Social housing

Social housing är bostäder speciellt avsedda för lågavlönade eller fattiga. En allt vanligare översättning är "subventionerade bostäder". Boverkets definition av social housing lyder:

”Social housing innebär å ena sidan att resurssvaga personer erbjuds särskilda bostäder, i vissa fall integrerade i övrig bebyggelse, i andra fall i särskilda bostadsområden.” (Uppföljning av den sekundära bostadsmarknaden 2013. Rapport 2014:36, s. 7).

Inom EU finns social housing i alla länder utom i Sverige och i Grekland. Social housing möjliggörs inom EU genom att begära marknadsundantag för tjänster av särskild ekonomisk betydelse (SGEI) (”EU:s regelverk sätter villkor för offentligt stöd till bostadssektorn som innebär att stöd ska motiveras av ett behov som inte tillgodoses via marknaden.” (Etableringshinder på bostadsmarknaden, s. 29).

Social housing har i Sverige länge uppfattats som stigmatiserande. Under välfärdsstaten användes istället en så kallad generell välfärdsmodell (ett system öppet för alla, om än med behovsprövning); nyckeln i denna modell var allmännyttan. En orsak till välfärdsstatens bostadspolitik var just uppfattningen av social housing, bland annat de så kallade barnrikehusen, som utpekande. Ola Nylander skriver:

”Barnrikehusen innebar också problem för sina invånare. De pekades ut som fattiga, vilket rimmade illa med det jämlika och demokratiska Folkhem Per Albin Hansson beskrev som en vision redan 1928. Bostadsproduktionen styrdes därför om så att hela befolkningen skulle få bo i bra bostäder.” (Se Bygg bort bostadsbristen).

De senaste åren har social housing kommit att diskuteras alltmer i Sverige. Bilden av ett stigmatiserande social housing i kontrast till allmännyttans generella välfärdsmodell har problematiserats. I ”Social Housing” som rött skynke (2008) skrev Ingrid Sahlin:

”Man glömmer också att precis samma debatt som härjade om förslumning och förfall i stora bostadsområden med ”social housing” också fördes kring allmännyttan i svenska miljonprogramsområden på 1980-talet. Framför allt förtiger man att den svenska allmännyttan inte längre är öppen för alla utan bara för dem som har ordnad ekonomi och goda referenser, och att många kommuner varken använder kösystem eller ger sina bostadsföretag ett socialt ansvar utan låter dessa handplocka de mest resursstarka av de bostadssökande.

När den svenska bostadspolitiken och allmännyttan nu försvaras med stor hetta som den socialt optimala lösningen på bostadsproblem som hemlöshet och segregation, bygger detta alltså på ett stort missförstånd, eftersom de bostadssociala målen och mekanismerna redan avvecklats.”

Några andra exempel på den nuvarande debatten är Håkan Forsells Rätten till bostad (Tidskriften Arkitektur 2014), Elisabet Anderssons Social housing – ljust, fräscht och billigt (SvD 2014), Peder Nääs Sundermyrs Oenighet i EU om sociala bostäder (Hem & Hyra 2014) och Eva Jacobsson Tre av fyra vill ge stöd till socialbostäder (Hem & Hyra 2014).

Göteborgs stad gjorde 2012 en utredning kring social housing. I Ett socialt blandat boende i Göteborg. En kunskapsöversikt om bostäder för låginkomsttagare och socialt blandade boenden i Europa och möjligheterna att finna nya verktyg i Göteborg gav rapportförfattarna följande beskrivning av problematiken:

”Kostnaderna för nyproduktion av bostäder har dock stigit på ett sådant sätt att blandning genom upplåtelseformer inte längre fungerar eller ger i alla fall inte låginkomsttagare möjlighet att flytta in i nybyggda, attraktiva områden i Göteborg. Instrumentet med olika upplåtelseformer har blivit för trubbigt, skall det fungera måste det kombineras med andra åtgärder.” (s. 7).

Ett par år senare använde sig Göteborgs stad av ett instrument som kanske kan ses som besläktat med social housing. I planerna för Frihamnen (2014) har man föreskrivit en metod där, grovt sagt, de bostadsbyggande företagen måste bygga billiga bostäder för att få bygga dyra. Man vill alltså låta marknaden själv subventionera vissa bostäder. (Social housing innebär normalt att det allmänna står för subventionen). Se till exempel Lars Wiklunds Människor från Göteborgs förorter ska flytta till Frihamnen (SVT 2014).