

I forskning på MAH (2011) har Gunnar Blomé visat hur social hållbarhet kan spara pengar för fastighetsägare. Se "Det måste bli lönsamt för fastighetsägare att göra rätt saker".

På Institution för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid KI pågår forskning kring hur "medkänsla, empati, altruism och tillit" kan mätas, och hur de skapar "effektiv samverkan i organisationer och i samhället", (Centrum för Social Hållbarhet). Man skriver:

"Forskningens målsättning är att kartlägga faktorer (föreställningar, strukturer och processer) som underlättar respektive försvårar för ett samhälle och dess medborgare att skapa välfungerande sociala system." (Centrum för Social Hållbarhet)

Övriga källor: Per-Olof Östergren "Socialt hållbar utveckling", s. 22-38 i Hållbarhetens villkor. Bokförlaget Arena: Malmö 2012.